Metropolitan Opera i New York som struntar i den världsberömde tyske regissören Peter Stein.
President Obamas säkerhetsapparat är effektiv, hård och synnerligen brutal. Något som den kände tyske regissören Peter Stein fick erfara när han ansökte om visum för att regissera Boris Godunov på Metropolitan Opera i New York.
Fyllda 72 tvingas han vänta i flera timmar i den kvävande sommarhettan på det amerikanska konsulaten i Berlin och när han äntligen kom fram till disken och inte log så skickades han iväg utan visum.
Daniel J. Wakin skriver i New York Times om den brutala amerikanska säkerhetsapparaten som kan drabba vem som helst, när som helst. Och vem bryr sig om en tysk operaregissör, det finns ju gott om amerikaner att ta till:Peter Stein Left ˜Boris Godunov’ Over Visa Spat – NYTimes.com
When the respected German director Peter Stein withdrew in July from a major production of Mussorgsky’s ‘Boris Godunov ‘ at the Metropolitan Opera, blame was laid on the usual suspects: ‘personal reasons. ‘ Now those reasons have become clear.
Mr. Stein said he had pulled out because he felt offended by his treatment at the United States Consulate in Berlin… when he applied for a work visa in June he went to the consulate in Berlin for a work visa for the Met job and was forced, he said, to stand for hours in a stifling room with 50 other visa applicants. When he finally reached the consular official, ‘He said to me, ˜Why don’t you laugh?’ ‘ Mr. Stein recounted. ‘I said, ˜I stay here for two and a half hours standing and I am an old man.’ ‘ The officer replied, ‘ ˜In this case you will not have a visa,’ and sent me away, ‘
Bakom den soliga, kramgoa bilden av USA som framtidsland, bara några millimeter under ytan, så vilar en stenhård säkerhetsapparat i Department of Homeland Security som liksom det gamla KGB nu har en ledande ställning även inom Hillary Clintons State Department och som alltså helt utan orsak kan vägra vem som helst ett arbetsvisum, vara för att dom inte tycker ler hänfört över chansen att få arbeta i USA. Och extra kul att kunna förnedra en världsberömt regissör när man inte kunde fängsla Roman Polanski.
USA-försvarare kommer säkert att säga att Peter Stein ljuger, men jag tror inte det. Jag har själv varit med om något liknande. Min dotter som ser ut som om hon skulle kunna vara från Mellanöstern, togs plötsligt ut ur kön till planet i San Francisco av Department of Homeland Security för att grillas och var nära att missa planet till Sverige.
Det kan hända var som helst, när som helst och vem som helst och det är svårt att tro att Carl Bildt skulle ingripa om du befann dig i USA. Snarare tvärt om, han skulle antagligen skicka över graverande information från svenska arkiv tillsammans med en personlig not: Socialdemokrat, säkerhetsrisk, läser inte ens min blogg
President Obama håller på att leda sitt parti till ett historiskt nederlag som det kommer att ta decennier för partiet att återhämta sig ifrån, om det någonsin gör det.
Parallellerna med Mona Sahlin och Socialdemokraterna är iögonenfallande.
Svenska journalister brukar inte skriva om lokalpolitiken i USA, men det parti som behärskar en delstat behärskar också valmaskineriet i staten eftersom USA inte har ett fristående valkommission. Det betyder att partiet med de flesta guvernörer får ett markant övertag i valet, som utnyttjades speciellt effektivt av republikanerna under Bush när man t.ex. begränsade antalet valplatser i demokratiska områden i bl.a. Ohio.
Republicans are on track to control approximately 30 governor seats after the Nov. 2 election, according to the FiveThirtyEight gubernatorial forecasting model. And they are likely to do particularly well in the swing states of the Midwest. Such an outcome would reverse the current state of the nation’s governors’ mansions, which are now held by 26 Democrats, 23 Republicans and 1 independent.
Om republikanerna som nu väntas ske, sveper novembervalen så kommer Obamas möjligheter att vinna en andra mandatperiod att minska dramatiskt.
Och med en republikansk majoritet i Högsta Domstolen och växande möjligheter till en republikansk majoritet i kongressen så väntar ett helt annat USA än dagens bakom knuten. Ett USA lett av ett radikaliserat republikanskt revolutionärt parti som kommer att få George Bush att se ut som en mild och fredlig mysfarbror.
Vi har all rätt att vara mycket oroliga. Obama har m.a.o. inte stått för någon som helst sväng mot mittfältet i amerikansk politik. Vad amerikanerna helt klart vill ha är en alltmer utpräglad extremhögerpolitik av typ Sarah Palin, den militanta Kristna Högern och tepåserepublikanerna.
Man får vara försiktig med vad man önskar sig, som tyskarna och världen lärde sig 1933.
Jag kommer att befinna mig i Malmö och Lund kring nästa veckoslut, september 10-12.
Om någon befinner sig på plats och vill ta en fika eller bara prata bort någon timme så mejla. (Se under Kontakt på masthuvudet)
Det ska bli kul att se Malmö som är en av de svenska städer jag kan minst om.
Och om någon vill tipsa om saker att göra så säg också till. Jag vet att det finns innovativa IT-företag som Bambuser och igen, om någon vill tipsa om något som mejla.
På väg till Sverige för att följa den svenska valkampanjen och ge draghjälp åt de Rödgröna så landar jag på den ofantliga O’Hare International Airport i Chicago efter en sardinflygning från San Francisco. Sardin som i packade som sardiner.
Jag ska flyga SAS till Stockholm och kollar på den stora elektroniska anslagstavlan. Jag befinner mig vid Gate G-20 och ska till gate M-15. Var fan ligger M-gaterna. Jag kollar anslagstavlan, inte ett ord. Lyckligtvis har jag tre timmar på mig, och efter att ha väntat vid en disk så får jag reda på att det är terminal 5. Varför står det inte på anslagstavlan frågar jag. Den uttråkade damen vet inte.
Alla stora flygplatser har terminaler som i sin tur har ett par tre s.k. concourses, läs korridorer, och alla korridorer har gater. Så varför inte skriva det i tavelformat på anslagstavlan? Terminal 1: M15 t.ex. Ingen vet.
Jag följer pilarna till terminal fem och tappar omedelbart bort mig. Dom pekar åt höger och åt vänster samtidigt och sen ingenting. Snart är jag ute på parkeringsplatsen och på väg bort mot den kanadensiska gränsen.
Ta hissen där borta säger en hjälpsam tjänsteman. Vilket håll frågar jag, neråt säger mannen medan dörrarna stängs. Jag har sju knappar att välja på.
Jag frågar och frågar och slutligen, efter många försök hittar jag den lilla järnvägen som saknar luftkonditionering men som i alla fall för mig till terminal 5, en timme och säkert flera kilometers irrande efter landningen
Det är så här som USA försvarar sig mot terroristerna. Landar dom någonsin i Chicago så kommer dom bara att försvinna någonstans på den enorma O’Hare-flygplatsen.
Nu ännu en säkerhetskontroll till, trots att jag redan har gått igenom en i San Francisco. Hundratals människor, köer, kameror, röntgenapparater. Vi klär alla av oss skor, bälten och slänger stressade mobiler och nycklar i plastlådor som på rullband ska slussas genom röntgenapparaterna.
Passageraren bakom mig knuffar till min låda, den med min bärbara dator som jag just har dragit upp ur min ryggsäck, datorn faller av rullbandet och faller i golvet med en smäll, jävlar, där ryker datorn och min Internetuppkoppling i Sverige.
Datorn överlever för den är försedd med en mycket avancerad disk med chock-försvar, men samtidigt som datorn dimper i golvet så landar mitt pass utan att jag ser det under disken och fem minuter senare när jag genomröntgad är på väg mot SAS-gaten och kollar fickan så upptäcker jag att jag har tappat passet!
Jävlar, fan anamma, så nära till planet och resan kommer att sluta här i infernot i Chicago.
Tillbaks till säkerhetskontrollen där jag snabbt upptäcker en säkerhetsperson som står och bläddrar i mitt pass.
Änglarna ler mot mig och med passet och datorn, vars disk jag redan har kollat, bordar jag utmattad SAS-planet.
Nästa morgon när jag med hjälp av snälla grannar drar in bredbandet hos släktingar så pajar hela bredbandet! Inte i våningen utan i hela huset, i hela jäklar kvarteret. 12 timmars bredbandsabstinens och telefonsamtal till jag vet inte hur många telefonköer där alla skyller på alla, innan bredbandet äntligen släpps på igen. Då upptäcker jag ett mejl från mitt svenska webbhotell som vill att jag omedelbart ska betala räkningen, vilket jag redan har gjort för flera veckor sen.
Jag slänger mig återigen på telefonen för att sitta i ännu en telefonkö i försök att rädda min blogg från att bli avstängd.
Jag är alldeles utpumpad efter bara 12 timmar i Sverige. Det är inte lätt att vara bloggare. Jag upptäcker också att jag måste bättra på mina kunskaper om hur man talar med supportpersonal i telefonköer och andra i dagens Sverige. Jag vet vad jag ska säga men vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, jag upptäcker att jag inte alltid behärskar de språkmönster och de nyanser man väntas använda och förstår inte alltid till 100% dagens termer. Som jag inser när jag fascinerat lyssnar på en kille som med van röst ringer supportlinjen på WiFi för X2000 för att få hjälp med att koppla upp sig till tågets mobila bredband.
Mitt eget primärexempel på kulturkrock är när en tjej på ICA för 15 år sen plötsligt frågade “på beloppet?” Jag svarade förlåt, hon upprepade något högre “på beloppet?”, jag svarade, jag är ledsen men jag har ingen av om vad du menar.
Vilket fick henne förskräckt att tro att hon talade med en mentalpatient.
På besök i Sverige passar jag på att vandra runt bland valstugorna i lilla Sandviken. Trevlig stämning, trevliga valarbetare, en liten men ändå ström människor som kommer förbi utanför biblioteket och får sig en kaka eller ett äpple och litet valmaterial.
Min fråga: “så varför ska jag rösta på ditt parti?” möts med förvåning, och man börjar ofta litet trevande. Det är lokala partiarbetare som står framför stugorna och trots att de kan allt om lokalpolitiken så svävar de ofta på målet om politiken på riksplanet.
De har litet svårt att förklara de precisa skillnaderna mellan t.ex. Centern och Folkpartiet, men det råder inget som helst tvivel att Alliansen kommer att vinna. Orsaken är enkel. Medan Alliansen samspelar och har valstugorna tillsammans så ser jag inget samspel mellan de rödgröna där Vänsterpartiet håller till nere vid Systemet, ett par kvarter från de andra två partierna och Miljöpartiet finns i ena delen av gatan och sossarna i den andra.
Alliansen vet hur man vinner: röstar du på Mona så får du Lars Ohly som försvarsminister. Inga liknande personliga påhopp från de snälla Rödgröna.
Jag frågar Moderaterna om Afghanistan och de kallar fram den välmående och leende riksdagskandidaten Lars Bäckman vars leende snabbt blir ansträngt när han inser att han har en bråkstake framför sig. En bråkstake som inte som Lasse inser att Talibanerna är terrorister som hotar västvärlden och Afghanistans flickor, vilket är varför vi måste fortsätta kriget till slutsegern.
Han frågar om jag läser Carl Bildts blogg och jag svarar med att fråga om han läser min blogg. Bäckman verkar inte ens lyssna utan svarar att där kan jag läsa allt om vad Moderaterna vill i Irak. Jag svarar att om han läser min blogg så kan han läsa allt om vad den amerikanska fredsrörelsen vill i Irak.
De andra partierna säger alla “jasså, du kommer från Kalifornien” när vi pratar men inte Moderaterna, dom är totalt ointresserade, jag kunde säga att jag kommer från månen och dom skulle inte ändra en min.
Men förutom Moderaterna så är samtliga partiarbetare trevliga och t.o.m. KD framstår som något helt annat än den aggressiva högljudda amerikanska Kristna Högern.
Förvånansvärt nog vill ingen ha mitt namn eller min epostadress så att de kan skicka kampanjlitteratur. Det är USA-partierna mycket noga med att be om. Och inte heller räknar dom hur många besökare de får säger de. Allt sköts på lokal nivå
En trevlig och typiskt svensk introduktion till den svenska valkampanjen.
Det amerikanska valet är något helt annorlunda. Jag har då aldrig sett en enda valstuga någonsin, men man brukar gå dörr till dörr och knacka. Och som jag skrev tidigare så finns det ett enda parti som är nästan identiska mellan just Sverige och USA och det är Miljöpartiet.
Det är svårt att tänka sig världen utan papperstidningarna. Lenin med en kaffemugg på ett kafé i Zurich framför en hög med tobaksluktande kaffesolkiga borgerliga tidningar och en tyst Krupskaja i ett hörn, stickande balaklavahjälmar till den kommande revolutionen, miljoner välmående svenskar vid frukostbordet med DN och SvD, min koleriske morfar, gammelkommunisten, raglande runt i köket, helt dränkt i gammal kall borscht, framför sin oundvikliga Pravda, vrålande sitt bifall till Chrusjtjovs senaste artikel om det sovjetiska jordbrukets sensationella framsteg i västra Kazakstan i början på 1950-talet, så att grannarna bultade i taket.
I wrote recently about Paper.li, a service from a Swiss company called Small Rivers, which pulls in your Twitter stream and extracts any links shared by those you follow, then displays those links in a newspaper-style format. (The company was recently funded by Kima Ventures, whose co-founder bought the French newspaper Le Monde.)
Dvs ta ett antal Twitter-flöden, aggregera dom och plocka sen ut de länkar som flödena innehåller och gör dom tillgängliga i tidningsformat till läsaren. Så om jag t.ex. följer senaste filmstjärnenytt i Hollywood, jordbruksnytt från Ångermanland (vem gör inte det) eller lokalnytt från borttynande svenska småstäder som Hofors, så kan du lätt skapa din egen specialdesignade elektroniska tidning just om dom sakerna, timme för timme, genom att utnyttja olika Twitterflöden.
Det här liknar Silicon Valleys omskrivna Flipboard, och jag måste erkänna att jag ännu inte riktigt vet skillnaden. Är det någon som har koll på det här så säg gärna till.
Kolla själva på Paper.li och kolla också Flipboard. Det är så här vi kommer att konsumera nyhetsmedia i framtiden, t.o.m framtidens revolutionärer.
Det finns stora ledare med strategiska visioner som ändrar historiens förlopp och som sen med all rätt lever vidare i historieböckerna – och det finns små opportunistiska ledare som får vara glada för en mindre fotnot i dammiga historieböcker i dåligt besökta antikvariat. Trots sin uttalade kristna lära, eller kanske just på grund av den, så verkar det som om Obama kommer att falla i den senare kategorin.
Obamas tal till nationen om Irak, som han gav medan jag befann mig på planet till Sverige och därför först nu kan kommentera, kommer aldrig någonsin att jämföras med t.ex. Nikita Chrusjtjovs avslöjanda om Stalins brott .
Den opportunistiska Obama vågar inte stöta sig med republikanerna, han vågar inte säga sanningen om den kriminella amerikanska invasionen av Irak, bara tala elliptiskt om
From this desk, seven and a half years ago, President Bush announced the beginning of military operations in Iraq. Much has changed since that night. A war to disarm a state became a fight against an insurgency. Terrorism and sectarian warfare threatened to tear Iraq apart. Thousands of Americans gave their lives; tens of thousands have been wounded. Our relations abroad were strained. Our unity at home was tested.
At least, the president acknowledged the human cost of the war, for both the Iraqis and the Americans. …
The natural place for Obama to go from here was to a thorough debunking of the Republican war propaganda. Instead, the president almost seemed eager to put the war behind him and behind us, and to more or less let the Republican Party off the hook for driving the US over a cliff.
Instead, Obama shifted attention to the apolitical subject of American soldiers’ valor and the increasing readiness of Iraqi troops. Bad novelists often neglect actually to resolve the outstanding issues raised in their art in favor of a melodramatic ending that tugs at the heart strings.
USA är dålig på att göra upp med sitt eget förflutna. Man har ännu inte gjort upp med vare sig McCarthyperioden eller slaveriet och Obama ger nu det republikanska partiet en frisedel för det Krig mot Terrorismen vars mantel han själv har axlat.
The poll stealing the headlines this morning is from Gallup, and for good reason: it gives the Republicans a whopping 10-point lead on the generic ballot. This is, in fact, an all-time record for the Republicans: Gallup has been conducting this survey for almost 70 years, and Republicans have never managed to have quite that large of an edge before.
Trots att de här siffrorna kan ifrågasättas så befinner sig Demokraterna i en sits som inte är helt olik den sits som de svenska socialdemokraterna under Mona Sahlin befinner sig i. Båda partierna leds av svaga ledare som inte kan entusiasmera och övertyga och fånga tidsandan genom sin politik.
Genom att inte öppet erkänna de krigsbrott som begicks under invasionen och i hela kriget Mot Terrorismen, bl.a. i Abu Ghraib, så förpassar Obama sig själv till en liten finstilt fotnot i historien. En man som lovade så mycket men som som sen uträttade så litet. En man som hade kunnat ändra på USA:s historia men som nu istället alltmer blir en fotnot till George Bushs kriminella regim.
Huvudorsaken till att jag aldrig har känt mig hemma här i USA, trots att Silicon Valley och San Francisco är väldigt trevliga och spännande platser att besöka och bo på, är att det finns så många människor som är skvatt galna.
Det finns hur många exempel som helst, som att 24% av alla amerikaner nu tror att Obama skulle vara muslim och många inte ens tror att han är född i USA, som att enbart 60% av alla amerikaner tror på den moderna utvecklingsläran, eftersom den strider mot bibeln, som den utbredda tron på extrasensorisk perception osv.
Jag vet att vissa läsare av den här bloggen säger att det är lika dant i Sverige men det är det inte, det finns en kvalitativ skillnad.
Det skulle vara helt otänkbart att man skulle kunna få svenskar att tro att Fredrik Reinfeldt inte är född i Sverige t.ex, eller att 90% av svenska folket inte skulle kunna hitta Afghanistan på kartan, speciellt om Sverige hade haft trupper i Afghanistan i lika många år som USA.
Newsweek har en intressant artikel om hur okunniga förvånansvärt stora delar av den amerikanska befolkningen är om saker som de rimligtvis borde känna till: America the Ignorant :
… four in 10 Americans mistakenly believe the Patient Protection and Affordable Care Act creates a panel that makes decisions about end-of-life care.
41 percent believed Saddam was involved in 9/11
Three quarters of Americans could name at least two of the seven dwarfs, while not quite a quarter could name two members of the Supreme Court.
Sixty-three percent of young Americans can’t find Iraq on a map, despite the ongoing U.S involvement there.
Nine out of 10 can’t find Afghanistan—even if you give them the advantage of a map limited to Asia.
And more than a third of Americans of any age can’t identify the continent that’s home to the Amazon River
The majority of Americans—three in four—can correctly identify Larry, Curly, and Moe as the Three Stooges. Only two out of five respondents, however, can correctly identify the executive, legislative, and judicial branches as the three wings of government.
33%, that’s the proportion that said in a 2008 First Amendment Center poll that the constitutional right to freedom of religion was never meant to apply to groups most folks think are extreme or fringe
Jag tror att orsaken beror på ett antal faktorer: viktigast är det underfinansierade och ojämlika amerikanska skolsystemet där eleverna tillbringar betydligt kortare tid i skolan än i andra skolsystem i väst. Lägg till det den kristna fundamentalismen och det utbredda tv-tittandet som gör att amerikanerna vet mer om Hollywood och Disneyfigurer än sin egen Högsta Domstol, så kan vi se att det inte är så konstigt.
Jag undrar t.ex. hur vanligt det är med svenska lärare som öppet säger till sina skolbarn att Darwins utvecklingslära är en lögn, men det har mina barn blivit utsatta för här i det upplysta Kalifornien.
Nu kan man kanske säga att litet islamofobi får muslimer stå ut med om de envisas med att bosätta sig i kristna länder, men det finns en annan betydligt mer seriös aspekt på den amerikanska okunnigheten, som Timothy Egan skriver om i New York Times, om man tror att Obama är Muslim så är chanserna också stora att man också lätt tror på en massa andra betydligt farligare saker: Building a Nation of Know-Nothings – NYTimes.com
So what if one-in-five believe the sun revolves around the earth, or aren’t sure from which country the United States gained its independence? But false belief in weapons of mass-destruction led the United States to a trillion-dollar war. And trust in rising home value as a truism as reliable as a sunrise was a major contributor to the catastrophic collapse of the economy. At its worst extreme, a culture of misinformation can produce something like Iran, which is run by a Holocaust denier. It’s one thing to forget the past, with predictable consequences, as the favorite aphorism goes. But what about those who refuse to comprehend the present?
Att det finns miljoner amerikaner i det atombombsbestyckade USA som inte riktigt kloka är inte något vi kan avfärda som oviktigt. Som vi har fått mängder med bevis på under de senaste åren, t.ex. i Irak och Afghanistan.
Jag har just sett den första episoden, A Study in Pink och har sällan haft så kul.
Historien utspelas i dagens London. Det är ett riktigt mysterium, och löst baserat på Conan Doyles A Study in Scarlett.
Tempot är högt och vad som fascinerade mig var att alla använder den allra senaste mobila IT-teknologin. Man textar precis som i verkligheten, man använder GPS, datorer, det är så här som det verkligen ser ut i dagens London och Stockholm, i alla fall teknologimässigt.
Samtidigt är filmen kul och underhållande och varken våldsam eller till bredden fylld med svärord som så mpnga a dagens Hollywoodfilmer (Förutom någon minut från kriget i Afghanistan i allra första början).
Det finns rykten om att bloggosfären kanske inte växer lika snabbt som den gjorde tidigare. Det finns t.o.m. dom som säger att bloggar inte längre är lika populära som tidigare.
Men trots Twitter och Facebook och läsplattor och pekskärmsmobiler så är allt hopp kanske inte ute för de traditionella bloggarna.
Den här bilen som står i ett garage mitt i IT-distriktet i Seattle är inte helt risig, och det faktum att killen, ja eller tjejen, som äger den har betalat extra för den här rätt coola nummerplåten visar att bloggar frodas i Seattle, USA:s andra IT-mecka efter Silicon Valley.
Och jag får tacka min äldste son för bilden som just kom in från hans mobil.
skönt att det slutade bra. Har själv aldrig varit på...
