USABloggen.se

På pendeltåget från Silicon Valley upp till San Francisco och en kurs i maskininlärning och AI.

Tåget är överfullt som vanligt, med flera vagnar fulla med cyklar. När vi väl kommer fram till San Francisco så har jag en halvtimmes snabb promenad till kontoret där kursen ska ägs rum.

Är inte riktigt lika taggad på AI nu när jag jobbar med Blockchain och Fintech. Men det ska bli kul ändå.

I ett tidigare inlägg skrev jag om fattigområdena i Los Angeles som man ser från flygplatsen och in till stan,

Men i centrum går byggmaskinerna heta med en skog av skyskrapor och höghus. Ofta i internationell stil med den senaste arkitekturen som lika gärna kunde  ligga i Stockholm, Berlin eller Tokyo.

Det är hit som de välbeställda ungdomarna flyttar med nära till jobbet och exklusiva restauranger och butiker.

Mina Uberchaufförer har berättat om att för tio år sen var centrum ett helt annat än idag och att det är utländskt kapital som driver på investerings och byggvågen.

En hel annan värld än de fattiga områdena  bara några kilometer bort på vägen till flygplatsen.

L.A, två bokstäver som representerar något magiskt. Framtidslandet USA med schwung och spänst. Hollywood, Disneyland, stränder, sol och framgång.

Av vilket jag inte ser något från min Uber genom de fattiga latino-områdena in till centrum. Fattiga människor, smutsiga gator, en hetta som närmast verkar latinamerikansk. Och långa, ringlande köer in till de smutsiga toaletterna inne på LAX  flygplatsen med urin på golvet och skrikande chaufförer utanför terminalen.

Säkert finns det trevliga platser i L.A., mitt eget lyxhotell går inte avför hackor, men jag har svårt att förankra den idealiserade bilden i den verklighet jag ser runt omkring mig.

Men så har det kanske alltid varit i det stora världsstäderna. Ingen vill erkänna att L.A.-besöket inte var så omtumlande som man kanske hade väntat sig. Man ser inte misären, man glömmer fattigdomen redan med första drinken i planet någonstans  över Mellanvästern tillbaks till Sverige och den grå vardagen.

Vi kan inte leva utan illusioner och våra snuttefiltar.

Och speciellt inte utan “L.A.” 

https://youtu.be/fepeJVLjbXg.

Av en slump hittar jag ovanstående video-intervju med den  allmänt respekterade Ingabritt Ahlenius som klart förklarar varför det är så osannolikt att en A-lagare utan erfarenhet av tunga skjutvapen som Christer Petterson skulle ha kunnat utföra mordet på Olof Palme på ett så professionellt sätt som skedde. Med första kulan, med en så tung revolver.

Och skulle en A-lagare dessutom ha förstått att använda speciell s.k. armor-piercing ammunition ifall Palme använde skyddsväst?

Mordet var en mycket professionellt utförd avrättning.  Efter vilken mördaren lugnt avlägsnar sig. En mördare med militär eller polisiär träning.

Vem utförde mordet? Någon från de “patriotiska” kretsarna inom polisen, eller flottan inför Palmes nära förestående besök i Sovjet. 

SvT har flera program som ligger ute på YouTube om just motivbilden. Som jag ska referera när jag är tillbaka i Silicon Valley

Med dagens IT och AI-teknologi skulle det säkert inte vara omöjligt att hitta mördaren. Men det är det sista som någon vill. Och så har det alltid varit.

Intervjuerna med spanarna i Palmegruppen ger en beklämmande bild av helt opassande, okunniga och ointresserade personer. 

Ett mycket märkligt fall.