Politik

Amerikansk-svensk kuturkrock



Foto: Howard Dean

Ett gäng unga svenska moderater reser över till USA för att lära sig det sista i politisk taktik och strategi. De vill göra slut på den förbannade svenska socialistiska välfärdsstaten och inrätta ett dynamiskt fritt samhälle efter amerikansk modell. Kristina Axen-Olin klappar dem på axeln och säger trånande “oh om jag bara kunde följa med er. Vad underbart det låter. Köp med er några vattenkanoner hem åt mig är ni snälla”.



Tänk så mycket skada jag skulle kunna åstakomma med en aldrig så liten vattenkanon

Det första de gör efter att ha insupit atmosfären på Broadway och Fifth Avenue är att börja prata med folk. Och de blir omedelbart helt konfysa. I Sverige är stadsborna moderater och lantisarna sossar. Men samma yuppies i de svenska storstäderna som beundrar Bush och USA är i de amerikanska storstäderna helt emot Bush och det alltmer högerextrema USA som han och hans parti står för. I USA är lantisarna höger och de mer upplysta stadsborna vänster. Tvärt emot som i Sverige.

I New York får de höra om ett samhälle som blir mer och mer polariserat. De får höra att de lösningar som de vill anamma från USA håller på att driva USA i graven. De skakar på huvudet. OK, de sticker ner till sydstaterna och “Bush Country” – för att möta sina meningsfränder – och de får sitt livs andra shock!

De möts av ett gäng tobakstuggande lantisar som mest av allt liknar Bert Carlsson och Sverigedemokraterna och som aldrig har varit utomlands och inte heller vill resa utomlands.

De får slänga sina Gucciskor och Armaniskjortor och ta fram snuset, brännvinspavan och atutomatkarbinen. De har äntligen mött sina trosfränder. De slänger de avantgardromaner som de läser på utekafeerna på Söder! Det samma med CD-skivorna. Här är det för fan ingen djävla kultur som gäller, här läser man Bibeln och inga andra djävla fjäskböcker.

När sydstatarna får höra att svenskarna inte är med och firar Karl XIIs dag i Sverige börjar man prata om lynchning. “Ni verkar för fan inte vara patriotiska!”

De unga svenska moderata revolutionärerna reser hastigt tillbaks norrut. Men vänta, här får de reda på att det faktiskt också finns amerikanska revolutionärer. Högt utbildade, som inte snusar och bär revolver överallt.

“Börja med Howard Dean och Joe Trippi, de vill också förändra vårt land och göra det mer modernt” får de höra.

Och igen blir det en kulturkrock utan like. De amerikanska bloggarrevolutionärerna har ingenting gemensamt med de svenska moderaterna. “Men vi tycker om Bush säger” svenskarna, “vi vill ha mer frihet, bli mer som er”. Howard Dean som är artig, säger bara till Joe Trippi, “these guys are beyond belief, they’re totally clueless”. Joe Trippi som har humör, slänger helt enkelt ut dem. Han tror att det är en republikansk provokation.

Så vad har vi lärt oss av den här sedelärande historien? Den amerikanska högern som moderaterna och folkpartiet beundrar så är grundad i en helt andra sociala värderingar än den svenska högerns. De amerikaner som de svenska moderaterna mest borde studera är egentligen Howard Dean och Joe Trippi, men det är moderaterna för dogmatiska att inse. Politik är i sluttampen inte det lim som binder oss samman, det är kultur. Och den amerikanska sydstatskultur som har fött dagens amerikanska tokhöger skiljer sig radikalt från den kultur som har framfött dagens svenska moderater. De två har inga gemensamma kontaktytor.

Så vad händer när de modstulna moderaterna kommer hem till Arlanda och det socialistiska Sverige. En förargad Kristina Oxen-Olin frågar “var sjutton har ni min sabla vattenkanon??” Du förstår inte, svarar de. De blev aldrig läge. Vi kommer att sluta i moderaterna och gå in i Frälsningsarmen, det verkar lugnare.”