Jag växte upp omgiven av tanter. Det var långa tanter, korta tanter, smala tanter, tjocka tanter. Det var svenska tant Ingegerd, isländska tant Unnur från Akureyri och ryska tant Irina från Leningrad. Jag kunde aldrig komma på varför det fanns så många tanter i världen, och varför de alla var så bistra och aldrig skrattade.

Vilken funktion fyllde dom? Behövdes dom ens? Och varför hade alla hårnät, papiljotter och korviga strumpor? Hur förklarade Darwin detta? Fundamentala frågor som jag aldrig fick något svar på. Tydligen hade gud satt tanterna på jorden för att djäklas med människorna, eller åtminstone med mig, och det var inte mer med det. “Du för finna i det” sade min pappa, som bodde i Tantolunden, “vi blir aldrig av med tanterna”.

Och inte blev det bättre av att dom alltid läste Elsa Beskows “Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin” för mig. Den som inte har fått Elsa Beskow läst för sig på ryska vet inte hur politisk den boken kan vara, speciellt som tant Irina insisterade på att ge boken en marxistisk-leninistisk tolkning med Farbror Blå som Lenin. Jag fick alltid lära mig att han hette farbror Röd och tanterna kamrat Brun, kamrat Grön och kamrat Gredelin. Jag är säkert den ende i världen som har hört Elsa Beskows lilla svenska stad analyserats enligt Lenins “Staten och Revolutionen”.

Någon borde skriva en bok om tanten i det svenska samhället. Den skulle hela “Stora Tantboken” och den skulle sälja som smör. Ett kapitel skulle heta “Historiska Tanter”, ett annat “En psykikiater ser på Tanten”, ett tredje “Tanten i Politiken”, ett fjärde “Moderna Tanter”.

Tanterna sade alltid saker som “men nu har du inte torkat dig om näsan igen” och “där får du inte leka!!!” och “nååå, vad vad var det som Wittgenstein skrev i sjunde kapitlet i sin Tractatus logico-philosophicus nu igen – va, vet du inte det än ?????”.

Gud, det var hemskt. Inte undra på att jag led av tanttrauma redan vid ung ålder. De var så ofantligt stora och hotfulla och jag var så pytteliten, oskyldig och totalt utlämnad. Nåja, oskyldig och oskyldig, men de var i vilket fall mycket större än jag.

Det är inte lätt att vinna ett argument om Wittgensteins bildteori med en tant som bara plockar upp dig som om du vore en mindre påse med rågmjöl och lägger dig i din stolpsäng och som sedan ställer sig över dig och hötter med sitt gigantiska pekfinger. “Ingen Wittgenstein, ingen kaka”.

Men det finns tanter och tanter. Det finns tanter som jag kan hantera och det finns tanter som jag fortfarande är livrädd för. Koreanska och japanska tanter t.ex. är visserligen tuffa som stål, men de har en stor charm som svenska tanter för det mesta saknar.

Men mitt stora tanttrauma kommer från Finlandsfärjorna. Gud, jag börjar svettas bara jag tänker på det. Vi brukade ta de där enorma färjorna över till Åland när barnen var små. Det var kul, man fick en liten billig utfykt på havet, man fick äta sig sjuk och sedan fick man se litet av Åland. På tillbakaresan var alla medresenärerna redlöst berusade så man fick liksom ha båten för sig själv.

Men med Finlandsfärjorna kom också stora gäng av kedjerökande finska tanter. De armbågade sig alltid först fram till smörgårdsbordet med sina enorma väskor och gåriktiga skor. Jag tror inte ens att de var lea. De var bara tuffa som noshörningar och de tog inga fångar.

Plötsligt sade de bara plaff och där låg man, överkörd av en hord av målmedvetna handväskeförsedda finska tanter. Jag får fortfarande mardrömmar när jag tänker på det.

Jag antar att de alla hade en tuff uppväxttid i Karelen eller Kemijärvi och Kuusamo, vägg i vägg med det forna Sovjetunionen och miljarder myggor. När man bor vägg i vägg med 100 miljoner ryska babushkor blir man antagligen sån.

Jag har försökt förklara begreppet “tant” för min dotter. Det är alltså inte en åldersterm. Vissa föds till tanter, andra blir det aldrig.

Jag diskuterade det här begreppet med min moster som inte alls är tant, och hon sade, “du menar som Laila Freivalds?” Och vi kom fram till att vad som gör en tant till en tant är det faktum att hon aldrig ler.

Det ögonblig en kvinna, oberoende av vilken ålder hon för tillfället råkar vara, ler, så slutar hon att vara tant. Det är givetvis detsamma med män.

Om min ungdoms tanter någonsin log minns jag inte. Men att dom skrämde vettet ur mig och fortfarande gör det, det vet jag.

Taikotanterna på bilden ovan, i den vackra lilla kuststaden Santa Cruz här i Kalifornien är om möjligt ännu tuffare än finlandsfärjetanterna.

Vilket leder till frågan: Varför finns det inga Taikotanter i Sverige? Det är en jättebra hobby och det låter som f-n när de här damerna börjar trumma.