Det här är ett inlägg som jag skrev på min tidigare blogg för snart två år sedan men jag vill gärna spara det för jag tycker att det är viktigt. Hur reagerar vi på världen omkring oss och speciellt på ondska? Det är ofta svårt att förstå hur liknande människor kan inta helt olika ståndpunkter inför ondska.

I sin självbiografi Killing Time skriver Berkeleyfilosofen Paul Feurabend , som själv genomlevde den tiden, hur österikarna reagerade på Hitlers inmarsch i Österrike 1938:

“För vissa människor, en liten minoritet, var Anschluss slutet på civilisationen. För andra betydde det en befrielse från katolicismens totalitära tyranni….” (sid 36). Jag kan tillägga att det är så som jag själv och hela det progressiva USA reagerar på dagens Bushregim, som slutet på civilizationen.

Det är lärorikt att se hur tre märkliga och sinsemellan diametralt olika tyska kvinnor reagerade på Hitler och Tredje Riket.

Marion Dönhoff

växte upp i en adlig familj på storgodset Friedrichstein i Östpreussen. Hon var resolut antinazist och har skrivit en med rätta berömd bok om sin barndom i Östpreussen. Hon förlorade många nära anförvanter i kuppförsöket mot Hitler den 20 juli 1944, och har skrivit en gripande bok om dem.

Hon lyckades fly under dramatiska omständigheter bara några dagar innan de ryska trupperna anlände vid Friedrichstein 1945.

Leni Riefenstahl

som dog 2003, fyllda 101, var en av 30-talets stora filmskapare, helt i Hitlers tjänst. Hon såg inga moraliska problem i Nazismen utan utnyttjade de möjligheter som den gav henne för att skapa film. Hennes två filmer Olympia och Triumph des Willens har blivit klassiker.

Hanna Reitsch

slutligen var en entusiastisk Hitler-beundrarinna, men samtidigt ev av världens stora och mest våghalsiga flygare. Hon flög alla sorters plan inklusive den tyska V1-raketen. Hennes precisionslandning under rysk artillerield på en gata i det omringade Berlin i April 1945 med sin älskare, den sårade tyske flygvapenchefen Ritter von Greim för ett sista besök hos Hitler har blivit legendarisk.

Tre starka och märkliga kvinnor som alla gick vidare till framgångar efter kriget.

Marion Dönhoff blev en av Tysklands ledande journalister och chefredaktör för Die Zeit och en känd och inflytelserik röst i efterkrigstidens Tyskland. Dönhoff var en aktiv förespråkare för försoning med Polen och hon var en förespråkare för Willy Brandt östpolitik.

Hennes bok – Kindheit in Ostpreussen – är en bok som jag starkt kan rekommendera. Jag tror att den också finns på svenska.

Leni Riefenstahl fortsatte att filma och hennes film om Nubastammen blev mycket uppmärksammad.

Hanna Reitsch fortsatte att flyga efter kriget och blev mottagen av president Kennedy i Vita Huset 1961.

Jag tror att vad de har att lära oss idag är hur få människor som har en stark moralisk syn på världen, och som reagerar på ondska. Vi ser inte ondskan, vi bortrationaliserar den. Den stora tragedin är att när rapporter kommer om tortyr och fångläger så vänder vi bort ögonen. Det är markant hur flyktingarna från nazismen och kommunismen aldrig blev trodda till det var för sent. Den situationen har inte förändrats idag där vi inte ser Guantamo eller det brutala förtrycket av palestinierna.

Marion Dönhoff tog aldrig fel, inte ens när hon senare kritiserade Israels politik i Palestina. Hon hade en klar moralisk syn på livet som det är få förunnade att ha.

Det var alltid något suspekt med Leni Riefenstahl försök att bortrationalisera sin relation till Nazismen.

Hanna Reitsch slutligen var en typisk teknokrat som saknade en moralisk dimension.

Men jag vet att när jag läser Paul Feyerabends mening “slutet på civilisationen” då känner jag, som många progressiva, igen mig.

Kommer amerikanerna i framtiden på dagens omoraliska amerikanska regering och undra hur de kunde stödja en så omoralisk regime? Vi får hoppas det. USA:s och vörldens framtid beror på det.