Som de flesta sagor börjar den här i ett land östan om solen och västan om månen, i ett litet land som låg nästan precis där Sverige nu ligger. Är vi alla redo? Sitter alla små barnen på golvet? Har vi stängt av mobilerna? Då kan sagan börja:

På sensommaren 1945 ägde ett hittills okänt och synnerligen dramatiskt möte rum på kungens idylliska sommarresidens Sofiero vid Öresund mellan Gustav den V , Kronprins Gustav Adolf, prins Bertil och prinsessan Sibylla. Kungen hade beställt in lunch med sina favoritsmörgåsar från Helsingborgs stadshotell och prins Bertil hade kommit nedkörande från Stockholm i sin gamla nötta röda Aston Martin.

Nu gick kungen fram och tillbaks med lÃ¥nga steg i den stora gula balsalen pÃ¥ andra vÃ¥ningen med en oroad min. Som vanligt hade han hovmarskalk Stig H:Son Eriksson bara nÃ¥gra millimeter bakom som. De gick i takt, nÃ¥got de sedan Ã¥rtionden hade tränat in genom att titta pÃ¥ gamla Fred Astairefilmer. H:son som han allmänt kallades kunde gÃ¥ alldeles inpÃ¥ kungen utan att nÃ¥gonsin röra vid honom. “Rör du mig sÃ¥ dör du” brukade kungen smÃ¥skrattande säga. H:son darrade alltid lätt där han gick bakom den gänglige kungen – i sina specialtillverkade gymnastikskor. Kungen brukade ibland slÃ¥ honom med sin tennisracket.

Kung Gustav V och H:son övar att gåi takt

Tillsammans såg de ut som en mycket tjock man med två huvuden som gick fram och tillbaks i snabb takt. När kungen vände om så hukade han sig snabbt och H:son hoppade över ryggen på honom och gjorde samtidigt en halvvolt så att han hamnade alldeles bakom kungen. De fortsatte sedan mot andra hållet.

En gång hade de varit ute och gått vid Strömmen och kungen hade blixtsnabbt stigit åt sidan och H:son, som inte kunde simma, hade ramlat i.

“Jag är oroad”, sade gamle kungen, “oroad för att vi inte har nÃ¥gon som kan ta vid efter Gustav Adolf. NÃ¥got mÃ¥ste göras, hör ni det!” Den smalfilm som i hemlighet gjordes av mötet visar en grÃ¥tande Sibylla i ett hörn och man hör henne snyfta, “ja men jag vill inte ha nÃ¥gra fler barn. Dom blir ju bara större och större. Och om jag mÃ¥ste ha barn,” tillade hon mellan tÃ¥rarna” sÃ¥ vill jag i sÃ¥ fall ha det med Karl Gerhard”.

“Karl Gerhard?”, kungen var förbluffad, “sÃ¥ngaren?” . “Ja men han kan i alla fall sjunga, och sÃ¥ har han humor” sade Sibylla. “Ja men tyskarna tycker inte alls om honom” sade kungen, “det kan vi inte ha”. “Farfar”, svarade prins Bertil, “kriget är redan slut”. “Vafalls”, utropade Gustav V förvÃ¥nat, “varför berättar man inte sÃ¥na saker för mig? betyder det att jag kan ta av mig den här hjälmen?”

Eftersom Sibylla tokvägrade sÃ¥ skickades H:son till Karl Gerhard ute pÃ¥ KrÃ¥kslottet med det delikata förslaget. Karl Gerhard blev förskräckt och avböjde inte bara personligen utan ocksÃ¥ offentligt. Hans bejublade uppträdande pÃ¥ Vasateatern med den för just detta tillfälle specialskrivna “Det har kommit en katt in bland hermelinerna” tre veckor senare med en jublande kung i salongen, blev en stor publikframgÃ¥ng. Stockholmstidningen skrev “Karl Gerhard slÃ¥r knockout pÃ¥ Kungahuset”.

En vecka senare framträdde Karl Gerhard spjuverkatigt pÃ¥ Intima Teatern med sin andra specialskrivna text “Inte ens i min värsta fylla vill jag ha barn med prinsessan Sibylla”. Texten ledde till Ã¥tal och efter personliga pÃ¥tryckningar frÃ¥n kungen dömde Svea Hovrätt Karl Gerhard till döden. Ett straff som f.ö. redan hade avskaffats 1921. HD mildrade sedan domen till en veckas tukthus pÃ¥ LÃ¥ngholmen.

Redan efter 25 minuter rymde dock Karl Gerhard från Långholmen. På något sätt lyckades han egenhändigt gräva en tunnel in mot stan under själva fängelset. Tre dagar senare kom han upp i källaren på Vasateatern.

En orsak till den snabba flykten kan ha varit fångvårdsstyrelsens försummelse med att ha låtit Karl Gerhard ta med sig sin egen borr i fängelset. Karl Gerhard var utbildad ingenjör och hans borr var två meter lång och vägde över 100 kilo. Han använde ofta borren för att bygga om scenerna i folkparkerna när han turnerade runt i Sverige.

Förunderligt nog tillät man även Karl Gerhard att ta med sig det dieselaggregat som han använde för att driva sin borr och 200 liter dieselolja. Karl Gerhards pappa var gruvarbetare och hade lärt sin son hur man tar sig ur knepiga situationer. När Karl Gerhard väl hade flytt exploderade dieseltanken och Långholmens östra paviljong jämnades med marken.

PÃ¥ vägen under Strömmen passerar Karl Gerhard i rask takt Wasavraket och gör ett stort hÃ¥l rakt igenom skrovet som ännu kan ses i Wasamusset och som bland museipersonalen allmänt kallas “Karl Gerhards dj-vlva hÃ¥l”. När Per Edvin Fälting senare bärgade vraket och hittade Karl Gerhards lapp med orden “Jag var först och min är störst” tog han det som en personlig förolämpning och vägrade därefter att nÃ¥gonsin dyka igen.

Samtidigt som Karl Gerhard grävde sig ut mot friheten så grävde sig ett antal av hans supportrar in på Långholmen. Bland dem Karl Gerhards gamla väninna Sarah Leander och den åldrige Axel Munthe som visste hur det var att ha det ihop med kungahuset.

I sin förtvivlan beslöt sig Kungen nu för att ge Prins Bertil uppdraget att i hemlighet adoptera en ny prins. “Men kolla där nere var det nu är att det verkligen är en pojke” var kungens sista rÃ¥d när Prins Bertils Aston Martin vrÃ¥lstartade in mot Helsinsborg och kontinenten.

Prins Bertil var motorprinsen och en av Sveriges genom tiderna bäste bilförare. Bara för att visa hur skicklig han var så körde han en gång med förbundna ögon från Stockholm och hela vägen ner till Malmö utan att orsaka mer än ett dussin, nåja ett par dussin allvarliga olyckor. När han sedan svettig och dammig tog av sig bindeln efter åtta timmar vid ratten visade sig att han fortfarande satt kvar på Inre Borggården och hade demolerat en stor del av Vita Havet.

En annan egenhet som prinsen hade var att han aldrig använde karta utan alltid körde efter kompass. Det orsakade många pinsamma episoder speciellt sedan prinsen började använda en cigarettändare av metall. En gång när prinsen skulle köra i Monte Carlo rallyt hamnade han t.ex. på torget i Sundsvall och förundrades av att alla fransmän plötsligt talade svenska.

Prins Bertil skulle köra ner till Frankrike och adoptera ett nyfött gossebarn där men han körde fel och hamnade i det krigshärjade Polen där han hittade en gosse som alltså är dagens svenske kung. Gossen hette Kazimierz Chmielewski och adopterades bara två dagar efter födseln av prins Bertil personligen.

Påvägen hem lade Prins Bertil Kaz som han kallades i bagageutrymmet på sin Aston Martin och körde via Östberlin till Danmark. Vid Odense träffade han ett gäng finska motorcyklister som visade den alltid lika nyfikne och folklige prinsen sina kamaxlar med den påföljden att prinsen följde med dom hem till Finland.

Det var först när Kaz var 20 månader gammal som prinsen kom påatt han kanske borde återvända till Stockholm. Vid det här laget pratade Kaz redan flytande finska, och prinsessan Sibylla kunde inte visa upp honom förrän han hade lärt sig några enkla svenska fraser. Det gossebarn som prinsessan Sibylla höll upp de första två åren är för det mesta en plastdocka som heter Giuseppe och som gamle kungen hade inhandlat från en pizzabagare under sina utgrävningar av Etruskerna i Viterbo redan på1930:talet. Pressen svors till tystnad.

När kronprinsen vid 15 Ã¥rs Ã¥lder fick reda pÃ¥att han var polack vägrade han att prata svenska och lärde sig snabbt polska. De flesta tror att kungen lider av dyslexi, men den riktiga orsaken är att han sedan länge endast talar polska och finska och att alla hans tal översätts till svenska av en liten man som – i gamle kungens anda – stÃ¥r alldeles bakom kungen sÃ¥ att han inte syns. När kungen lyfter höger arm lyfter den lille mannen ocksÃ¥ sin högra arm.

Axel Munthe på väg in i tunneln

När kungen gjorde fel några gånger så bestämde man att den lille mannen helt enkelt också skulle röra kungens arm, vilket är orsaken till att kungen ibland verkar stel och osäker. Kungens tal till den svenska nationen hålls också alltid på polska och dubbades i flera decennier av Margareta Krook.

Orsaken till att det här är viktigt är att det förklarar varför kungen resolut har vägrat att låta Viktoria, egentligen Wiktorja Nadjia, att gifta sig. Kungen insisterar nämligen att Viktoria gifter sig med en polsk prins, och så länge hon vägrar kommer kungen att vägra att ge sitt tillstånd.

Han vill också hålla bröllopet i Lodz vilket Viktoria inte går med på. Det är också möjligt att både Kungen och Victoria förlorar arvsrätten om sanningen uppenbaras. Som jag tidigare har bloggat om så skulle arvingen i så fall bli Bosse Ringholm, som är den ende nu levande svensk som har kungligt blod. Jag har bloggat om det tidigare och allteftersom valet närmar sig närmar sig också det skräckscenariet. Tanken svindlar.

Snipp snapp snut, så var sagan slut!