Amerikanerna blir mer hälsomedvetna
Posted Under: USA allmänt
Om det är en sak som förvånar många besökare till USA så är det de stora mängder Coca Cola och likande läskedrycker som amerikaner sätter i sig stup i kvarten. Läsk heter f.ö. ‘soda’ eller ‘soft drinks’ på amerikansk engelska. Men som Melanie Warner kan berätta i New York Times så har den uppåtgående trenden nu för första gången brutits och den amerikanska läskedryckskonsumtionen har börja falla, även om det inte är med mycket.
Data released yesterday by Beverage Digest, the industry trade publication, shows that for the first time in 20 years, the number of cases of soda sold in the United States declined. Case volume in 2005 was down 0.7 percent, to 10.2 billion cases.
Coke’s flagship brand, Coca-Cola Classic, was down 2 percent, and original Pepsi from PepsiCo was down 3.2 percent.
In recent years, soda has come under increasing fire from critics who see it as little more than liquid candy and blame it for contributing to America’s looming problem of childhood obesity. Results of a study that was released on Monday link soda to weight gain among teenagers.
While soft drinks are still the country’s most heavily consumed beverage, the category is losing ground to bottled water, sports drinks like Gatorade and Powerade and energy drinks like Red Bull and Full Throttle. Last year’s volume data for these drinks is not yet available, but John Sicher, publisher of Beverage Digest, said he expected that the growth in these three categories would be up by double digits.
“Traditional carbonated soft drinks have got a tough road ahead,” Mr. Sicher said. “The migration to water and sports drinks and other noncarbonated drinks seems to be permanent.”
Det här är en mycket glädjande utveckling och visar hur amerikanska föräldrar har börjat ta problemet
med barnfetma på allvar.
När man vet att varje idag levande amerikan konsumerar i snitt konsumerar 33 läsk per år så inser man att samhället har ett problem.
Men det rådet inget tvivel om att amerikanerna nu alltmer börjar inse vikten av att leva ett hälsosamt liv – om ni ursäktar vitsen. På en del områden som rökning ligger t.ex. Kalifornien ljusår före Sverige och har alltid gjort det.
Den högre utbildningsnivån har säkert en hel del med utvecklingen att göra. På sikt kommer bättre utbildning förhoppningsvis också att minska antalet tokreligiösa och öka insikten om vikten av att USA reformerar sitt samhälle medan man ännu har tid att göra så.
På vilket sätt ligger Kalifornien ljusår före Sverige då det gäller rökning? I Sverige är det ju också förbjudet att röka på krogen sedan ett par månader. Har Kalifornien förbud på ytterligare ställen? Var det nu skulle kunna vara, utomhus kanske.
Lennart skriver:
På sikt kommer bättre utbildning förhoppningsvis också att minska antalet tokreligiösa och öka insikten om vikten av att USA reformerar sitt samhälle medan man ännu har tid att göra så.
Menar du att skolorna ständigt förbättras i USA och att genomsnittsamerikanen får allt bättre utbildning? När började detta att hända?
Kerstin: Bra fråga! Om du läser Ray Kurzweils bok: The Singularity is Near (2005) så hittar du på sidan 108 intressant statistik: Over the past 120 years we have increased our investnent in K-12 education (per student and in constant dollars) by a factor of 10. There has been a hundredfold increase in the number of college students….
Jag ser det här överallt här i Silicon Valley. För två generationer sedan kunde man fortfarande klara sig med en High School examen. För en så sent som tio år sedan var en högskoleexamen nog. Idag räcker det inte ens med en Bachelor of Arts examen. Nu krävs Fil Lic, som alla mina tre barn kommer att behöva om de skall klara konkurrensen. Det plus regelbundna s.k. certifications.
Det amerikanska samhället lägger en mycket stor vikt vid utbildning, något som också Bushs No Child Left Behind skulle försöka hjälpa på traven.
Jakob: Jo Sverige hämtar in på försprånget, men vi ligger fortfarande minst en generation efter Kalifornien. Och ja, Kalifornien pushar på för att förbjuda även en hel del utomhusrökning. (Se nedan)
Kom ihåg att Kalifornien inrättade sin mycket restriktiva antiröklag redan 1989 och det var den lagen som b.a. stoppade rökningen inom flygtrafiken.
Här i Kalifornien anses det socialt oacceptabelt att röka. I Sverige kan en journalist som Fredrik Virtanen och andra kändisar röka utan att någon höjer på ögonbrynen. Att unga IT-ingenjörer röker är t.ex. så gott som okänt här. Och att ‘feströka’ är ett helt okänt begrepp. Så ja, Sverige ligger fortfarande minst en generation efter Kalifornien.
In California, a state with some of the tightest anti-tobacco laws, regulators are considering restricting smoking around building entrances, ATMs, parks and in cars transporting small children. This comes after the state’s environmental protection agency accepted a report determining that breast cancer risk increases for women under 50 when they are exposed to secondhand smoke. By accepting the finding, California’s Air Resources Board officially designated secondhand smoke as a “toxic air contaminant.
Lennart:
Jo, det är klart, om man talar om de senaste 150 åren men nu råkar det ju vara just nu som amerikaner blir alltmer religiösa och alltmer fanatiska och äter alltmer felaktigt och därför blir allt fetare. Menar du att det också beror på den högre och förbättrade utbildningen de senaste 150 åren? I så fall missförstod jag ditt inlägg kapitalt.
Kerstin: Om du läser hela min kommentar till din kommentar så ser du att jag skrev: För en så sent som tio år sedan var en högskoleexamen nog. Idag räcker det inte ens med en Bachelor of Arts examen. Nu krävs Fil Lic, som alla mina tre barn kommer att behöva om de skall klara konkurrensen. Det plus regelbundna s.k. certifications..
Dvs det här är något som pågår idag, just nu.
Lennart:
OK, hur många amerikaner kommer att få den utbildningen?
Kerstin: Här har du den senaste statistiken. 28.7% av alla amerikaner 25 är och äldre har idag collegaexamen. Har du jämförander svenska siffror?
Kerstin: OK, jag gav dig staistiken om den amerikanska högre utbildningen. Nu hoppas jag verkligen att du kommer igen med den svenska statistiken.
Lennart:
Jag ämndar inte komma komma med någon statistik, för du gillar ju inte statistik. Dessutom handlade min undran inte om statistik.
Kerstin: Det verkar nästan som om jag slog knockout. Man får vara försiktig när man ställer retoriska frågor, man kan få ett svar som man inte väntar sig….
Lennart:
Eftersom Kerstin inte vill svara så gör jag det. Enligt SCB:s senast tillgängliga siffror (för år 2004) så har 15% av svenskarna en högskoleutbildning motsvarande minst tre år på universitet/högskola. Tittar man på åldersgruppen 25-34 år är dock andelen med minst tre års högskoleutbildning 26%. Andelen svenskar med någon typ av forskarutbildning är – oavsett åldersgrupp – bara en procent. De flesta slutar alltså studera efter tre eller fyra år på universitet/högskola.
Den allmänna uppfattningen på universiteten tycks vara att allt fler läser utbildningar på akademisk nivå, men att det samtidigt blivit allt lättare att göra det eftersom kraven minskar. Jag kan inte jämföra med tidigare år, men har en känsla av att många utbildningar faktiskt är helt värdelösa. Särskilt humaniora – som konsekvent har försummat med undantag för den diffusa och politiserade genusvetenskapen – lider stora brister på spetsforskning och nytänkande.
SCB:s statistik över utbildningsnivån hittar ni här.
C.L.: Tack, uppskattar din team spirit som man säger här. Det betyder, om jag förstår det hela rätt, att USA faktiskt litet före Sverige i den högre utbildningen, vilket kanske var orsaken till att en viss person inte ville svara
Men mer allvarligt är det ändå intressant att se hur nära de båda länderna ligger, trots att deras olika samhällen i alla fall är så olika.
Ett tänkbart problem är om USA och Sverige bedömmer utbildningar lika. I Sverige är tex. sjuksköterskeutbildningen klassad som “högskoleutbildning”. Gäller motsvarande i USA?
En av mina bekantingar undervisar i en av de inledande kurserna på KTH. Enligt honom skulle mycket få av hans studenter klara de tentor han själv skrev i början av 90-talet. De bästa studenterna är antagligen lika bra som tidigare, men genomsnittet har märkbart sjunkit.
Jag instämmer i att nivån på studenternas kunskaper har sjunkit rejält de senaste åren i Sverige. Problemet är att detta är en global trend, som syns i alla andra länder, inklusive USA och Storbrittanien, som Gertkvist m. fl. brukar lyfta fram som föredömen. Det är alltså tämligen enögt att skylla på sossarna (som vanligt!) vilket brukar vara ett standardrecept från borgerlighetens sidan när man klagar på allt man tycker är fel i Sverige.
På Lunds Universitet, där jag undervisar, har studenternas kunskapsnivå sjunkit rejält på senare år. När jag har berättat detta för kollegor från USA och Storbrittanien bekräftar de att de upplevt precis samma sak i sina respektive hemländer. Sossarna kan rimligtvist inte beskyllas för liknande problem i USA eller Storbrittanien, det vore att groteskt överskatta Göran Perssons makt.
Förvisso är nivån säkerligen skiftande, och på LU är säkerligen den genomsnittliga studentens kunskaper högre än t. ex. på Högskolan i Skövde. Liksom den genomsnittliga studenten på University of California. Men när jag var på anställningsintervju för några år sedan på ett universitet i New York (NYS Stony Brook) fick jag höra en hel del skrämmande historier om hur lite studenterna kunde på kurserna, och vilka egendomliga frågor de ställde. SÅ dåliga studenter har jag lyckligtvis ännu inte stött på hemmavid.
Ytterligare en aspekt på skillnaderna i siffror över antalet högskoleutbildade i Sverige respektive USA är att i USA finns det en myriad av små högskolor med examinsationsrätt, varav en del är ganska perifera och inte särskilt framstående (t. ex. “Golden Gate College” i Kalifornien : någonsin hört talas om det????). I USA kan man i princip få ut en högskoleexamen på sminkteknik, vilket jag inte uppfattar som seriöst. Lika oseriöst som de Malmö-krögare som för några år sedan försökte få igenom en bartender-utbildning på LU. Lyckligtvis misslyckades de i sitt uppsåt…
En liten rättelse:
Min fortsättningsmening blev lite avhuggen. När jag syftade på University of California så ämnade jag jämföra med ett mindre universitet i USA, och skillnaden mellan studenternas kunskapsnivå på den förra respektive den senare. Inte mellan LU och University of California. Den skillnaden vore också intressant att veta, och där har jag ingen bestämd uppfattning, eftersom jag enbart forskat i Kalifornien, inte undervisat.
Skulle dock gissa att den allmänna kunskapsnivån för studenterna är ungefär lika mellan LU och UC, kanske t. o. m. något högre på LU (eftersom studenterna ofta är något äldre här). Å andra sidan hittar man säkerligen “topparna”, alltså de bästa studenterna på UC. Kan också skilja mellan olika campus i UC-systemet och vilket man jämför med.
Erik S, Gertkvist:
Har tar ni upp en fundamental fråga. Låt mig skilja på två delfrågor. 1) Har studenternas kunskaper sjunkit de senaste åren? och 2) kan man jämföra amerikanska och svenska universitet?
Låt mig ta den första frågan först. Min egen erfarenhet från datavetenskapen är att jag är mycket imponerad av studenterna på University of Californias kunskaper. Jag pratar regelbundet med en hel del av dom och jag har också träffat studenter från andra uninersitet, som t.ex.University of Kentucky. Låt mig ta upp den här intressanta frågan i ett nytt inlägg.
2) Att det finns många små och i Sverige okända högskolor i USA är riktigt, men att dessa skulle vara mindre bra än de stora är inte nödvpndigtvis sant. Ta Golden Gate University som du nämner. Det har bl.a. en juridikutbilodning som är “fully accredited by the American Bar Association and the Committee of Bar Examiners of the State of California and is a member of the Association of American Law Schools. Graduates qualify to take the bar exam in all 50 states and in the District of Columbia.”
Många av de små högslokorna fokuserar på s.k. liberal arts och det finns mängder av dessa som håller en mycket hög nivå. Jag skall ge ett exempel på en sådan högskola sebare i veckan.
Alla amerikanska högskolor måste vara ackrediterade precis som i Sverige. Om de inte är det så räknas de inte med i den officiealla staistiken.
Hur man jämför LU och UC är också en intressant fråga. Min dotter som går på UCSC och som kommer atts tudera på LU nästa läsår kommer säkert att ge sin syn på saken. Och det finns dussintals LU studenter som just har återkommit från UCSC som säkert an bidra med sin syn. Erik S. kan du inte kolla med några av dom?
Låt mig ta upp det här temat i ett nytt inlägg eftersom det är viktigt.
Erik S:
Eftersom du som lärare på LU är betydligt mer insatt i “spelet bakom kulisserna” än vad jag som vuxenstudent är, så kanske du kan ge svar på något jag länge undrat. För en tid sedan, efter att jag första gången hört om det beryktade kunskapsraset, roade jag mig med att leta fram litteraturlistor och tentor från förr. Jag kunde snabbt konstatera att litteraturlistan för tjugopoängskuserna i flera ämnen innehöll avsevärt fler titlar än idag och att tenorna för bara tio år sedan bestod av mycket mer avancerade frågor än dagens. (Idag kan du få löjliga frågor av typen “Trodde Kant på Gud?” på en fempoängstenta i moralfilosofi!)
Om vi inte beskyller de socialdemokratiska regeringarna för detta, vad beror det då på? Varför har ambitionsnivån och kraven för godkända tentor och utbildningar sänkts så drastiskt det senaste decenniet? Är det lärarna som inte orkar, eller har studenterna helt enkelt blivit dummare?
C.L.: Bra fråga. Eftersom vi ser samma saker här i USA så har sossarna knappast något med saken att göra. Annat än dom är i hemlig maskopi med Bushregeringen.
Men jag undrar om det kanske inte helt enkelt rör sig om att vissa ämnen idag är mindre populära än tidigare. Jag ser inget som helst kunskapsras inom datavetenskapen eller mikrobiologin här i USA. Snarare tvärt emot. Idag har du tonåringar som t.ex. Shawn Fanning som startade Napster som har IT kunskaper som ingen kunde drömma om för 20 år sedan.
Så jag tror inte riktigt på ett generellt kunskapsras. Jag skulle gissa att det kanske beror på universitetens starka tillväxt. Men jag vill gärna höra vad andra tycker.
Lennart, C.L.K. m. fl.:
Trevligt att den här diskussionen kommer igång, och att “stridsdammet” tillfälligt har lagt sig. Jag tycker frågan om studenternas kunskapsnivå, såväl i Sverige som i USA är oerhört intressant. Jag ska försöka kommentera en del av de punkter ni tar upp nedan.
C.L.K.:
Jag är visserligen lärare på LU, men jag är begränsad av mitt eget perspektiv, som är naturvetenskapens. Jag har inte läst några humanistiska kurser (förutom spanska en gång i tiden), så min erfarenhet från de kurser och de fakulteter du nämner är begränsad till de gånger jag undervisat om biologins idéhistoria på filosofen. Jag har ingen aning varför kurslistorna tycks ha blivit kortare på de kurser du nämner. På biologikurserna är mitt intryck av att kurslitteraturen är i stort sett lika omfattande som för tio år sedan. Dock är naturvetenskap mycket experiment och fältövningar, och vi har generellt sett mindre litteratur än inom humaniora. Så jag har inget bra svar för varför de kurslistor du nämner har blivit mindre ambitiösa. Det är iallafall ingenting jag känner igen från mina ämnen.
Dock har jag märkt en annan trend som är intressant: Studenterna har i allmänhet lägre poäng på tentorna, vilket kan bero på att de är mindre motiverade än förr. En anledning kan vara att det inte finns jobb efter gymnasiet så många börjar plugga direkt, istället för att jobba några år eller resa (det sistnämnda kräver pengar, vilket i sin tur kräver att man har jobbat som bekant). Det är nackdelen med att studenter går direkt från gymnasiet till universitetet utan något mellanspel i form av jobb eller resor (eller lumpen för killar, men idag finns detta knappt heller kvar).
En annan, mer krasst ekonomisk förklaring, till att nivån sjunker på LU:s och andra universitets kurser är följande: Idag får universiteten anslag efter hur många studenter som går olika kurser. Är kurserna för svåra så att många inte klarar sig så får man färre studenter. Det leder till att många lärare frestas att sänka nivån, eftersom institutionerna är beroende av att få anslag för sin ekonomi. Problemen började under den borgerliga regeringen 1991-1994, då utbildningsminister Per Unckel i sann nyliberal anda ville införa “konkurrensmekanismer” för att som det hette “stimulera kvalitet”. Enligt min uppfattning, som C.L.K. säkert opponerar sig mot, leder dylikt typ av konkurrenstänkande inom den offentliga sektorn helt fel. Konkurrensen sänker snarast kvaliteten, eftersom det skapas ett incitament att se till så att många studenter “klarar sig”, iallafall på pappret, och därmed säkras anslagstilldelningen. Kurserna tenderar att bli mer “populistiska” och ytliga av samma skäl. Ett bra exempel, enligt min uppfattning, att ett okritiskt hyllande av nyliberala principer och att sjunga konkurrensens lov leder till diametralt motsatta effekter mot vad man verkligen ville uppnå (alltså att HÖJA kvaliteten).
Lennart:
Jag har f. n. en student från UC Davies som arbetar i mitt lab. Hon är väldigt duktig, och generellt sett är många av utbytesstudenterna från utlandet som kommer hit oerhört duktiga. Det gäller dock endast ej de från USA eller UC-systemet utan mitt intryck är att de flesta utländska utbytesstudenter som kommer hit är klart bättre än de svenska studenterna. Men jag misstänker att detta är en “utbytesstudenteffekt” som inte beror på nationalitet i första hand. Utan det faktum att de mest drivna och kreativa och aktiva studenterna (i Sverige och andra länder) också är de som gärna söker sig utomlands. Jag är övertygad om att svenska studenter som söker sig till UC-systemet i USA ofta är duktigare än de “lokala” kaliforniska studenterna, som (kanske av bekvämlighet) valt att stanna hemma. Därför är jämförelserna ganska vanskliga.
Generellt sett har vi många amerikanska utbytesstudenter på våra kurser på Ekologihuset. Jag frågar dem ofta varför de valt att komma hit, och de lyfter fram våran institution och att den har ett bra internationellt anseende och gott rykte i USA. Detta är givetvis glädjande för oss som jobbar där, men jag har ingen aning om hur representativ våran institution är för resten av LU:s verksamhet. Är vi bättre än övriga institutioner på LU, eller är vi typiska? Jag vet inte, och skulle uppskatta om någon annan som jobbar på LU (eller något annat universitet i Sverige) ville stiga fram och dela med sig av sina erfarenheter härvidlag.
Vad gäller doktoranderna i Lund respektive på UCSC, där jag forskade några år, så är mitt intryck att variansen är större på UCSC, men snittet är ungefär likadant som på LU. Alltså: de bästa doktoranderna på UCSC är bättre än de bästa på LU, men de sämsta är å andra sidan betydligt sämre än de sämsta på LU. “Genomsnittet” ligger ungefär lika, är mitt intryck (och nu gäller detta intryck bara biologi, notera detta!). Jämförelsen blir lite missvisande, eftersom doktoranderna på LU i snitt är lite äldre, och därmed kanske lite mer mogna och erfarna än de väldigt unga doktoranderna på UCSC (att börja som doktorand när man är 22 år är inget ovanligt där).
Återigen är min institution lite speciell, eftersom ungefär 25-30 % av våra doktorander är utlänningar (i mitt fall är alla mina 3 doktorander utlänningar, alltså 100 %: Storbrittanien, Frankrike och Kanada).
Lennart:
Jag får väl svara då eftersom du tror att du slagit mig på fingrarna.
Du skriver i ditt inlägg att på sikt kommer bättre utbildning att leda till att tokreligiositeten i USA avtar och att folk äter bättre så att de tilltagande fettmanproblemet försvinner. Eftersom båda problemen har ökat de senaste 20 åren i USA, förefaller dina slutsatser något skakiga – för att uttrycka det milt. I synnerhet förefaller de konstiga som du sedan svänger 180 grader och talar om för mig att utbildningsnivån har ökat så kollossalt de senaste 150 åren. Hur i fridens namn kan då tokreligiositeten och fettmaproblemen öka, de borde ju minska successivt enligt ditt ursprunliga resonemang, det om att utbildningsnivån har ökat så fantastiskt.
Mina sista kommentarer om saken ovan, var ren ironi! Maken tyckte inte att jag borde ha skrivit dem för att de var så elaka!
Erik S:
Jag är inte säker på att genomsnittsstudenten legat bättre till i USA än i Sverige de senaste 45 åren. Jag tror tvärtom. Minns när jag läste sociologi i slutet av 60-talet, och vi satt på en gruppövning, med en av dessa hemska amerikanska läroböcker för universiteten som vi tvingades plöja igenom (de där med en massa brödtext som var fullkomligt meningslös), och boken, som vi skulle arbeta med på gruppövningen, försökte lära oss procenträkning!!! Vi baxnade allihop och tyckte att det hela var rena skämtet och undrade vad man sysslade med på amerikanska universitet.
För att inte tala om alla elever jag haft i svenska för ivandrare genom åren, där amerikaner varit otroligt mycket sämre utbildade än elever från ex. öststaterna, som ofta hade en mycket gedigen utbildning, ja även många från Sydamerika slog amerikaner med hästlängder.
Jag hävdar fortfarande att amerikanska universitet inte har mer begåvningar än de svenska, procentuellt, men naturligtvis, där finns mer folk så då är det klart att man kan skaka fram fler personer med begåvning i absoluta tal. USA ska ju närmast jämföras med hela Europa!
För övrigt har UNESCO just konstaterat att Sverige är världsledande vad gäller nya uppfinningar och upptäckter. Det som brister i Sverige är finansieringen för att ta tillvara vad som skapas här. Det är alltså den s.k. ekonomiska eliten i landet som är usel!
Aqurette:
Så ska jag även svara dig på frågan om varför det blivit lättare frågor på tentorna de senaste åren:
Det beror på att socialdemokraterna har gått på det nyliberala köret och tror att man med målstyrning och budgetstyrning ska få bättre utbildningar. I själva verket leder det nuvarande systemtet, som tilldelar universiteten pengar efter antalet examinerade, förstås till sänkta kunskapsnivåer. Det gäller ju att få så många som möjligt godkända för att få ut så mycket pengar som möjligt till lärosätena! Vem hade förväntat sig något annat?
Erik S: Tack för mycket insiktsfulla kommentarer. Jag har litet tidsbrist just nu men kommer att återkomma till det här mycket intressanta ämnet i veckan. Frågan om vilka amerikanska studenter det är som söker sig utomlands är mycket intressant eftersom det är mycket få amerikanska studenter som vill studera utomlands. Jag vet inte om man kan dra några slutsater om varför just vissa amerikaner väljer att studera utomlands. Jag vet helt enkelt inte. Men det vore intressant att få höra några hypoteser.
Kerstin: Frågan om vad det är som har lett till att den amerikanska Kristna Högern har vuxit så den sista tiden är mycket komplicerad och därför utomordentligt intressant.
Låt mig lägga fram en hypotes: Jag tror faktiskt att amerikanerna är mindre religiösa idag än de någonsin har varit tidigare. Vad som har hänt är inte att fler har blivit religiösa utan att de som är religiösa har gaddat samman och infilitrerat det republikanska partiet och på så sätt vunnit makt och inflytande.
De troende har sedan länge flytt från de etablerade samfunden som den katolska kyrkan till de mer extrema och bokstavstrogna luteranska samfunden.
Precis varför det är så är svårt att säga. Men att vara tokkristen i USA idag går främst ut på att 1) vara homofob, 2) att vara emot abort och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp 3) att vara emot Darwin och den moderna vetenskapen och 4) att stödja dödsstraff och Bushs Irakkrig.
Märk väl att man i stort definierar religionen med vad man är emot, inte vad man är för.
Idag är det mellanvästern och sydstaterna som är mest religiösa. Och samtidigt den del av USA med den lägsta utbildningsnivån. Så jag tror att religiositeten på sikt kommer att avta. För 40 år sedan var sydstaterna fortfarande mangrannt rasister. Idag har de retirerat från den läran och jag tror att de kommer att överge sina nuvarande irrlärar om ett par generationer också.
Lennart och Kerstin:
Jag vill inte interferera i eran diskussion om utbildningens betydelse för den religiösa fundamentalismens betydelse i USA, men vill ändå säga några ord.
För det första så går det inte komma ifrån att USA är världens ledande vetenskapsnation, inte minst inom det evolutionsbiologiska forskningsfältet som paradoxalt nog inte erkänns av en stor del av den ultrareligiösa befolkningen. För mig som svensk evolutionsbiolog är det en gåta hur ett land som USA kan producera de ledande forskarna inom detta forskningsfält, samtidigt som 30 – 40 % av befolkningen BOKSTAVLIGEN tror på skapelseberättelsen i Gamla Testamentet. Denna paradox har fått mig att omvärdera min naiva ungdomssyn på att om bara (natur)vetenskapen går framåt och kunskapen ökar, så kommer religion och andra vidskepelser att försvinna av sig självt. Exemplet USA visar att detta är naivt, vetenskapen kommer inte att lyckas tränga undan religionen, vilket jag som ateist är den förste att beklaga. Andra faktorer än vetenskapens ställning spelar in, som t. ex. graden av urbanisering, nivån på grundläggande utbildning samt förekomsten av ekonomiskt starka religiösa lobby-grupper. På dessa områden ligger Europa bättre till i USA, här är kreationism och kristen bokstavsfundamentalism betydligt svagare än i USA. Kanske beror det på att länderna i Europa satsat mer på den grundläggande utbildningen och att de ekonomiska klyftorna inte är lika stora här, vilket omöjliggjort framväxten av kristen religiös fundamentalism.
Vi ser på Mellanöstern där den grundläggande utbildningsnivån också brister och där de ekonomiska klyftorna också är stora, hur den muslimska fundamentalismen breder ut sig. När man jämför olika länder och deras grad av religiositet så finner man ofta att rikare länder har lägre grad av religiositet (Sverige är t. ex. mer sekulariserat än Egypten), och länderna i Västeuropa är följdaktligen tämligen sekulariserade. Ett viktigt undantag finns från denna generella regel: USA är världens rikaste land, men har en religiositet hos befolkningen som ligger i nivå med många muslimska länder. Intressant är också att USA ofta bildar oheliga allianser med muslimska länder i FN när det kommer till olika laddade moralfrågor som upprör religiösa; t. ex. rätt till fria preventivmedel, sexualrådgivning och abort i U-länder. På det religiösa planet är alltså USA betydligt mer likt många religiösa u-länder än andra moderna länder i Västvärlden.
Erik S:
Har inget att invända mot vad du skriver, men en komplettering kanske. Det lustiga var ju att gamla Ryssland/tidiga Sovjet låg mycket väl framme vad gällde genetik och evolutionsbiologi, något som förstördes i ett nafs med Stalins favorisering av Lysenko, och flera av mer framstående forskarna kom senare till USA, Dobchansky ex.
Så en del av USA:s framgångar på området har att göra med vad vi varit inne på tidigare på den här bloggen, att man där lockat till sig begåvningar också från andra delar av världen, icke sagt dock för att förringa inföddda amerikanska forskare.
Det intressanta är ju vad som händer just nu, och med införande av undervisning om ID i många delstater mm. Vilken effekt kommer det att få tro?
Tidigare har jag varit av uppfattningen att hotade kulturer ofta har slutit sig och strypt det fria ordet, liksom rationella vetenskapliga diskussioner. Idag börjar jag undra om det inte kan vara tvärtom också, så att när det kommer galningar/fanatiker till makten, som stryper de fria vetenskapliga diskussionerna då börjar det gå utför för dessa stater/kulturer – vad är hönan och vad är ägget alltså?
Lennart:
Sedan är det ju konfunderande att amerikaner röstar fram de tokreligiösa. I synnerhet förbryllar detta som det är så lågt valdeltagande i USA och man knappast kan tänka sig att det är de sämst utbildade som röstar i första hand och ännu mer förbryllande blir detta om du har rätt i att amerikaner blir allt mindre religiösa och alltmer välutbildade.
Erik S, Kerstin:
Ni har säkert rätt i att en anledning till de sänkta kraven på utbildningarna är att lärosätena får betalt för antalet godkända studenter. Däremot tycker jag ni är lite tramsiga när ni kallar detta nyliberalism. Antingen har ni helt missförstått vad nyliberalism är, eller så använder ni bara “nyliberal” som epitet på allt som ni inte gillar och/eller socialdemokratin har misslyckats med. Om ni läser nyliberal litteratur kommer ni inte någonstans att hitta ett försvar för ett system som låter staten fungera som både säljare och köpare av utbildningstjänster. Vill man få de positiva effekterna av ekonomiska styrmedel måste antingen producenten eller konsumenten (eller båda) vara privata aktörer.
Nåväl. Man kan gräva ner sig i skuldfrågor länge. Viktigare att diskutera vore lösningar. Vad ska Sverige göra för att förbättra universitetsutbildningarna över hela linjen? Hur ska Sverige klara av kunskapskonkurrensen från USA, Asien och övriga EU?
En konkret åtgärd som inte borde stöta sig med varken vänstern eller högern skulle kunna vara externa tentamen. I Danmark har de ett system som, vad jag förstår, gör att det inte är lärarna själva som betygsätter tentorna. För att institutionen ska få pengar för en student måste han/hon godkännas av någon behörig utomstående. Om exempelvis någon från Köpenhamn eller Göteborg rättade tentorna som skrivs i ett visst ämne i Lund så kanske det skulle bli en ambitionshöjning hos både lärare och studenter.
Ni med erfarenhet från arbete som universitetslärare, vad tror ni om något sådant?
Aqurette:
Mål och budgetstyrning är liberala påfund. Direktörernas bonusar och optionsprogram är exempel på just målstyrning, och de fungerar inte där heller, som visats nu senast i Uppdrag Granskning i ett par program.
C.L.: Intressant tanke. Med tanke på den allt hårdare konkurrensen om både anslag och studenter skulle det vara en bra ide.
Kerstin:
Jag kan bara inte erinra mig att Nozick, Hayek, Locke, Mill, Smith eller någon annan liberal ideolog förordat ett system som innebär att staten ger sina egna institutioner pengar som belöning för relativa mål på det sätt som sker på universiteten. Annars är det riktigt att tanken på belöning för utfört arbete och uppfyllda krav är en vanlig liberal tanke. Problemet för flera av företagen i Uppdrag granskning var väl att kraven för bonusutbetalningarna var felaktiga.
Jag har för övrigt svårt att se hur man skulle kunna driva någon verksamhet utan att ha en målsättning. Hur ser ett vänsteralternativ ut?
Aqurette!
Jag är ganska säker på att allihop de gubbar du nämner anser att precis det du säger att de inte sagt är bra, fast de var för smarta att säga det
Nå, allvar, nu är målstyrning precis det du också erkänner, en liberal företagsekonomisk princip. Sedan har svenska staten (och även andra stater) ansträngt sig till vanvett att försöka genomföra denna företagsekonomiska princip inom statlig och kommunal verksamhet. Där fungerar den inte, precis som du påpekar. Gratulerar alltså till denna djupa insikt från din sida. Önskar att alla de borgerliga politiska partierna, samt sossarna, vore lika klarsynta som du i det avseendet!
Vad gäller din motidé, att alla betalar allting själva i det sant liberala samhället, så hur skulle du kunna ha råd att studera då, om du inte är smygmiljonär förstås?
Kerstin:
I ett marknadsliberalt system skulle vara tvungen att låna pengar till min utbildning, en lösning som fungerar väl i många länder. Jobbar extra parallellt med studierna gör jag redan, så i sak skulle inte mycket förändras för min del. Det är en myt att privatiserad utbildning drabbar dem med dålig ekonomi. Som Lennart visar i sin statistik så får många amerikaner bra utbildning trots att de flesta delstater i USA saknar något som liknar vårt utbildningssystem. För den enskilde spelar det nog mindre roll om de betalar hög skatt eller extra amorteringar på framtida inkomster. Det blir inte mer kvar i plånboken bara för att det kallas skatt och motiveras med “solidaritet”.
Jag vågar för övrigt lova att Robert Nozick och de andra (möjligen med undantag för John Stuart Mill) skulle motsätta sig det svenska utbildningssystemet, även om det skulle vara en produkt av en borgerlig regering. Det finns dock en åtgärd som skulle kunna få det att fungera bättre enligt liberala principer: att privatisera universiteten men behålla den statliga finansieringen. Den oerhört framgångsrika friskolereformen skulle kunna omfatta även den högre utbildningen.
Aqurette!
Du har mycker mer humor än jag trodde
Kerstin: Gud, nu förstår jag hur en boxare känner sig när hans motståndafre sänker garden. Det är tur att min mamma uppfostrade mig att vara snäll mot kvinnor
C.L.K.:
“Ni har säkert rätt i att en anledning till de sänkta kraven på utbildningarna är att lärosätena får betalt för antalet godkända studenter. Däremot tycker jag ni är lite tramsiga när ni kallar detta nyliberalism. Antingen har ni helt missförstått vad nyliberalism är, eller så använder ni bara “nyliberal” som epitet på allt som ni inte gillar och/eller socialdemokratin har misslyckats med. Om ni läser nyliberal litteratur kommer ni inte någonstans att hitta ett försvar för ett system som låter staten fungera som både säljare och köpare av utbildningstjänster. Vill man få de positiva effekterna av ekonomiska styrmedel måste antingen producenten eller konsumenten (eller båda) vara privata aktörer.”
Mig veterligen är studenten en privat aktör??? Alltså torde kriteriet för nyliberalism vara uppfyllt (det räcker med antingen producenten eller konsumenten är privat, enligt din definition ovan). Nyliberalism är det, i klassisk bemärkelse, det hymlade inte moderaternas utbildningsminister Per Unckel om när han sjösatte denna totalt misslyckade reform, som inneburit en kraftig kvalitetsförsämring av den högre utbildningen. Ingen verkar förneka, inte heller C.L.K. uppenbarligen, att skapar man incitament för att konkurrera om antalet studenter, utan att skjuta till resurser så sjunker per automatik kvaliteten på undervisningen. Detta hände under 1990-talet, och det är en huvudorsak till problemen idag.
Den “konkurrens” som moderater och nyliberaler så ivrigt förespråkar i alla sammanhang kan möjligtvis fungera på en idealiserad marknad av varor, t. ex. när man går på torget och ska välja den bästa frukten bland alla torghandlare som finns där. Den fungerar inte när man ska köpa avancerade tjänster som utbildning, där konsumenten inte har den överblick och kunskap för att göra de rationella besluten som “Homo economicus” antas kunna göra. På samma sätt fungerar inte privatisering av sjukvården, eftersom “konsumenterna” inte har någon möjlighet att avgöra vem som är bäst på hjärtoperationer eller hjärntumörer.
Faktum kvarstår: Kvaliteten på den högre utbildningen har sjunkit när dessa konkurrenssystem införts, det verkar nu t. o.´m. nyliberalen C.L.K. ha insett.
“En konkret åtgärd som inte borde stöta sig med varken vänstern eller högern skulle kunna vara externa tentamen. I Danmark har de ett system som, vad jag förstår, gör att det inte är lärarna själva som betygsätter tentorna. För att institutionen ska få pengar för en student måste han/hon godkännas av någon behörig utomstående. Om exempelvis någon från Köpenhamn eller Göteborg rättade tentorna som skrivs i ett visst ämne i Lund så kanske det skulle bli en ambitionshöjning hos både lärare och studenter.”
Ett sådant system finns redan vad gäller doktorandutbildningen. Visst, det funkar bra, men det kostar pengar att ta hit externa examinerare från utlandet, eller låta dem jobba på hemmaplan. Var ska de pengarna komma ifrån????? Jag har inte sett några sådana poster i de moderata budgetförslagen iallafall.
“Det finns dock en åtgärd som skulle kunna få det att fungera bättre enligt liberala principer: att privatisera universiteten men behålla den statliga finansieringen. Den oerhört framgångsrika friskolereformen skulle kunna omfatta även den högre utbildningen.”
Håller med Kerstin: Du har verkligen humor!!!! Samtidigt visar du med all önskvärd tydlighet att du också är sosse i grunden: En sann nyliberal vill för sjutton att verksamheter ska finansieras av brukarna, inte genom statliga subventioner av t. ex. universitet och friskolor? Vad är detta för löjlig halvmesyr??? En sådan här märklig hybrid mellan statlig och privat verksamhet har alla förutsättningar för att misslyckas totalt och kombinera det sämsta av två världar. Vill du ha privata universitet, så är det OK att tycka så, även om jag inte håller med dig i denna frågan. Men då ska de vara helt och hållet privat finansierade, inte subventionerade av staten som de borgerliga gjorde när försökte rädda varven under 1970-talet.
Min fru har jobbat som lärare sedan början på 1990-talet, och skolorna har bara blivit sämre. Detta trots att friskolorna växt oerhört mycket under samma decennium. Exemplet visar tydligt att friskolereformen har varit ett fiasko, tvärtemot ditt franka påstående. Och då tänker jag inte bara på de märkliga religiösa sekter som vill driva friskolor för att kunna indoktrinera sina elever, utan reformens negativa effekter genom att den kommunala skolan dräneras på sina resurser. Lyckligtvis har C.L.K.:s partiledare Reinfeldt kommit på bättre tankar och förslår nu att Moderaterna ska prioritera den kommunala skolan i fortsättningen, istället för att ösa pengar över friskolorna.
Erik S:
Det blir en märklig diskussion om jag inte kan tänka fritt utan att först hitta stöd i moderaternas budgetförslag. Jag är visserligen medlem i moderaterna, men jag har inga förtroendeuppdrag och är inte en representant för partiet. Det är dessutom ingen hemlighet att moderaterna har gått i konservativ riktning de senaste åren och att det innebär en betydligt välvilligare inställning till statliga institutioner. Jag är inte konservativ och är inte helt förtjust i denna förändring av partiet.
Visst var mitt förslag en halvmesyr. Jag försökte presentera en reform som är genomförbar i det politiska läge som råder i Sverige. Naturligtvis är det så att helt privatiserade universitet vore det bästa. Dock är nyliberalismen så marginaliserad att det vore meningsläst att lägga fram ett allt för progressivt förslag. Men eftersom friskolereformen inneburit en möjlighet att ta tillvara en del av de fördelar som ett privatiserat system skulle ge så är det en rimlig reform att applicera även på universiteten. Halvmesyren är helt enkelt bara ett förslag på förbättring av dagens system.
Studenterna fungerar inte som privata utbildningskonsumenter i dagens system. Pengarna följer visserligen studenterna, men den enskilde upplever det inte så. För att få de positiva effekterna måste det bli tydligare att utbildning är en handelsvara och inte en “rättighet”. Det nuvarande systemet uppfattas med rätta som slutet eftersom staten är både producent och konsument. Varken universiteten eller studenterna behöver på allvar ta ansvar för finansieringen eftersom staten står bakom båda sidor. Jag tror att en kvalitetshöjning kräver ekonomiska incitament för både den enskilde studenten och institutionerna.
Medge att det är uppenbart att den borgerliga regeringen 1991-94 inte var nyliberal. Det blir så märkligt när Per Unckel å ena sidan sägs vara nyliberal men samtidigt inte föreslog de privatiseringar som du själv hävdar är en förutsättning för en verkligt nyliberal utbildningspolitik. Sanningen är att de borgerliga partierna aldrig har drivit en nyliberal politik annat än i vänsterns retorik. Svensk politik är tyvärr en smet av konservatism, socialliberalism och socialdemokrati oavsett vilka som sitter i Rosenbad. Seriösa reformförslag måste tyvärr anpassas efter denna verklighet.