Eftersom det är söndag och solen skiner så tänkte jag berätta ännu en liten fromm och sedelärande saga för alla små snälla barn. Så om ni alla lägger undan era massförstörelsevapen och sätter er i en ring här runt omkring på den här fina persiska mattan och inte kräks eller spiller er saft och slutat att tafsa på varandra så börjar vi:

Stieg Trenter var på sin tid en av Sveriges folkkäraste författare. Hans böcker säljs fortfarande i stora upplagor 40 år efter hans död.

Det mest minnesvärda med Trenters böcker är de lyriska beskrivningarna av ett för länge sedan svunnet Stockholm och den nostaligska, nästan sockervaddsinlindade tidsandan han mÃ¥lar upp med sina mästerliga penseldrag. Böckerna är också i det närmaste viktorianska i sin bekrivning av hjälten, fotografen Harry Fribergs förhållande till de kvinnor han träffar.

Men de som läser hans böcker idag inser ofta inte att de censurerades rätt hårt och synnerligen hänsynslöst på sin tid i en av den svenska literaturens märkligaste episoder. Det var den pryde Albert, Abbe, Bonnier som själv censurerade Trenter långt innan hans böcker nådde allmänheten. Precis varför han gjorde det vet vi så här långt efteråt inte i detalj men en orsak var helt klart för att att få bort alla eldiga sexscener i originalen.

I originalmanuskripten hade t.ex. Vesper Johnson inte bara en bävernäsa, han hade ocksÃ¥ ett helt enormt, ja ett helt bäverorgan vad-det-nu-heter, och en inte lika stor älskarinna som hette Maud Olofsson. När Trenter lade den blodsprängde Vesper Johnson och det enorma bäverorganet – eller kanske det skall bara tvärt om, och den lilla smärta Maud Olofsson tillsammans – hon hade lungor som en en asfull säckpipespelande skotte – sÃ¥ blev resultatet eld och gnistor och en massa bävande stönanden som fick Abbe Bonnier att ta sig pannan och greppa censursaxen.

Maud Olofsson kom ursprungligen frÃ¥n Albanien men hon hade växt upp i Italien, ett land som Trenter älskade. Det hon och Vesper Johnson gjorde pÃ¥ var och varannan sida i Trentens originalmanuskript fick Abbe att blekna bakom sina stÃ¥lbÃ¥gade glasögon. Eftersom Maud Olofsson, som många albaner var muslim sÃ¥ valde Trenter att illustrera böckerna med bilder av profeten Muhammed pÃ¥ var och varannan sida. “Om ingen vill läsa dom i Sverige kanske jag kan sälja dom i Mellersta Östern” som Trenter sade.

Abbe, en blyg och litet hämmad man hade växt upp pÃ¥ en diet av Gamla Testamentet och profeten Ezekiel . Han gick klädd i korbyxor lÃ¥ngt upp i 40:Ã¥rsÃ¥ldern och hade ingen aning om att folk kunde skriva nÃ¥got sÃ¥ snuskigt. Han hade heller aldrig hört talas om Muhammed, sÃ¥ han grep alltsÃ¥ sin redaktionssax, en gÃ¥va frÃ¥n Tor Bonnier och som man säger, ‘the rest is history’. Abbe lämnade högar av Trenters originalmanuskript pÃ¥ golvet och censurerade inte bara bort allt sex och alla bilder, han ändrade ocksÃ¥ pÃ¥ titlarna och skrev om hela innehÃ¥llet.

Det var t.ex. Maud Olofsson som ensam löste de tre första kriminalgÃ¥torna i Trenter-serien: ‘Ingen kan hejda döden’ (1943), ursprunglig titel: ‘Örnsköldsviks historia under 1800-talet’ ‘Som man ropar…’ (1944), ursprunglig titel: ‘Svamprätter för de räddhÃ¥gsna’ , ‘Farlig FÃ¥fänga’ (1944) – ursprunglig titel: ‘Inte med dig i Krylbo’ och ‘I dag röd…’ (tre dagar före krigsslutet 1945) – ursprunglig titel: ‘Tänk om tyskarna vinner kriget?’ .

När han sedan fick Trenters mästerverk, den literära och ekivÃ¥ka bok som denne skrev mellan Lek lilla Louise (1950) (urspunglig titel: ‘Sex’) och Ristat i sten (1952) (ursprungstitel: ‘Sex så att man storknar’). sÃ¥ blev Abbe sÃ¥ chokerad att han helt enkelt vägrade att trycka den. Bokens titel är: “Hur ett gäng finska sjömän kidnappade mig och lämnade mig i bara kalsongerna pÃ¥ Centralen” (2 253 sidor). Med sin mÃ¥leriska Stockholmsskildring, sitt sociala patos och sin realistiska beskrivning av det tarvliga livet bland de socialt utslagna a-lagarna och medelklassturisterna pÃ¥ Centralen i 1950-talets Stockholm, skulle boken säkert bli en bestseller idag.

Boken börjar med en lyrisk beskrivning av en snabbt spridande oljefläck i Frihamnen – resterna av en sovjetisk miniubÃ¥t som kantrat. Det motivet hade f.ö. redan prövats av Agnes von Krusenstjerna i sin romansvit ‘Fattigadel’ där Tonis ubÃ¥t kantrar pÃ¥ Stockholms ström med förödande konsekvenser inte minst för författarinnan. I denna Trenters absoluta mästeverk har Harry Friberg nÃ¥got av Jan FridegÃ¥rds Lars HÃ¥rd över sig. Boken glider sedan över i en Selma Lagerlöv-liknande beskrivning av hur ett finskt lastfartyg lastat med kalakukko (bröd fyllt med smÃ¥fisk) plötsligt exploderar och lämnar en grupp pÃ¥ hundra svÃ¥rt alkoholiserade finska sjömän som av en ren tillfällighet alla heter Väinö, tillfälligt förvirrade pÃ¥ kajen. Kerstin Ekman lÃ¥nade sedan den scenen i flera av sina böcker, t.ex. De tre smÃ¥ mästarna och Dödsklockan. Och nu förstår ni säkert varför det irrar omkring en massa finska sjömän djupt inne i Skuleskogen som ropar ‘Saatana Perkele, var fan är Harry Friberg, jumalauta ?’

Harry Friberg, som rÃ¥kar komma förbi Frihamnen i sin nya cheviotkostym pÃ¥ jakt efter ett parti insmugglad Västerbottenost som han och Vesper Johnson skall äta ihjäl sig pÃ¥ pÃ¥ Gubbhyllan senare i boken tas till fÃ¥nga när han misstas för den sovjetiska fältmarskalken Georgi Konstantinovich Zhukov och körs skrikande till Centralstationen i sin egen stora gröna Dodge. Sjömännen slår Friberg med björkruskor indränkta i Lapin Kulta, ett motiv frå Heidenstams ungdomsdiktning. Av nÃ¥gon underlig anledning insisterade Friberg pÃ¥ att köra sin Dodge pÃ¥ gengas lÃ¥ngt efter krigsslutet och väl framkommen till Centralen får lukten och spritångorna Friberg och de flesta av finländarna att svimma, När han sedan vaknar till livs i den stora marmorhallen är han endast iklädd sina monogrammerade kalsonger, som finländarna sedan försöker sälja för att fÃ¥ pengar till hemresan. När Friberg sedan plötsligt omsvärmas av Idlaflickorna ledda av en vilt gestikulerande Ernst Idla sÃ¥ nÃ¥r Trenter en ny nivÃ¥ i socialrealism och ett nästan kafkaesk socialt patos som saknar parallell i den svenska efterkrigsliteraturen. Möjligen kan Karlfeldt eller den unge Tor Hedberg nå upp till en jämförlig nivå

En annan figur som Abbe Bonnier har förändrat till oigenkänlighet är Harry Fribergs trogne kamrer Vikbo. Trenter använde finansministern Ernst Wigforss som förebild när han beskrev Vikbo. I originaltexterna är Vikbo ett finansgeni som anlitas av Statens Finansinspektion för att utreda finansiella oegentligheter inom fotobranschen. När Vikbo avslöjar att Friberg inte bara är storsvindlare utan inte ens använder film i kameran, når Trenters böcker en tragikomisk klimax som inte kommer att nås igen förrän Carl Bildt presenterar sin första budget i oktober 1991.

Vesper Johnso och Maud Olofsson – utan senap.

För att hämnas på Vikbo lurar Harry Friberg Vesper Johnson att kastrera Vikbo under en tre timmar lång brakmiddag på Domtrappkällaren. Tanken är att Johnson skall utföra den delikata operationen utan att Vikbo skall märka det och sedan låsa in honom i det idag ökända plåtskåpet utanför dörren till Studio Friberg.

Följande rafflande och djupt allegoriska dialog utspelas:

VJ: Skall du inte ha litet mer av den här härliga Västerbotten, den riktigt smälter i munnen!
HF: Nej fan, jag vill att du kastrerar Vikbo med den här skalpellen. Du har allt du behöver i den här lilla väskan. Glöm inte att ta på dig plasthandskarna först.

VJ: Aah, vilket wienerschnitzel. Om jag inte redan vägde 180 kilo skulle jag aldrig våga äta den. Vad är Maudan förresten? Hon hade något snuskigt hon ville göra med mig under bordet här. Hon är så liten att jag ofta har svårt att hitta henne.

HF: Vikbo kommer inte att märka nånting, han bara tänker på siffror

VJ: Surströmming, vi har för sjutton glömt surstömmingen! Fröken kan vi få 200 kilo surströmming och 400 liter renat till?

När Trenter fick reda på Bonniers censur blev han bindgalen. Han bröt sig in på Kungliga Biblioteket och skrev om Bonnierupplagan av Hemsöborna. Han raderade madame Flod och Gusten och skrev istället in en scen med Vesper Johnson som smetar in en naken Maud Oloffson med Kalles Kaviar. Det behövdes inte mycket kaviar för Maudan var så himla kort.

Det var den scenen som sedan växte sÃ¥ stor uppstÃ¥ndelse i filmatiseringen av Hemsöborna. Sif Ruud kunde aldrig förstÃ¥ vad regissören skulle med all kaviaren tills det var för sent. Bilderna av Sif Ruud insmetad i Kalles Kavier circuklerar fortfarande pÃ¥ de skummare chatrummem pÃ¥ Internet och sägs vara Usama bin Ladens personliga favoriter.

Trenters vänner och beundrare hoppas ännu att hans böcker kommer att ges ut ocensurerade. Men eftersom Harry Friberg slutligen konverterar till muhammedanismen och flyttar till Danmark i Trenters sista bok “Hur Harry Friberg konverterar till Muhammedanismen och flyttar till Danmark och sedan ritar flera hundra teckningar av profeten Muhammed som jag har Ã¥tergett pÃ¥ varenda sida i den här tusen sidor lÃ¥nga boken” (Bonniers, 1967, 1000 sidor) sÃ¥ är det knappast troligt.

Snipp snapp snut, så var sagan slut