Lennart Pehrson har en ypperlig artikel i dagens DN om det katastrofala amerikanska sjukförsäkringssystemet .

Det här är något som jag har personlig erfarenhet av och det visar hur oförmöget det amerikanska samhället är att lösa sina egna problem. Om man bygger ett samhälle där det enda som räknas är individen och inte samhällskollektivet och där samhället inte har något ansvar för individen, så blir resultatet det vi ser i dagens amerikanska samhälle.

I USA finns det ingen nationell sjukförsäkring, den betalas av företagen, och den som inte är anställd får ingen sjukförsäkring. Men de senaste åren erbjuder färre och färre företag sjukförsäkring och de miljoner fattiga amerikaner som har låglönejobb i USA men som skulle vara arbetslösa i Sverige har helt enkelt inte råd att köpa sjukförsäkring. Och den som har sjukförsäkring via företaget får betala mer och mer för att sin egen försäkring. Samtidigt blir den vård man får för pengarna sämre och sämre på privatsjukhusen. Mitt eget sjukhus Kaiser Permanente i Kalifornien är t.ex. inblandad i en skandal där njursjuka patienter lämnades att dö i ett försök att spara pengar. Som Tracy Weber och Charles Ornstein har skrivit utförligt om det i Los Angeles Times:

At Kaiser’s new center in San Francisco, twice as many people died on the waiting list as received kidneys last year. The statewide pattern for transplant centers was the reverse: Twice as many patients received kidneys as died.

Hundreds of patients were not properly transferred from their old programs to Kaiser’s, leaving them in limbo with little hope of receiving new kidneys.

Det här leder till fruktansvärda personliga tragedier när unga fattiga går utan tandvård och hälsovård. Men samhället bryr sig inte. Medborgarnas hälsa är inte samhällets problem. Det är viktigare att kriminalisera abort, Darwinismen och homosexuella äktenskap än att befatta sig med sjukförsäkringskatastrofen.

Delstaten Massachusetts har som första delstat introducerat sitt egen sjukförsäkringssystem och det kan bli den vägen som det här problemet slutligen löses om kanske ett halvsekel. Jag pratade med en kompis i Massachusetts om deras nya inititativ och fick veta att han var emot det för “det betyder ju bara att jag måste betala mer skatt”.

Fortfarande får de flesta amerikaner – 63 procent av alla under 65 år – sin sjukvårdsförsäkring via arbetsgivaren. Men andelen minskar och det finns en utbredd uppfattning om att USA:s sjukvårdssystem går mot en kris när företagen överger sina tidigare skyldigheter. En växande skara bedömare varnar för att hela systemet går mot en kollaps. Konsekvenserna kan bli avsevärda för såväl enskilda individer som samhällsekonomin.

Det mest intressanta är att se hur oerhört ineffektivt USA:s privatiserade sjukvårdsystem är:

Situationen framstår som än mer allvarlig när man inser att USA, trots alla brister, idag lägger betydligt mer pengar på sjukvård än något annat land. Enligt OECD:s statistik motsvarade USA:s sjukvårdskostnader 2003 15 procent av bnp eller nästan 5.300 dollar per kapita. Det kan jämföras med 9,4 procent för Sverige, 10,1 procent för Frankrike, 7,7 procent för Storbritannien och 9,9 procent för Kanada.

När den Kristna Högern nu försöker stoppa amerikanerna att använda preventivmedel så är det lätt att se att USA håller på att bli en internationell hälsorisk av allt större proportioner. USA kommer på sikt att bli tvingad att lösa det här problemet för redan idag blir sjukhusen allt mer belastade av oförsäkrade amerikaner som anländer och som man inte – hittills i alla fall – får lämna att dö på gatan. Så det amerikanska samhället betalar kostnaderna på ett eller annat sätt. Men i frihetens och individens USA kommer det att ta flera decennier för det här problemet att lösas.