Kuba och Irak
Jag läser om Robert F Kennedys nu klassiska ‘Thirteen Days. A Memoir of the Cuban Missile Crisis’ om Cubakrisen i oktober 1962. Boken är kort och lättläst och finns på biblioteken, och jag rekommenderar den starkt till den som vill få ett perspektiv på dagens Irakkrig, och dagens USA.
Man slås omedelbart av hur nästan skrämmande lika de två kriserna var: USA hotas av en främmande regim. CIA lägger fram bevis på att regimen har vapen som hotar USA och världen. USA presenterar bevisen i FN, där de flesta ser parallellen mellan de båda kriserna. Men därefter får de båda kriserna helt olika förlopp.
Kennedy vägrade att bomba och invadera Kuba eftersom ett sådant agerande inte överensstämde med USA:s moraliska principer. (sid. 37 i den engelska upplagan) Han ville heller inte göra ett onödigt schackdrag utan att klart kunna se vilka motdrag som ryssarna skulle kunna göra.
I Irak lade USA också fram bevis i FN, men dessa bevis var förfalskade. När Dean Acheson presenterade bevisen för DeGaulle viftade han bort dom, ‘ en stor regering som er agerar inte utan bevis’ sade han.(sid. 51) Bush försökte inte lösa krisen genom diplomati, han provocerade medvetet fram ett helt onödigt krig och han brydde sig inte det minsta om vilka schackdrag andra stater som Iran kunde göra efter invasionen.
Kennedy drog t.o.m. tillbaks föråldrade amerikanska raketer från Turkiet i ett försök att förhindra ett krig med Sovjetunionen.
Det är i kvalitén på människorna i de båda kriserna som man ser den största skillnaden. Under Kubakrisen gällde det att på ett rationellt sätt lösa en kris som hade framkallats av en kriminell regim, nämligen den ryska. 40 år senare är det den amerikanska regimen som är den kriminella och som ljuger och bedrar, torterar, sätter upp hemliga fängelser och spionerar på den egna befolkningen, och resultatet låter inte vänta på sig.
Bush och Blar får det krig som båda ivrar för. Man undrar vad som hade hänt om Bush hade varit president under Kubakrisen, och om Kennedy eller Gore hade varit president under Irakkrisen?
När jag läser Robert Kennedys bok ser jag allt klarare hur nära världen står ett Irankrig. Vi kan bara hoppas att EU lyckas förhala attacken till efter 2008 års presidentval. Jag inser också allt klarare hur kriminell dagens amerikanska regim är. Det är skrämmande att inse att det är Bush och Nikita Chrustjov som spelar samma roll i de båda kriserna, inte Bush och Kennedy. Jag hoppas att man läser den här boken på svenska gymnasier och jämför hur de båda kriserna hanterades.
De båda kriserna har också ett moraliskt dilemma som klart framkommer i K.G. Hammars bok Jag har inte sanningen, jag söker den. På sidan 142 diskuterar han Irakkriget från ett kristet perspektiv. Irakkriget provocerades fram av USA:s genom tiderna mest extremt kristne president. En man som ständigt predikar hur han följer Jesus exempel. En man som inte vänder andra kinden till utan som helt oprovocerat slår till mot båda kinderna på helt oskyldiga människor.
Som sagt två kriser som har mycket att lära oss om gårdagens och dages USA.
Svenska bloggar om: Irak, Kuba, Cuban Missile Crisis, USA
Det är märkligt vilka konsekvensere några få omtvistade röster i ett amerikanskt presidentval kan få för resten av världen. För jag har mycket svårt att tänka mig att situationen vad t.ex. gäller Irak och den nuvarande Irankrisen skulle ha utvecklats på samma sätt som nu skett om Al Gore vunnit det olycksaliga valet år 2000.
Jämför gärna med ett rovdjurs beteende Lennart. Ett rovdjur skyggar inför att konfrontera en jämnstark, eller bara obetydligt underlägsen rival.
Det vet att det kan resultera i att de själv dödas eller, nästan lika illa, segrar, utmattad, skadad och försvagad. Skador som å sin sida kommer att inbjuda till attacker från andra rivaler. Samma rovdjur kommer däremot inte att tveka att angripa vad de uppfattar som ett redan skaderivet bytesdjur.
Kanske var det i grund och botten så beslutsfattarna uppfattade Irak. Ett skadat bytesdjur.
Tänk gärna på kostnadskalkylen inför båda kriserna Lennart. Det är nog där som kärnan ligger.
Varken John F Kennedy eller hans närmaste män kan ha haft några illusioner om vad en militär konfrontation med Sovjetunionen i början av 1960-talet skulle innebära. De hade trots allt själva varit med i andra världskriget och många av dem visste den del om verkligt krig.
Det fanns inte så mycket att vinna den gången. Det skulle innebära ett långt krig och svåra förluster, också på Amerikansk sida. De insåg det redan på förhand.
Inför Irakkriget var den dominerande stämningen bland USA:s utrikespolitiska tänkare helt annorlunda. Här vankades nytt, kort, elegant litet uppvisningskrig, förmodade de. Män som Kenneth Pollack, Richard Perle och Ken Adelman hävdade på samma gång att Irak skulle bli en enkel erövring och sedan skulle Amerika sitta med en oslagbar position i hjärtat av mellanöstern. Faktum är att när man läster om deras pamfletter idag slås man mest av allt av den upprymda nonchalansen inför krigsutbrottet.
Det kan samtidigt vara värt att hålla i minnet att även om ”det var bättre förr” så kunde det gå hotande illa då också. Kennedy var när allt kommer omkring mannen som lade grunden till det katastrofala interventionen i Vietnam. Det är för övrigt slående att också inför Vietnamkriget fanns det en utbredd känsla bland många av beslutsfattarna att det skulle bli en lätt match.
Trots det finns helt klart också stora skillnader. Både Kennedy och Lyndon B Johnson tvingades faktiskt då och då att lyssna på dåliga nyheter och negativa prognoser. Underordnade amerikanska tjänstemän, diplomater, militärer och politiker KUNDE faktiskt avlämna hederliga rapporter till Kennedy och Johnson om de ville.
I dagsläget är det närmast att begå karriärmässigt självmord.
Klas: Tack för bra kommentar! Jag råkade plocka upp Robert Kennedys bok om Kubakrisen utan närmare eftertanke, och utan refersens till Irakkriget, och ju mer jag läste den destå mer slog det mig hur stora parallellerna är till Irakkriget.
Hur kan regeringsmakten i ett modernt demokratiskt land som USA erövras av en grupp människor som mest liknar motorcykelgänget Hells Angels? Och hur kommer der sig att folket inte reagerar?
Klas Sandberg:
Din kommentar visar indirekt på hur djupt omoraliskt vänsterns försvar för folkrätten är. För det visar att ni tycker det är okej att diktaturer som Sovjetunionen och Irak ostört får tortera sina folk men dåligt för demokratier som USA att försöka göra något åt det. Det lite lustiga är att samma människor som kritiserar vissa nyliberala Rand-objektivisters försvar för etisk egoism själva är de värsta egoisterna. “Bara vi i vår del av världen har det bra så kvittar det lika om miljontals andra tvingas leva under konstant förtryck”, tycks vara sättet ni tänker på.
Lennart skriver:
. Med sådan kan man lura folk väldigt långt, vilket man visste i USA redan på trettiotalet och något som Goebbels lärde sig därifrån och sedan, så att säga, körde igenom intensivt i Tyskland. Den nyare insikten är att man inte behöver förbjuda alla avvikande åsikter. Det räcker med att kontrollera de flesta massmedia, och de största, för att man ska kunna lura tillräckligt många för att få en majoritet av folket med sig. Det, anser den styrande eliten, balanserar “det demokratiska överskottet”. Släpper man dessutom fram en och annan avvikande röst, ger man en ännu mer övertygande bild av att det är “de fria ordet” som råder, och dessutom av att de få som tillåts uttala sig avvikande är enskilda och vilseförda galningar. “En miljard flugor kan som bekant inte ha fel, kodynga måste smaka utmärkt!”
Och hur kommer det sig att folket inte reagerar?
- Propaganda föreslår jag
Klas Sandberg:
Din liknelse mellan djurs beteenden och politik var fyndig, men jag måste erkänna att jag är allergisk mot biologistiska förklaringar. Du har dock rätt i sak, i att ett djur normalt avstår från att angripa om det “tror” att det riskerar att skadas, eller dödas. Även smärre skador kan vara fatala för de djur som inte har tillgång till veterinär och antibiotika.
Dvs: När somliga individer av somliga arter “bedömer” att det kommer att dö om det inte försöker försvara sig, så försöker de ofta försvara sig – medan de flesta individer av andra arter nästan alltid föredrar att försöka fly istället.
Kruxet är att ett samhälle inte är en individ, och att den individ som bestämmer, Bush i det här fallet, inte alls riskerar att skadas vid en attack på Irak, inte ens om det går väldigt illa (vilket det gör), och knappast ens av eventuella framtida och allvarliga ekonomiska skador för hela USA som stat. I vårt mänskliga fall handlar det alltså om att beordra ut andra, företrädesvis ganska unga människor, som kanonmat, och något sådant förekommer inte i djurvärlden varför djurvärlden inte kan användas för att förklara eller förstå politik – för det mesta (tror kanske inte att det var vad du Klas menade, men många andra uppfattar sådana här liknelser som en slags “vetenskapliga belägg” för vissa föreställningar om mänskliga beteenden, eller samhällens ageranden, därför kunde jag inte låta bli att invända).
De flesta av de människor som stödde kriget mot Irak räknade inte med att själva bli skadade. De trodde istället att de riskerade att bli skadade om USA inte attackerade och oskadliggjorde Store Satan. De soldater, som stödde kriget, trodde att de försvarade USA mot en överhängande, eller mot en inom en snar framtid faktiskt föreliggande fara. Får Bush hållas så kommer en majoritet av amerikanerna, och tämligen många svenskar (företrädesvis nyliberala sådana) snart att vara lika övertygade om att Iran är ett direkt, eller inom en mycket snar framtid, allvarligt hot mot USA, såväl som mot resten av världen och får vi en borgerlig regering i höst gissar jag att Sverige modigt kommer att ställa upp på USA:s sida mot Iran – och alldeles oavsett vad Svenska folket tycker om saken. (Vi har ju inte tillfrågats om vår närvaro i Afghanistan ex. eller om vårt medlemskap i Partnerskap för fred (som bara är ett första steg för att föra in oss i NATO).
Slutligen angående Lennarts initiala inlägg igen: På Kennedys tid rådde “det kalla kriget”. dvs en maktbalans. Sedan Sovjet föll samman har amerikanska eliten kunnat inbilla sig att USA är ensam herre på täppan, oslagbart och därmed den nation som kan diktera villkoren för resten av världen. Det är väl i stort sett den väsentliga skillnaden.
C.L.: Glöm höger och vänster. Vad som gäller, som jag ser det, är detaljerna. Helt klart var det rätt av Clinton-regeringen att stoppa folkmordet i Kossovo. Allt annat hade varit vansinnigt.
Problemet med Irakinvasionen var att den startades under falska förutsättningar, har stärkt terrorister i mellanöstern och dessutom var helt onödig.
USA kan inte störta alla regimer som borde störtas, som den kinesiska, nordkoreanska, den i Zimbabwe, Sudan osv.
Det är en fråga om effekten och kostanderna. Kim Jong-il borde störtas men det skulle kosta hundratusental människors liv. Så inte ens Bush-regeringen är pigga på ett sådant krig. Ett krig för att störta den kinesiska regeringen skulle kräva miljoner människors liv.
Så argumenten för Irakkriget är inte riktigt trovärdiga.
Lennart:
Visst har du rätt i att det är omöjligt att i dagsläget störta alla diktaturer och att irakkriget motiverades med helt felaktiga argument (se Fukuyamas After Neoconservatism), men frågan är om det är ett argument som motiverar att inte göra någonting alls mot någon enda diktatur. Att inte kunna hjälpa alla människor betyder ju inte att det saknar värde att hjälpa några stycken. Eller?
Kerstin:
En sak som är kul med dig det är att du alltid tycks veta mer om Sveriges nyliberaler än de själva vet. Om du går till biblioteket och läser Kristian Tigers ledarartikel i tidningen Nyliberalen (3/2005) som heter “Farväl till bombhögern” så kommer du att finna att de som verkligen är nyliberaler inte alls gillar Bushs utrikespolitik. Läser du Nyliberalen nummer 1 från i år kommer du att hitta Dick Erixons ursinniga replik “Den attacken på bombhögern bommade” i vilken han förklarar varför han inte känner sig bekväm med epitet nyliberal. Din tes att svenska nyliberaler kommer att ställa sig bakom Bush i ett krig mot Iran verkar alltså inte helt sannolikt med tanke på att de flesta av dem var motståndare till USA:s insatser i Afghanistan och Irak.
Aqurette:
Du är obetalbar. Du tycks anse att det är rätt att döda människor i liberalismens namn eller i vad du anser vara demokratins namn, men inte i kommunismens!’
Jag, som anser mig vara vänster (vad Lennart än säger om höger-vänster) anser att det ALDRIG är rätt att döda människor.
Kerstin:
Att jag vill döda människor i liberalismens namn var ju onekligen en intressant utläsning av min förra kommentar. Du är verkligen rolig!
Kerstin: ALDRIG är rätt att döda människor.
Om man kan förhindra att 100.000 människor mördas genom att döda 10.000 bödlar är det rätt eller fel enligt dig?
Du ställde två viktiga frågor Lennart. Hur kan regeringsmakten i en modern demokrati erövras av ett gäng människor som mest av allt liknar Hells Angels? Och hur kan det komma sig att folket inte reagerar?
Tänk gärna på att historien dräller av exempel på hur målmedvetna, små grupper lyckats driva igenom sin vilja.
Det är varken ovanligt eller ens speciellt skumt. Ganska vanligt i själva verket, både inom politik och kultur. Historien har upprepats många gånger som sagt var. En liten klick uppstår någonstans i utkanten som är missnöjd med tingens ordning. De vill störta den och driva igenom sitt eget sätt att arbeta och sin egen grundsyn. Gradvis arbetar den sig in och övergår till sist från att vara revoltörer till att bli det tunggumpade etablissemanget.
Ganska ofta kan den typen av revoltörer spela en konstruktiv roll. De skakar om och förnyar. En sådan grupp kan driva igenom en naturalistisk riktning inom måleriet. En annan lagstadgad arbetstid. De driver utvecklingen framåt.
Oftast.
Den här gången finns det två grupper, den kristna högern och neokonservatismen, som efter trettio års verksamhet lyckats armbåga sig fram till maktens centrum.
Fast de vill egentligen inte tillföra något nytt. Om något vill de driva utvecklingen tillbaka. Den kristna högern verkar mest av allt vilja vrida så mycket av samhället tillbaka till sina puritanska förfäder på sextonhundratalet, med biblar, dödsstraff och abortförbud.
De neokonservativa har en utrikespolitisk policy. Den går mest av allt ut på att återinföra den ordning som rådde på artonhundratalet med kolonialimperier, härskar- och slavnationer.
Var helt glasklar över den saken Lennart. Den världsordning de vill genomdriva är inte en demokratisk ordning. Det är en ordning där världens nationer är strikt rangordnade. Givetvis, USA i toppen. Araber någonstans i botten och med européer någonstans mitt i mellan.
Även om man inte vill tro det så är nog den tanken ganska tilltalande för ganska många genomsnittsamerikaner. Ofta när man hör på-gatan intervjuer från USA kan också vanligt folk förklara att de där sabla utlänningarna borde man bara sparka i häcken tills de gör som de blir tillsagda.
Neokonservativa från American Enterprise Institute skulle närmast gråta av igenkännandets lycka.
Det finns, tror jag, tyvärr, en icke obetydlig resonans bland såkallat vanligt folk för den typen av brutala resonemang. De utlovar trots allt både enkla sammanhang och en upphöjd position för den egna nationen.
En annan pusselbit kan vara den växande politiska apatin man kan se i den industrialiserade världen. Den politiska spelet är just ett spel En angelägenhet för en allt mindre och allt mer privilegierad elit. Allmänheten är allt oftare helt enkelt hänvisad till att stå vid sidan om och titta på.
Politiska beslut är något som händer dom. Som drabbar från ovan. De är inte tillfrågade. I den mån de makthavande bryr sig så handlar det oftast om hur de skall få sin PR att funka.
Så tänk om George W Bush inte är en avvikelse i så fall? Tänk om han, tillsammans med Tony Blair och Berlusconi är förelöpare för vad som komma skall?
Aqurette m.fl:
Nu skrev jag förstås inte att alla nyliberaler skulle stödja ett krig mot Iran, så någon total generalisering var det inte.
Klas: Tack för en bra analys! Kan vi generalisera den? Låt mig se om jag kan förklara vad jag menar. Vilka samhällsförhållanden är det som framkallar såna här grupperingar? Ta nazisterna och kommunisterna, de växte helt klart fram efter Första Värlskriget. Precis som Dadaisterna f.ö.
Men andra länder som England och Frankrike led också fruktansvärda förluster i det kriget utan att framkalla några liknande röselser.
När det ottomanska imperiet föll skapades en moderniseringsgrupp, ‘ungturkarna’ under Mustafa Kemal som reformerade det stagnerade samhället.
Dagens amerikanska kontrarevolution, varifrån kommer den? Är den bara ett bisarrt stickspår eller är det så här som USA kommer att se ut de närmaste hundra åren? Och, lika viktigt, är det radikala relgiösa rörelserna i USA, Israel och den muslimska världen alla olika delar av samma rörelser?
Kerstin: Det är en intressant fråga, vilka som skulle stödja ett krig mot Iran.
Jag tror själv att om Bush bara formulerade det på rätt sätt, som stöd för Israel, och om kriget består av en kortare bombattack utan atomvapen så skulle världsreaktionen mest bli en gäspning. Några dussin äldre Vietnam-era veteraner skulle demonstrera på Sergels torg och den svenska regeringen skulle uttrycka sin oro över utveckligen utan att peka finger.
Det ligger inte i tiden att bry sig om utrikespolitiken. Jämför bara USA idag och 1968.
Där kom du med två nya, knepiga frågor Lennart. Hur uppkommer sådana grupper och kommer det att fortsätta i all oändlighet?
Skulle jag försöka ge ett uttömmande svar är jag rädd föra att det här svaret kan bli närmast oändligt långt men jag gör ett försök.
Först av allt: hur uppkommer den typen av grupper? Sociologen Karl Mannheim hade en teori om den saken.
Den typen av grupper, som han kallade för generationsenheter, uppkommer när ett stort antal människor inte längre kan använda sina föräldrar som förebilder.
Ungdomar är, tvärtemot vad man ofta påstår, inte speciellt revoltlystna. De flesta använder pappa och mamma som råmodeller när de skall bygga upp en egen tillvaro. De satsar på samma typ av yrken, bygger upp samma sorts hem och prenumererar på samma tidningar.
De lägger sig ofta till med samma världsbild. De bara anpassar alltsammans litet grann till en ny tid. (Jag noterar att du själv stolt skrev ett inlägg om att din äldste son stod i begrepp att börja arbeta som dataprogrammerare, liksom du själv Lennart .)
Enligt Mannheim så förekommer nästan aldrig den typen av generationsenheter i starkt statiska samhällen som exempelvis det gamla svenska bondesamhället. Generationerna avlöser varandra i en tämligen lugn, trygg lunk.
Allt emellanåt skakas samhället av konvulsioner. Det kan handla om ekonomiska kriser eller rentav krig. Ett stort antal individer upptäcker att det inte längre räcker med ta över pappas och mammas kulturella baggage och anpassa det litet grann. I det läget börjar man treva sig fram efter nya idéer. De har fått med sig en karta från pappa och mamma. De tycker sig se hur den kartan inte stämmer med terrängen runtomkring dem längre. De reagerar genom att börja leta efter en karta som förhoppningsvis stämmer bättre.
Det finns två exempel som du tog upp, den muslimska fundamentalismen och Amerikas kristna höger. Vi börjar med att titta på den Islamska fundamentalismen.
Muslimsk fundamentalism
Fareed Zakaria, han i Newsweek du vet, var en gång i tiden en riktigt bra skribent. Han hade en analys av fundamentalismens uppkomst som är värd att begrunda.
De flesta människor i den Islamska världen levde fram till nyligen i en tämligen trygg och statisk tillvaro utan att bekymra sig nämnvärt vad ortodoxin påbjöd.
De tillämpade något som Zakaria kallade för ”byislam” där muslims trosutövning ganska sorglöst blandades äldre, kristna och animistiska trosdrag. Gick i fredagsbön och vördade andeväsenden, religiös konst, helgon allt i en tämligen sorglös blandning.
Islam samlevde avspänt med äldre skikt av sedvänjor och trosinslag.
Under 1900-talet skedde två stora förändringar. Miljontals människor flyttade in till storstäderna och läskunnigheten blev mer allmänt spridd. Lösryckta från bygemenskaperna och sedvänjorna, beväpnade med en mer allmänt spridd läskunnighet började mängder av människor söka efter en ny världsbild.
Någon gång under 1960-talet tog fundamentalismen rötter. Blek, stirrig, bokstavsläst, bokstavstolkad. Klippfast övertygad om att den var den sanna tolkningen av Islam men i många avseenden lika ny och konstgjord som antik kinesisk urna av glasfiber. Men för tusentals människor var det ett sätt att förklara världen, att räta ut det krokiga. Att i ett slag slippa motsägelser och nyanser och få hela världen förklarad.
En ny generationsenhet hade uppkommit.
Amerikas kristna höger
För USA var 1900-talet ett sekel av nästan exempellösa framgångar. Den hejdundrande makttillväxt utomlands ackompanjerades av optimism och tillväxt på hemmaplan. Grabbarna kom hem från andra världskriget och fann gott om arbetstillfällen. Goda karriärmöjligheter och goda möjligheter att utbilda sig.
Mot slutet av 1960-talet körde Amerika in i betongväggen med ett brak. Vietnamkriget slutade i nederlag. På hemmaplan upplevde man kravaller och för första gången började dessutom ekonomin kärva. Industrin började, sakta, sakta pressas tillbaka av utländsk konkurrens. Försöket att finansiera Vietnamkriget med sedelpressarna gav upphov till en svårbemästrad inflation. Till det kom oljeprischocken och, i slutet av 1970-talet, den Iranska revolutionen.
Med det hade den konjungturuppgång som börjat med Roosevelts ”New Deal” hade nått vägs ände.
På pappret borde detta inte vara något dråpslag men jag tror att Amerika, kanske mer än de flesta länder lever med, och i, myten som sig själv. Man hade fram till dess haft exempellösa framgångar. Man förväntade sig att det skulle fortsätta i all oändlighet. Att bara himlen är gränsen. Istället upptäckte man att Amerika nått en punkt där krafterna inte längre förslog.
Det ledde till chock, bitterhet, grämelse och sedan förnekanden.
Samtidigt som ”New Deal”-vänstern i många avseenden stod misskrediterad, utskämd och avlövad så började man samtidigt på den Republikanska sidan att i all tysthet bygga upp de stadiga institutioner som skulle hjälpa till att vrida opinionen i sin egen riktning. Först och främst var det de fonder som skulle finansiera alltsammans. De skulle i sin tur starta, eller blåsa nytt liv i de tankesmedjor, bokförlag, pratradioprogram och tidskrifter som skulle göra jobbet.
Det var de som skulle lägga grunden till republikanernas dominans av Amerikas politik under kommande decennier.
Det var också under den tiden som den kristna högern föddes. Den hämtade sin näring ur framtidsförväntningarna som gått i stöpet, känslan av grämelse, förödmjukelse och, av att hela världen höll på att gå åt helvete. De erbjöd en enkel förklaring. Amerika hade inte varit tillräckligt kristligt, det var hela problemet. Orsaken till att Vietnamkriget gick förlorat, till att tillvaron för så många blivit kärv och hotfull var att de usla vänstermänniskorna hade kört dolken i ryggen på krigsmakten och på landet. Världen var ur led. Om alla bara bad till gud tillräckligt mycket skulle det nog gå att vrida den rätt igen.
Ytterligare en faktor som spelat den kristna högern i händerna kan ha varit att man sedan Reagans tid demonterat många av de sociala programmen, vilket inneburit att många människor blivit hänvisade till sina religiösa församlingar för att få hjälp om de råkar i svårigheter.
Det finns ett klockrent exempel på alla dessa som drogs in i den kristna högern.
Jag tänker på USA:s nuvarande president George W Bush.
George W Bush
I början av 1980-talet blev George W Bush en pånyttfödd kristen. Genom det valde han en ny riktning jämfört med sin far, som såvitt känt bara är litet, rutinmässigt, klädsamt kyrklig.
Fram till dess hade han gjort sitt bästa för att gå i pappas fotspår, examen från Yale och karriär sig i oljebranschen.
Det gick segt. Medan hans far, George Bush den äldre hade efter att ha utmärkt sig som studentidrottare och marinflygare under andra världskriget, gjorde en lysande karriär först i oljebranschen och sedan som politiker trampade sonen mest tjära år efter år.
Visst, han hade fått det ena uppdraget efter det andra i olika oljebolag men hade nästan hela tiden handlat om att han blivit instoppad som galjonsfigur. Det mesta han själv tog i förvandlades till damm och aska. I motsats till sin far hade han dessutom oturen att ge sig in i Texas oljebransch just som den började krisa.
Han hade både konjungturerna och sin egen medelmåttighet emot sig.
Det finns en paradox här. Visserligen tillhörde Bush det amerikanska samhällets elit men samtidigt var allmänt han allmänt betraktad misslyckad. Han tillhörde dem som trott att de var på väg uppåt i samhället men märkte att de höll på att glida bakåt istället.
Och i den typen av familjer brukar man hålla ett skarpt vakande öga på vilka som är succéer och vilka som är floppar.
Hans supande blev allt värre.
I det läget inbjuds han till en bibelstudiegrupp.
Han blir pånyttfödd kristen.
Sedan upptäckte han den kristna högern.
Han nådde den punkt som Mannheim hävdar är mycket viktig när en generationsenhet skall uppstå. När den inser sin potential. När Georg W Bush och hans meningsfränder noterar ”det finns flera som tänker som jag”.
Och att det kanske går att forma dem till en rörelse.
I det här fallet handlade det inte om att sträva efter något nytt. Det handlade om att gå tillbaka till ett förmodat, förlorat idealtillstånd i det förflutna. Kanske handlar det i grund och botten om att en stor del av Amerika drömmer om att vända tillbaka till sina puritanska rötter.
Vad kommer detta att utmynna i?
Det är vanvettigt vanskligt att säga Lennart. Amerika kan tippa åt båda hållen.
Bush den yngres presidentinsatser kommer av allt att döma utmynna i ett fiasko, både diplomatiskt, militärt och finansiellt men vilka läxor kommer den amerikanska opinionen att dra av det?
Det KAN resultera i en motreaktion mot den kristna högern och neokonservatismen, ja det kan få till följd att hela backlash-konservatismen börjar pressas tillbaka.
Men följden kan också bli att känslan av nationell förnedring som satte in efter Vietnamkriget återkommer med förnyad styrka. Att en ny dolkstötslegend uppstår och att den bestående intrycket blir att Amerika bara kan bli sitt sanna jag om bara media kontrollerats ännu bättre och där tramset om mötes- och yttrandefrihet på hemmaplan skrotats för gott.
Kanske tar jag i nu. Men tänk gärna på att när det gäller den kristna högern talar vi om en rörelse som överlevt skandaler som borde ha blivit dess död många gånger om. Den upplevde under 1980-talet ”Jim och Tammy Bakkers ohöljda korruption, Jimmy Swaggarts makalösa hyckleri och Oral Roberts utmanande blasfemi” och inte bara red ut den stormen utan bara fortsatte att stärka sina positioner.[i]
_______________________________
[i] ”Friare kan ingen vara” av Göran Rosenberg. Bonnierpocket 2005. sidan 413
Klas: Tack för ett mycket intressant inlägg. Jag återkommer när jag till fullo har smält det.
Klas Sandberg:
Mycket intressant inlägg – som vanligt- Det är en ren fröjd att läsa dina inlägg.