Oljan, makten och framtiden
USA:s, EU:s och de andra stormakternas ekonomiska makt har traditionellt varit basera på tillgången till billig olja. Nu, som Bhushan Bahree och Chip Cummings rapporterar i dagens Wall Street Journal, sid A1 Crude calculations, In Oil’s new Era, Power shifts to Countries with reserves så svänger pendeln allt kraftigare till de oljeproducerande ländernas fördel. I och med att Kina och Indien får allt större energibehov så beräknar International Energy Agency att jordens energiförbrukning kommer att öka 37% från dagens 85 miljoner fat per dag till 115 miljoner fat per dag fram till år 2030.
Hittills har oljeproducenterna enbart pumpat upp oljan och sålt den billigt till länder i första världen. Dessa har sedan förädlat den till mervärdesprodukter som man har sålt tillbaks till de oljeproducerande länderna. Men nu inser länder som Saudi Arabien och Iran att man kan bygga upp sina egna energibaserade industrier och sedan själva sälja mervärdesprodukter till första världen. Oljan är värd betydligt mer för dessa länder om den förblir i det egna landet.
Iran är ett bra exempel på hur den strategiska situationen håller på att förändras. Oljeförbrukningen i landet ökar med 10% per år och landet har helt enkelt inte råd att fortsätta sälja billig olja till USA och resten av världen. Om man istället bygger energikrävande industrier i Iran så skulle landet kunna bli en ekonomisk stormakt. Och det är därför inte alls ologiskt att man mot den bakgrunden vill utveckla sin egen atomkraft.
Som jag ser det så handlar mycket av den manövrering vi ser i Irak och Iran idag om vem som på sikt skall kontrollera oljan i Mellersta Östern. En allians mellan Iran och Irak, som Bush-regeringen idag gör allt för att förhindra, skulle t.ex. kunna skapa en ny ekonomisk stormakt i området; en stormakt som skulle kunna utveckla sina egna industrier och inte enbart fungera som en källa för billig olja till USA och EU. Kolonialismen dör långsamt men när den slutligen dör så kan effekterna komma att bli som ett större jordskalv.
Ett högteknologiskt demokratiskt mellanöstern är inte längre en omöjlighet. Vem vet, kanske de muslimska länderna i Mellanöstern snart får bygga murar för att hålla ute immigranter från EU och USA?
Svenska bloggar om: USA, Olja, Energi, Mellanöstern, Iran
Tyvärr är jag rädd för att USA har bidragit till klockan vridits tillbaka i mellanöstern, inte framåt.
I Irak har ekonomin och undervisningssystemet slagits sönder och samman genom åren av sanktioner, invasionen och den amerikanska ockupationsförvaltningens inkompetens. I spillrorna frodas fanatism och fundamentalism.
I Iran hade man en tämligen anständig, reformist som president Khatami vid makten. Delvis genom USA:s hotfulla beteende har numera hökarna under Ahmadinejad ryckt åt sig tyglarna.
På många håll i mellanöstern och Nordafrika (Marocko, Tunisien och Jordanien) har regimerna med ”kriget mot terrorismen” som täckmantel pressat tillbaka liberala reformer.
I Turkiet finns det oroande tecken på att landets militärer håller på att armbåga sig in i centrum för landets beslutsprocess till följd av det allt vildare kaoset sydöst om landet.
Skulle det ske vore det MYCKET illa Lennart. Turkiska reformister har, med uppmuntran från EU, jobbat i decennier på att få till stånd ett genuint civilt styre. Sedan länge har också Turkiet varit något av ett demokratiskt hopp i mellanöstern.
Nu är kanske också det hoppet i fara.
Du har helt rätt i att en högteknologisk, demokratisk framtid i mellanöstern inte längre är en omöjlighet.
Kruxet är bara att förutsättningarna försämrats, inte förbättrats, genom USA:s verksamhet i regionen.