Jag sitter skönt nedsjunken i en rätt nött länsstol med röda vinfläckar i ett väl inrökt besöksrum med höga ekpaneler i en gammal tyst medicinklinik i Wien.

Kliniken ligger i nordöstra Wien nära Donau inte långt från det berömda Sigmund Freud Museum på Berggasse 19, strax utanför den klassiska Ringstrasse. Ett tyst 1800-tals hus med höga tak, stora fönster med spetsgardiner, och stabila fin-de-siecle möbler på djupa persiska mattor. På väggen hänger flera porträtt av den store Sigmund Freud.

Det här är en klassisk miljö, här i Wien har Gustav Klimt och Oscar Kokoschka målat, Arnold Schoenberg komponerat, Ludwig Wittgenstein tagit sina första stapplande steg som filosof och Arthur Schnitzler och Hugo von Hofmannsthal skrivit odödlig tyska.

Och här har Sigmund Freud skapat den moderna psykoanalysen. Och det är just Sigmund Freud som jag nu väntar på, lätt tillbakalutad i min bekväma länsstol efter en tio timmars flygning från San Francisco. Ja inte den ursprunglige psykoanalytikern givetvis utan hans fiktive sonsonson, som också han bär namnet Sigmund Freud.

Han är längre än jag hade väntat mig honom när han snabbt kommer in i rummet och räcker fram handen med ett brett leende. Håret är vitt och jag gissar att han är omkring 55. Vi hälsar snabbt på varandra och Dr. Freud, som också han är psykiater, tar fram mitt e-post på sin bärbara dator

‘Jag läser er blogg’, säger Dr. Freud medan han läser igenom mitt mejl, ’intressant läsning, men det är alltså inte om er blogg som ni vill konsultera mig utan om en svensk politiker vid namn Jan Björklund? Varför då?’ frågar han och tittar upp.

Jag förklarar att Jan Björklund har blivit utsedd till svensk skolminister att han allmänt kallas ‘Rottingmajoren’ och att den svenska skolan nu befinner sig i dödlig fara.

‘Rottingmajoren’ säger Dr. Freud och hans ansikte blir snabbt allvarligt, ‘säg inte mer, jag har hört talas om honom, då förstår jag. Ni har rätt, den svenska skolan befinner sig i kris. Den mannen måste stoppas’.

Jag ber Dr. Freud om en diagnos och lämnar fram en tjock dossier med några av Rottingmajorens många kontroversiella uttalanden som underlag.

‘Det slår mig’, säger Dr Freud efter en snabb genomläsning, ‘att Rottingmajoren är en rätt kort och spenslig man som har sökt sig till det militära i ett försök att skaffa sig den status och pondus som han inte har kunnat få på annat sätt.

Titta bara på bilden med honom i röd tröja här under’, säger Dr. Freud och pekar, ‘vi ser en man som förgäves försöker attrahera kvinnor men som ständigt misslyckas. Titta på kvinnans ansikte, det säger allt. Hon t.o.m. sluter ögonen och öppnar munnen för att skrika, ett tydlig tecken på panik. Min farfarsfar beskrev den rädslan redan på 1880-talet’.

‘Så han söker sig till det militära i tron att en uniform och en militär grad kommer att göra honom ansedd och fruktad. ‘General Björklund’, han ser sig själv som en ny Napoleon. Sade ni inte också att han ville att Sverige skulle skicka trupper till Irak, det är ett klassiskt tecken på ett Napoleonkomplex, en variation av Oidipuskomplexet som min farfarsfar skrev om’.

Jag undrar om Dr. Freud ser några andra klassiska komplex som Skolöverstyrelsen bör känna till.

‘Jag har bara börjat’ säger Dr. Freud, ‘det här kan komma att ta en stor del av natten. Ser ni bilden där han håller en knuten näve mot hakan, ett klassiskt tecken på personlig osäkerhet. Titta, smockan riktigt hänger i luften!’

‘Han försökte alltså finna respekt genom att bli officer, men förstår ni inte, han misslyckades, inte sant? Han blev aldrig general, bara major, ett klart tecken på att ett högst personligt misslyckande’.

‘Jag förutspår att Rottingmajoren kommer att försöka skilja pojkar och flickor åt i skolan, ni måste vidta motåtgärder. För han gör det endast för att själv misslyckades med flickorna i skolan’.

‘Ni menar inte att han redan har gjort det!’ Dr Freud spärrar upp sina stålgrå ögon, ‘då är det betydligt allvarligare än jag trodde. Nästa steg kan komma att bli ännu mer extremt. Han kan, om han blir psykologiskt pressad, komma att försöka införa kvarsittning. Sedan kommer skoluniformer och katekesen. Kanske också – men så extrem tror jag inte att han kan bli – angiveri av islamska studenter till er säkerhetspolis’.

‘Vad, ni säger inte att han redan har sagt att han vill ha kvarsittning! Det här är uppenbarligen ett akutfall!’

Jag frågar den gode doktorn vad som kan göras. ‘Endast omedelbara och extrema psykoloanalytiska insatser kan rädda Björklund och den svenska skolan’ säger doktorn med en lätt darrande stämma och skakar på huvudet. Jag önskar att min farfarsfar vore i livet, han och endast han hade kunnat bota honom.

‘Rottingmajoren kommer att behöva flera års, kanske decenniers, psykoanalys för att få honom att inse att det är utomordentligt skadligt att skilja pojkar och flickor åt i skolan och att sedan straffa dom som inte klarar läxorna genom att tvinga dom att sitta kvar’.

‘Håll mig underrättad om hur det går’ säger Dr. Freud medan jag tar mitt farväl och går ut i den ljuva Wienkvällen för en god middag i Grinzing med Wiener Schnitzel, Kaiserschmarrn följd av Sachertorte och Apfelstrudel och ett nostaligiskt besök vid Gustav Mahlers grav.