NASA grundades 1958 under det femtiotal när allt tycktes möjligt. USA hade vunnit Andra Världskriget, ekonomin och välståndet ökade år för år och USA var västvärldens obestridde ledare mot den hotande kommunismen.

Mercury-programmet från 1959 till 1963 placerade John Glenn som den förste amerikanen i rymden och gjorde honom och hans kollegor Gus Grissom, Al Shepard, Scott Carpenter, Wally Schirra, Deke Slayton och Gordo Cooper med den nymodiga televisionens hjälp till amerikanska hjältar.

De var alla unga vita amerikaner i kostym och vit skjorta med välklädda hemmafruar, som symboliserade den tidens idylliska amerikanska samhälle. Inga kvinnor eller afroamerikaner syns på någon av bilderna. Ledaren för det amerikanska rymdprogrammet var den tyske Wernher von Braun som hade utvecklats Hitlers V1 och V2-vapen. Inga besvärande frågor om vad han hade känt till om Förintelsen. En annan tid, en annan värld.

Sedan kom månlandningarna och sedan tappade USA intresset för månprogrammet och idag är det 34 år sedan den sista månlandningen, varför?

Det finns ett antal orsaker, den första är att programmet ansågs för dyrt. De framtidsvissa demokraterna hade förlorat mot republikanerna och Richard Nixon ville sänka skatterna och fick bekymmer i Vietnam.

Lyndon Johnson avskaffade apartheidsystemet i Sydstaterna 1964, studenterna revolterade 1968, ppillret släpptes 1960 och gav kvinnan kontroll över sin egen kropp, och Vietnam-kriget; 1970-talet skilde sig nästan totalt från det trygga 1950-talet, som än idag framstår som USA:s mest idylliska tid någonsin.

Det allt starkare republikanska partiet ville inte ha skattefinansierad vetenskap och 1993 stoppades den viktiga Superconducting Super Collider som skulle ha givit USA ett gigantiskt försprång inom partikelforskningen. USA har fortsatt att skicka upp satelliter som den viktiga Cosmic Background Explorer – COBE men det har skett utanför rampljuset på ett helt annat sätt än de bemannade månfärderna som gjorde USA och det amerikanska samhället till ett ideal och en framtidsversion för hela världen.

Dagens USA är splittrat och modstulet på ett sätt som man inter har varit sedan inbördeskriget. Framtidstron och optimismen är borta och har ersatts av en oro och misstänksamhet mot omvärlden och globaliseringen som gränsar till det paranoida.

Men idag finns det ändå tecken på att USA återigen har upptäckt rymden. Man kanske kommer att landa på månen igen om ett par decennier. Kommer framtidens amerikaner att sitta klistrade framför teveapparaterna och titta på ‘sina pojkar’ som deras föräldrar gjorde för så länge sedan? Vi får hoppas det, och vi får också hoppas att ett växande intresse för rymden kommer att åtföljas av ett minskat intresse för militära äventy, och att USA återfår sitt självförtroende. Det skulle göra världen till en betydligt fredligare plats.