Det finns städer som man kan flanera i och det finns andra städer som man helst inte öppnar bildörren i. Los Angeles är definitivt inte en stad man vandrar runt i, den är på tok för stor, och på tok för dåligt planerad.

Men San Francisco är en stad för fotgängare. Man kan gå runt hela stan på en eftermiddag, något som jag själv brukar göra när jag har tid.

Som den här bilden från Marinadistriktet nere vid San Franciscbukten visar så är stora delar av San Francisco egentligen en småstad. Stan består ofta av såna här hus, gata upp och gata ner. En utsirad amerikansk motsvarighet till min egen ungdoms HSB-hus.

Olika stadsdelar som Marina District, Pacific Heights, China Town, Nob Hill, SOMA, Noe Valley, Haight Ashbury – berömt från 1960-talet, Castro – känd för sin homosexuella befolkning – har alla sina speciella karaktärsdrag. Men vad som förenar dom, förutom en allmän tolerans och progressiv världssyn, är att de är att de för det allra mesta, utanför den stora affärsgatan Market Street, just har en hanterbar småstadskaraktär.

Trots att jag har bott utanför New York så har jag aldrig tyckt om den staden, även om jag vet att många, som t.ex. Woody Allen älskar den. För mig är den för stor, för högljudd, för klaustrofobisk. Men San Francisco är precis rätt storlek, Omkring 750 000 innevånare nära havet var man än befinner sig, och som sagt, men en mycket charming småstadskaraktär. En stor småstad nära havet, vad mer kan man begära?