Det finns en regel på film att man inte får döda barn. Tyvärr är det en regel som inte följs i levande livet, och speciellt inte i Mellanöstern där miljoner barn idag lever under rent groteska förhållanden.

Hur blir det för de barn som växer upp utan mat, utan läkarvård, utan hopp, utan fred, i de krympande gettona i Palestina? Det är en fråga som inga politiker i EU och allra minst i USA vill befatta sig med. Göran Persson hade aldrig ens hört talas om Palestina, och Condi Rice tafatta försök att stifta fred mellan Israel och Palestina kommer inte att stoppa den krypande israeliska ockupationen av de palestinska gettona.

USA och Israel har lyckats skapa en s.k. ‘Failed State’ i Palestina, och om man inte helt sonika fördriver hela det palestinska folket, så kommer kostnaderna att upprätthålla den allt grymmare ockupationen att bara stiga. Och de kostnaderna kommer inte bara att bäras av de palestinska folket, det kommer också att bäras av oss alla, för när de palestinska barnen en gång växer upp, de som överlever, så kommer det inte att vara speciellt vänligt inställda mot den västvärld som genom sin tystnad har stött ockupationen.

Steven Erlanger skriver i en mycket ovanlig artikel i New York Times om de palestinska barnen och deras förlorade liv: Years of Strife and Lost Hope Scar Young Palestinians:

Their worried parents call them the lost generation of Palestine: its most radical, most accepting of violence and most despairing.

They are the children of the second intifada that began in 2000, growing up in a territory riven by infighting, seared by violence, occupied by Israel, largely cut off from the world and segmented by barriers and checkpoints.

To hear these young people talk is to listen in on budding nihilism and a loss of hope.

“Ever since we were little, we see guns and tanks, and little kids wanting little guns to fight against Israel,” said Raed Debie, 24, a student at An Najah University here.

Issa Khalil, 25, broke in, agitated. “We never see anything good in our lives,” he said. He was arrested for throwing stones in the first intifada, the civil disobedience that began in the late 1980s and led to the 1993 Oslo accords with Israel. He was arrested again in the second uprising as the agreement faltered.

“And for what?” he asked. “I wasted 14 years of my life. We all did. For five years I haven’t left Nablus. Here there’s unemployment and no peace; it retreats, we go backward.”

While generations of young Palestinians have grown up stateless, seething at Israel as the visible agent of oppression, this generation is uniquely stymied.

Israeli checkpoints, barriers and closures, installed to protect Israelis from Palestinian suicide bombers, have lowered these young people’s horizons, shrunk their notion of Palestine and taken away virtually any informal interaction with outsiders, let alone with ordinary Israelis. The security measures have become even tighter since the election to power a year ago of the Islamist group Hamas, which preaches eternal “resistance” to Israeli occupation and rejects Israel’s right to permanent existence on this land.

Barn som inte får ha någon barndom som ständigt brutaliseras för att vi alla anser att de är terrorister från födseln och därför måste behandlas som terrorister – igen från födseln – hur blir de slutligen som vuxna? Och hur kan vi i det annars så upplysta Sverige gå med på att man behandlar barn på det här sättet? När nazisternas brott uppdagas på försommaren 1945 sade våra föräldrar och farföräldrar, “men ni förstår inte, vi visste ingenting om det här”. Idag kan vår egen generation inte komma med samma ursäkter, för vi vet precis vad som händer barnen i Palestina. Vi är alla medskyldiga.