"Det Progressiva USA" slår DN med flera hästlängder. Bloggarna vinner!
Bör man läsa bloggar? Är det inte dumt att kasta bort sin dyrbara tid på en massa amatörskribenter när man i alla fall får samma nyheter på DN, SvD, radio och teve?
Exempel： DN har en kort artikel av Karin Bojs om en ny sociologisk studie: Båda könen pratar lika mycket som jag själv tog upp för två dagar sedan.
Två dagars skillnad, betyder det någonting? Ja att vara mer eller mindre ensam om en nyhet i två dagar kan vara väldigt viktigt, speciellt när mitt inlägg refererade en artikel i Washington Post som Karin Bojs inte nämner i sin artikel.
Artikeln i Washington Post tar i sin tur nämligen upp ytterligare en dimension på den här frågan som inte nämns i DN:s artikel, striden kring Louann Brizendine’s bestsäljare “The Female Brain,” som jag refererade i december 2006.
Dvs det finns en amerikansk och till på köpet en kalifornisk dimension på den här frågan (Brizendine forskar vid University of California at San Francisco) och forskare vid University of California at Santa Cruz är också inblandade.
Men det finns ytterligare en dimension på den här historien och det är den heta debatt om kvinnornas jämnställdhet inom den amerikanska universitetsvärlden och om kvinnlig jämställdhet i allmänhet som har skakat USA under de senaste åren. Igen frågor som jag själv har tagit upp.
Vitsen med bloggar är att om vi har hundratals, tusentals reportrar som i sin tur täcker tiotusentals källor som svenska
reportrar inte alltid har tid eller ork att täcka.
De som ondgör sig över att bloggar skrivs av amatörer missar den viktiga poängen att de flesta av oss refererar direkt till våra egna källor. Så man kan strunta i bloggarens egna åsikter och gå direkt till källorna.
Orsaken till att vi bör läsa bloggar är att de ofta ger oss information och viktiga detaljer som vi aldrig kan få i den etablerade pressen. Som t.ex. Palestinagruppernas skakande rundresa i Israel och det ockuperade Palestina – tack Ali Esbati för tipset-.
Nu finns det givetvis mängder med bra svenska journalister. Men deras problem är att vi är betydligt fler och när vi specialiserar oss så är vi ofta minst lika bra om inte bättre.
Vitsen med att läsa bloggar är alltså inte att haka upp sig på bloggarens egna åsikter utan att titta bortom dom och till hans eller hennes källor. Och där ligger alltså tidningarna fortfarande i lä, som den lilla episoden om de pratglada männen visar.
Svenska bloggar om: Bloggar, Bloggosfären, Blogs, Webbkrönikor, Webben, Bloggar i USA
Läs fler inlägg om Kvinnor
Bloggar gynnar demokratin, många ögon och öron täcker fler perspektiv.
Dock är det som allt oftast de redan välsituerade som drar störst nytta av alla bloggar, som har resurser att sålla agnarna från vetet. Men jag tror ändå demokratin i längden gynnas på detta sätt. Mångfald motverkar enfald…
Dessutom slarvar journalister för ofta med att uppge källor, vilket är respektlöst. “De” (om jag nu får yttra mig i frågan, jag är ju självutbildad journalist, fast jag just nu inte jobbar som sådan)tenderar att ta åt sig äran av andras arbete (t ex forskares).
Bloggar och ‘vanlig’ nyhetsmedia kompletterar varandra, förstås.
Visst det är spännande att läsa artiklarna i din blogg men trots att du är nästan osannolikt produktiv blir det sällan mer än 4-5 artiklar per dag. När jag läser SvD eller DN får jag kanske trehundra artiklar eller notiser av varierande storlek och intresse. De har gått igenom en viss grad av ‘kontroll’ något som tidningens mångåriga historia är garant för. Släpper de igenom alltför mycket ovederhäftigt material kommer det förtroende som tagit tidningen många år att bygga upp snabbt förfalla. Dessutom slipper man i dagspress den sorts tendentiösa formuleringar som du både kan ägna dig åt och kanske till och med måste krydda dina artiklar med för att få något slags respons. Förutom mer allmänna fotografiska exposéer eller vardagsbetraktelser är det väl på sin höjd ett tiotal teman som ständigt återkommer, där 3-4 står för lejonparten. Fördelen med din blogg är att här skriver folk faktiskt kommentarer och du utgör inte en röst som talar rakt ut i ett ekande tomrum.
För övrigt vet man ofta inte vad man skulle kunna vara intresserad av förrän man presenteras för det. Internet begränsar genom att man av tidsskäl tvingas välja ett antal bloggar, websites etc utifrån de intressen man har när valet görs. Folk snöar in på sin blogguppsättning och kanske till och med befäster sina förutfattade uppfattningar.
Å andra sidan kan vi läsare reagera på det du skriver, visa på alternativa synsätt och ta fram fakta som du undvikit att nämna, medvetet eller ej. Ibland blossar en spännande debatt upp. Bloggen gör att jag kan sitta och sätta mina egna tankar på pränt, så som nu.
Du har bredd på det du skriver men stoffet är ändå synnerligen begränsat. Å andra sidan, just för att du ser på världen genom andra ideologiska filter än mina egna, vidgar du mina vyer. Men som sagt, världen skulle för mig bli oerhört begränsad om jag bara läste din och några andra bloggar.
Så igen, jag är tacksam för allt arbete du lägger ner men om jag tvingades välja bort antingen bloggosfären eller papperstidningarna vore det egentligen inget val, jag hade loggat ut innan du ens hade hunnit fullborda frågan!
Allt Gott, Lennart!
DN stjäl ofta från Washington Post, men just när det gäller vetenskapsartiklar så brukar de plocka direkt från källan. Många (de flesta?) tidningar får förhandsinformation om vetenskapliga artiklar som kommer att publiceras, men de får inte publicera nyheterna förrän de släppts officiellt av resp. vetenskaplig tidskrift.
Kurt: Aha, det visste jag inte.
Charlotte: Just precis, jag anger själv alltid journalistens namn av flera anledningar. För det första för att det, som du säger, är artigt, men också för att man efter ett tag lär sig litet om journalisterna och vet att om t.ex. Michiko Kakutani skriver en recension så måste man helt enkelt läsa den.
Så genom att strunta i vem journalisten är så slänger de svenska journalisterna bort viktig information.
Det progressiva USA? Vad mena du då, Vietnamkriget, kriget i Irak eller kanske du tänker på atombomberna fällda över Hiroshima och Nagasaki. Snacka om terrorister!
Roland
Roland: Jag tänker på den blogg du just läser, kolla titeln!
Hej Roland, foerlaat att jag skrivit saa haer mycket, men ditt nedsattande inlaegg paaminner mig om en fraaga jag har aldrig faatt svar paa. Det gaeller en svaarighet jag sett hos maanga svenskar, som goer det svaart foer de att verkligen foerstaa sig paa det amerikanska samhaellet, alltsaa bortanfoer det man ser paa TV och det man laer sig i skolan i Sverige.
Lite bakgrundsfakta: Jag aer 5:e generation Texasbo, och i 20-aarsaaldern var mycket aktivt inom maanga ideella foereningar (detta i Texas…USA, alltsaa). Daa (senare haelften av 80-talet), gaellde det foer det mesta att faa USA ut ur Nicaragua och El Salvador, protester mot andelen av skatteinkomsterna som gaar till militaeren, protester mot USA kaernvapen program, och sedan var man daa och daa daer bredvid Amnesty-aktivisterna utanfoer faengslet att protestera naer det skedde avraettningar.
Men i.a.f. fick jag moejlighet sedan att ta jobb hos en ideelfoereningen i Sverige vems syfte gick ut paa att stoedja befrielsekampen i tredje vaerlden. Jag tyckte att det var mycket spaennade, foer att det kaendes som en chans att –i en annan vaerldsdel– vara aktivt paa samma saett som jag hade varit i Texas. Jag boerjade jobba heltid tillsammans med mina chilenska, kurdiska och svenska arbetskamrater (naestaen alla var de kommunister…fast i olika partier, foerstaas). Saa smaaningom blev jag fast-anstaelld, laerde jag mig svenska, fick permanent uppehaallstillstaand, blev sekreterare i styrelsen, och reste ibland omkring i landet foer att representera foereningen vid olika riksmoete.
Men nu till saken: Naer jag foerst kom till Sverige, upptaeckte jag ganska snart hur lite svenskar verkligen kan om mitt samhaelle, fast att maanga av dom (saerskilt vaenster-typerna) snackar och skriver jaemt om USA, och “kan redan allt” om USA. Jag var mycket intereserade att laera mig om arbetar-roerelsen i Sverige, och i boerjan (naer jag foerst kom till Sverige) tog jag det foer givit att mina vaenster-inriktade arbetskamrater skulle ocksaa vara intereserade att hoera det jag ville beraetta om mina erfarenheter inom solidaeritets- och anti-krigs– roerelsen i USA. Men, det ville de inte hoera om. Inget intresse alls. Verkade t.o.m. naagot obehagligt foer dom naer jag skulle beraetta naagot. Mitt fraaga: varfoer var det obehagligt foer dom?
Aer det foer att det aer obekvaemt att upptaecka att det man laert sig i skolan inte staemmer saerskilt bra med verklighet? Man vill ju inte laesa/hoera det som strider mot det tankesaett man vant sig med.
De verkade saa att de uppfattade sig oeverlaegsen foer att de var med i foerrsta maj taaget varje aar paa storgatan, och sedan traeffades maanadsvis i varandra vardagsrum foer teoretiska diskussioner omkring trotskyism, alternativt leninism.
Men jag traeffade ocksaa en del svenskar som av olika anledningar (p.g.a. jobb eller som utbytes-student) hade bott flera aar i USA. Och vet du, med naagra faa undantag, var det bara med saadana svenskar att jag kaende att jag kunde verkligen ha en meningsfullt diskussion om allt det goda och det daaliga i den amerikanska samhaellet.
Scott,
Mitt i prick!
Aven efter 14 (aktiva) ar i USA (varav 5 ar i just Texas) sa finns det fortfarande MASSOR som man inte kanner till i detta samhallet – men jag lar mig lite mer varje dag!
“Vi” Svenskar (och manga andra med oss) tror att vi kanner till sa mycket i/om USA bara for att vi ser/laser om USA varje dag. Men precis som varje annat land/samhalle, sa kravs det nastan att man vuxit upp dar for att ha mojlighet att uppleva samhallet’s alla sidor.
Det finns ingen “express kurs” pa Universitet dar man snabbt kan lasa in/om ett land och des folk. Man kan skumma av ytan, men det ar fortfarande lngt till botten.
Kul du trivdes i Sverige och “compliments” till din Svenska!
Per-Ola: Vilket är orsaken till att så relativt många amerikaner är så okunniga om omvärlden.
Jag skulle vilja påstå att DN och Svd är mycket tendensiösa i sin bevakning, och antalet professionella röster som får höras är begränsat. Säkert är många bloggare amatörer, men bloggen är också en chans för proffs som av någon anledning inte blir publicerade att låta sin röst höras.
Någon: Jag tror att du har rätt. Och jag kan se varför för det är lätt för en tidning att bli slentrianmässig och slö när man kanske inte har så stor konkurrens i en speciell nisch.