Det är oerhört svårt att göra en bra spök- och skräckfilm. Ivan Reitman gjorde det enda vettiga och skippade skräcken och gjorde den superba nu klassiska Ghostbusters 1984.

Ett mycket bättre grepp än den i mitt tycke lätt löjliga Ghost med Patrick Swayze,
Demi Moore och Whoopi Goldberg från 1990.

Men för den som vill ha både skräck och spöken och ett gammalt barnhem på samma gång så har Juan Antonio Bayonas spanska skräckfilm El Orfanato just haft premiär i dag Fredag här i USA, till relativt goda, om dock inte topp-recensioner.

A. O. Scott recenserar El Orfanato i New York Times:

Most of the ingredients are present: a sensitive mother (Ms. Rueda); an angelic, endangered child (Roger Príncep); and a spooky house in the middle of nowhere. The child, Simón, has been adopted by Laura and her husband, Carlos (Fernando Cayo), who have the perfectly sensible idea of moving to the orphanage where Laura grew up and turning it into a home for sick children. What could possibly go wrong?

But then Simón starts talking about imaginary friends, in particular one named Tomás, and a sinister old lady shows up claiming to be a social worker. And before you know it, Geraldine Chaplin, the honorary fairy godmother of Spanish cinema, stops by to lead a séance.

Skräck-och spökfilmer är perfekta för tonåringar men sen blir livet självt oft så skräckinjagande att men inte behöver betala pengar för att själv få uppleva gastkramande skräck.

Men för den som inte har nog med skräck i sitt liv är det här alltså en rätt bra film.