Obamas kampanjchef David Plouffe

Via Jinges Blogg hittar jag en artikel av Göran Rosenberg , en av Sveriges bästa skribenter, om President Obama och den besvikelse som många nu känner över hans svikna löften ett år efter hans makttillträde.

Jag tycker inte att Rosenberg är lika skärpt som vanligt i sin analys som egentligen inte bjuder på något rejält nytt. Rosenberg verkar inte vara speciellt intresserad av den fråga han själv ställt, nämligen varför så många amerikaner speciellt på vänsterkanten nu är så oerhört besvikna på den man som lovade så mycket men gav så litet.

Vad Rosenberg inte skriver är att det jäser bland de demokratiska gräsrötterna, folk är fly förbannade, främst på Kriget mot Terrorismen i Afghanistan men även på Obamas, som man ser det, svek i sjukvårdsfrågan, hans vägran att ställa de ansvariga i Bush-regeringens alla övergrepp inför rätta, osv.

Hur kunde en ung briljant afroamerikansk politiker med USA och världen för sina fötter på mindre än ett år kunde sjabbla bort sina möjligheter att driva igenom de reformer han lovade i så många superba och djupt rörande tal?

Ett paradexempel är freden i Mellanöstern där han gick ut oerhört starkt för att sedan helt plötsligt och utan någon som helst förklaring, göra en kovändning och sen helt förlora intresset?

Göran Rosenberg skriver i DN Vad kan Obama? Kolumnen: Göran Rosenberg om förväntningarna på en president. :

Barack Obama gick till val på löften om stora förändringar – förändring, change, var kärnan i hans kampanj – och han valdes med de till synes bästa förutsättningar att genomdriva dem. Naturligtvis varnades för överdrivna förväntningar och förmodligen insåg de flesta att retorik är en sak och politik en annan, men det är svårt att tänka sig en president med ett starkare mandat för förändring än det mandat Barack Obama hade när han tog Vita huset i besittning för snart ett år sedan.

Det var Obamas superbe kampanjchef David Plouffe och hans rådgivare David Axelrod tillsammans med ett antal unga IT- och mediekunniga proffs som hade lärt sig från Howard Deans misslyckade presidentkampanj, som insåg att man kunde besegra paret Clintons fruktade politiska apparat genom att använda webben för att bilda sociala nätverk och samla in pengar.

Vad Obama bidrog med var en gudomlig retorik som dock helt saknade förankring i praktiska politiska erfarenheter. Obama lärde sig snabbt att han kunde klara sig utan att ta ställning till de flesta svåra politiska frågor genom sin intellektuella briljans.

Han var personligen emot samkönade äktenskap men samtidigt för att att delstaterna själva införde sÃ¥na äktenskap, han var för fred i Mellanöstern men lovade samtidigt att aldrig gÃ¥ emot den Iraeliska regeringen, han ville inte att de amerikanska trupperna skulle bli fast i Afghanistan men valde ändÃ¥ att eskalera – men bara under en kort period.

Obama är en retorikens mästare som vet hur man säger det som folk vill höra. Är du palestinier hör du en sak, är du israel hör du en annan sak. Är du för könsneutrala äktenskap hör du en sak, är du en medlem i Den Kristna Högern hör du en helt annan sak.

Varje gång ser du på glimten i hans öga att han egentligen håller med dig, att vad han säger till dig är sanningen och att det han säger till dom andra bara är för att han tvingas göra det.

När han väl flyttade in i Vita Huset fick han helt nya rådgivare, den praktiska politiken tog överhand och man började man kunna jämföra Obamas retorik med verkligheten och det var då som missnöjet började växa.

Först ut var palestinierna, det var lätt att slänga dom överbord. Sen kom fredsivrarna, de som trodde att Obama skulle bryta med George Bushs Krig Mot Terrorismen, de som hade hoppats att Obama skulle kämpa för skattefinansierad sjukförsäkring för alla, osv osv.

Alla slängdes de överbord när Obamas retoriska sandslott steg för steg suddades ut av den inkommande politiska flodvågen.

Kvar står en mycket liten man vars enda styrka är en gudabegåvad retorik men inte mycket mer. En man som inte drar sig för att vända kappan efter vinden och överge de människor han för bara några minuter sen lovade att stödja. I Obamas värld, visar det sig, finns varken rätt eller fel, bara politisk egennytta.

M.a.o. det är inte det att USA är trögrott eller att Obama inte rår på Pentagon eller Wall Street som är orsaken till hans misslyckande. Orsakerna ligger inom Obama själv, det är han som inte har vad som krävs för att lägga om rodret på den amerikanska ocenångaren. Och nu är det, som Rosenberg så riktigt skriver, för sent.