Den officiella svenska bilden av vad som eufemistiskt kallas Mellanösternkonflikten har länge formulerats av Folkpartiet. Talesmän som Per Ahlmark och inte minst Cecilia Wikström försvarade successiva israeliska regeringar med ett patos som sällan har synts i svensk politik.

Det är inte klart om Wikström, trots sin mångåriga och rätt besynnerliga post som Folkpartiets talesman i just Mellanösternfrågor, vid något tillfälle hade någon synpunkt på läget i Mellanöstern som på något minsta sätt skilde sig från den israeliska regeringens officiella pressmeddelanden.

Wikström, Ahlmark och idag Fredrik Federley och andra apologeter förvisar palestinierna till en plats som statister i sitt eget snabbt krympande hemland. Det är inte dom det handlar om.

Berättelsen om Mellanöstern idag handlar fortfarande helt och hållet om Förintelsen och Europeisk historia, inte om palestinierna och deras historia. Att palestinierna själva skulle ha en historia skulle säkert slå Ahlmark och Wikström som rent befängt liksom att de skulle sörja sitt förlorade hemland.

Det är också fortfarande tabubelagt i Sverige, även om det inte är det i oppositionella kretsar i Israel, att påstå att de palestinier som bor i staten Israel inte åtnjuter demokratiska rättigheter.

Men de gör dom alltsÃ¥ inte, och Haim Watzman skriver pÃ¥ bloggen South Jerusalem om Hillel Cohens viktiga bok Good Arabs som just dokumenterar hur successiva israeliska regeringar har agerat för att tvinga palestinierna i själva Israel att kollaborera och förhindra att de fÃ¥tt fulla demokratiska rättigheter： Votes Are Not Enough “Hillel Cohen’s ‘Good Arabs ‘

Israel wished to present itself to the world as a democracy that respected the rights of its minorities. This was in part motivated by the democratic values to which its leaders sincerely subscribed, but also in part to Israel’s need, as a country dependent on the friendship and aid of the U.S. and Western Europe, to present itself as sharing the values espoused by those nations. So it was clear to the Israeli leadership that the Arabs would be able to vote, and pictures of Arab men in traditional headdresses sitting in Israel’s parliament were important for the young country’s public relations.

I grunden har Israels palestinska befolkning aldrig varit jämlika medborgare. De har alltid saknat yttrande-, rörelse-, och sysselsättningsfrihet och friheten att bilda sina egna politisk organisationer, något som klart kommer fram i Hillel Cohens viktiga och mycket väldokumenterade bok. Notapparaten och bibliografin fyller 28 sidor.

Cohen är redan känd för sin uppmärksammade bok Army of Shadows, Palestinian Collaboration with Zionism, 1917-1948 som kom ut för två år sen och som även den dokumenterar hur successiva Israeliska regeringar med lock, och och speciellt hot har lyckats få israeliska palestinier att kollaborera.

När president Obama nu försöker stifta fred i Mellanöstern är det hög tid för svenska historiker att utreda och dokumentera hur den svenska Mellanösternbilden har formats och förändrats under efterkrigsåren. Det kommer att bli en spännande men knappast en speciellt uppbygglig läsning.

Allt fler böcker om Palestina och palestinsk historia har publicerats de senaste åren, ett tecken på att den tidigare helt Europeisk-centrerade bilden på Mellanöstern nu långsamt håller på att förändras och fördjupas.

Till det kommer den viktiga Goldstone-rapporten och det faktum att globaliseringen nu håller på att göra sitt intrång i Mellanöstern. Länder som Egypten, Syrien och Turkiet kommer att bli allt viktigare för den globala ekonomin. Det kommer på sikt, säg ett par generationer, att tvinga fram fred, en rivning av muren och ett slut på de ständiga krigen i området.

För den som vill få en bild från den andra sidan kullen, den bild som Per Ahlmark och Cecilia Wikström aldrig ville erkänna ens existerade, bör läsa den här högintressanta boken som jag själv håller på att sträckläsa.

Axplock från den nordiska pressen:

DN.se – Världen, SvD – Senaste nytt,SvD – Startsidan,Sydsvenskan – Nyhetsdygnet,Sydsvenskan – Nyhetsdygnet,