På ettårsdagen av den iranska gröna demokratirörelsen har mullorna i det närmaste hundraprocentig kontroll över vad som idag är ett utpräglat totalitärt våldssamhälle.

Vi vet, tack vare exempel från Sovjettiden, att det går mycket bra att styra ett modernt samhälle med våld. Men vi vet också att det inte går hur länge som helst. Efter ett par tre generationer börjar arteriosklerosen att sätta in, korruptionen tilltar och slutligen vågar sig folket ut på gatorna.

Will Yong och Michael Slackman skriver i New York Times om läget i dagens Iran:A Year After Election, Iran’s Rifts Have Hardened – NYTimes.com

Mr. Ahmadinejad and his patron, the supreme leader, Ayatollah Ali Khamenei, are stronger today than they were a year ago, political experts say, although their base of support has narrowed. They are relying heavily on force and intimidation, arrests, prison terms, censorship, even execution, to maintain authority. They have closed newspapers, banned political parties and effectively silenced all but the most like-minded people. Thousands of their opponents have fled the country, fearing imprisonment. As a formal political organization, the reform movement is dead.

En intressant iakttagelse är att när Ajatolla Khomeini störtade Shahen så var hans följeslagare inte alls rädda för att bli dödade och torterade. Men idag är medlemmarna i den Gröna Rörelsen inte lika redo att offra sina liv. Vi lever i en annan värld, med andra värderingar. Så diktaturen sitter säkert i sadeln.

Men på sikt, om två-tre generationer så kommer även den här våldsregimen att falla. Så mycket är i alla fall säkert.

Axplock från den nordiska pressen:

SvD – Senaste nytt, SvD – Senaste nytt,SvD – Senaste nytt,SvD – Startsidan, Aftonbladet: Sveriges nyhetskäl