Moderna svenska emigrantöden i USA: är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Posted Under: Musik
[print_link]
I’m Gonna Be a Country Girl Again, skriven och uppförd av den indiansk-amerikanska Buffy Sainte-Marie 1968.
För några dar sen dog fadern till en svensk-amerikansk vän till mig. Fadern tog sina två unga pojkar och sin fru år och emigrerade till USA i början på 50-talet och hamnade här i Kalifornien. Själv sa han att det var för att det inte fanns någon frihet i Sverige. Men som sonen säger, det är svårt att avgöra vad det var som egentligen fick honom att emigrera. Sen bodde han alltså här i Silicon Valley-området, skickade tillbaks sina unga pojkar till Sverige för tre års skolgång innan de för alltid återvände hit. Förunderligt nog pratar sonen perfekt svenska efter bara sex år i Sverige.
Fadern som blev livslång republikan här i USA ville alltid att sonen skulle berätta om något negativt hade hänt i Sverige, så att han kunde rättfärdiga sitt beslut att flytta hit. Däremot pratade han alltid svenska med sina söner.
Det ligger ofta något vemodigt och nostalgiskt över de svenskar man träffar här i USA, oberoende av hur det har gått för dom. De må insistera på att endast tala engelska, de må säga att de helt har glömt allt om Sverige och att de aldrig skulle drömma om att återvända, de må bo i slott eller koja, men vemodet ligger aldrig långt under ytan. De kan aldrig bli amerikaner hur mycket de än försöker, och de har slutat vara svenskar. Det är inte mycket som finns kvar.
Kineserna är raka motsatsen, de bryter sällan kontakterna med Kina, det är oerhört stolta över sitt hemland och de återvänder så ofta de kan för att jobba och leva -kortare eller längre perioder, liksom deras barn f.ö. Däremot behåller de oftast sina villor här i Silicon Valley, som försäkring om nått skulle gå snett i Kina. En helt annan inställning till hemlandet.
Ett annat emigrantöde är speglat i lÃ¥ten ovan. Buffy Sainte-Maries I’m Gonna Be a Country Girl Again som blev till Stikkan Anderssons svenska Är Det Konstigt Att Man Längtar Bort NÃ¥n GÃ¥ng, sjungen av Lena Andersson 1971 version.
Lena Andersson sjunger Stikkan Andersson version från 1971. Låten återkom sedan som Minnernas allé och låg på Dansbandstoppen i 21 veckor 2007.
Lena Andersson gick rakt upp på topplistorna men försvann sen, genomgick en religiös krig, gifte sig med en baptistpastor i den amerikanska kristna högern och emigrerade hit till Kalifornien där hon nu bor i vad som verkligen kan kallas för en håla ute i den glödheta San Joaquindalen.
Bl.a. skriver hon själv såhär på sin hemsida: California here I come !!
Jag njuter av att kunna slå på radion när jag kör bil och få stark predikan av Guds ord serverat. Att kunna få höra stark undervisning på TV varje dag. Att höra reportrar i nyhetsprogrammen stå upp för Israel och sanningen.Det är så annorlunda mot Sverige.Man köper inte lögn lika lätt här eftersom man har ett mycket starkare trosarv.
Amerika har just nu en president (Bush) med personlig tro på Jesus Kristus vilket är underbart.
En Carola-kopia verkar det som. Så kan det gå minsann.
Idag hägrar framtidslandet Kina för allt fler amerikaner och EU-medborgare, bl.a. för en av mina barns kusiner. De stora svenska emigrantvågorna hit till USA, den sista kring Millennieskiftet hit till Silicon Valley, har sinat.
De förändringar som Obama lovade entusiastiska väljare för snart två år sen har ersatts av en djup besvikelse och hopplöshet blandad med ett allt större raseri från den kristna högern och tepåsefanatikerna. Det är inte längre till USA man vänder sig för att hitta lösningar på världens problem. USA är mer ofta en del av själva problemen, som vägran att befatta sig med den globala uppvärmningen.
Är det konstigt att man längtar hem nån gång?
Svenska bloggar om: Svenska emigranter, Svenskar i USA, Swedes in the United States, Utlandssvenskar











Enligt forskningen sÃ¥ formas människans nationalitet i 5 – 7-Ã¥rsÃ¥ldern. Alldeles oavsett varifrÃ¥n föräldrarna kommer eller vilket sprÃ¥k som talas i hemmet. Var barnet bor i denna Ã¥lder avgör.
Vilket i förlängningen innebär att vi varje år utvisar hundratals svenska barn till det som är föräldrarnas hemländer. Länder som dessa barn aldrig till 100% kan känna som hemma, eftersom dom inte bodde där under den ålder då deras nationalitet avgjordes.
Och omvänt, som du väl är väl medveten om, Lennart.
Jaha du, Lennart. Börjar det bli dags att köpa en stuga här i Svedala ?
Tror inte du skulle känna igen Sverige som du kommer ihåg det även om du följe med vad som händer här. Mycket har förändrats bara unde de senaste 20 åren.
HÃ¥ller med Janne,
tror att du skulle bli grymt besviken om du bosatte dig här igen i tron att du återvände till en anständig stat. Sverige är numer ännu mer av lilla USA än någonsin, lite mer amerikanskt än USA självt i vissa avseenden och ihärdigt arbetande på att bli mer av det i alla avseenden.
Janne, Kerstin: Visst har Sverige förändrats sedan jag bodde där, och visst uppstår kulturchocker på de områden där Kalifornien faktiskt ligger före Sverige, som i frågan om rökning, åldersdiskriminering, den amerikanska gräsrotsrörelsen, för att inte tala om vädret.
Nu har USA också det förändrats som bara den sen jag kom hit. Jag kan t.ex. inte minnas att man behövde oroa sig för beväpnade galningar i affärerna här i Silicon Valley när jag kom hit.
Men vad jag saknar är inte i första hand det svenska samhället utan det svenska språket och svenska attityder.
Något så enkelt som att kunna tala mitt eget språk och den kultur som kommer med språket. Det finns mycket gott här i Kalifornien, men jag kan inte bli amerikan även om jag skulle vilja. Så man hamnar någonstans mitt emellan, och det är inte alltid lätt.
Ett trivialt exempel är att jag alltid har tyckt om att vitsa. Det är så gott som omöjligt på ett utländskt språk.
Jag tror bara jag har lyckats en enda gÃ¥ng. PÃ¥ ett IT-möte för nÃ¥gra Ã¥r sen fick jag frÃ¥gan om jag ville svara pÃ¥ en frÃ¥ga om kärnmodulen, the kernel code, som vi höll pÃ¥ att jobba med. Svaret var givet ” yes but only if it is a general question”. Kernel uttalas nämligen precis som ordet “colonel”, överste. Ingen i auditoriet förstod vitsen.
Ens modersmål är och förblir ens modersmål och man kan tyvärr aldrig bli lika bra på ett andraspråk hur mycket man än försöker, annat än om man växer up i en tvåspråkig miljö.
Så man blir ofta språklös, varken bra på sitt modersmål som man snabbt glömmer, eller det nya språket som man aldrig lär sig behärska lika bra som en infödd.