Chicas O’Hare International Airport.

PÃ¥ väg till Sverige för att följa den svenska valkampanjen och ge draghjälp Ã¥t de Rödgröna sÃ¥ landar jag pÃ¥ den ofantliga O’Hare International Airport i Chicago efter en sardinflygning frÃ¥n San Francisco. Sardin som i packade som sardiner.

Jag ska flyga SAS till Stockholm och kollar på den stora elektroniska anslagstavlan. Jag befinner mig vid Gate G-20 och ska till gate M-15. Var fan ligger M-gaterna. Jag kollar anslagstavlan, inte ett ord. Lyckligtvis har jag tre timmar på mig, och efter att ha väntat vid en disk så får jag reda på att det är terminal 5. Varför står det inte på anslagstavlan frågar jag. Den uttråkade damen vet inte.

Alla stora flygplatser har terminaler som i sin tur har ett par tre s.k. concourses, läs korridorer, och alla korridorer har gater. Så varför inte skriva det i tavelformat på anslagstavlan? Terminal 1: M15 t.ex. Ingen vet.

Jag följer pilarna till terminal fem och tappar omedelbart bort mig. Dom pekar åt höger och åt vänster samtidigt och sen ingenting. Snart är jag ute på parkeringsplatsen och på väg bort mot den kanadensiska gränsen.

Ta hissen där borta säger en hjälpsam tjänsteman. Vilket håll frågar jag, neråt säger mannen medan dörrarna stängs. Jag har sju knappar att välja på.

Jag frågar och frågar och slutligen, efter många försök hittar jag den lilla järnvägen som saknar luftkonditionering men som i alla fall för mig till terminal 5, en timme och säkert flera kilometers irrande efter landningen

Det är sÃ¥ här som USA försvarar sig mot terroristerna. Landar dom nÃ¥gonsin i Chicago sÃ¥ kommer dom bara att försvinna nÃ¥gonstans pÃ¥ den enorma O’Hare-flygplatsen.

Nu ännu en säkerhetskontroll till, trots att jag redan har gått igenom en i San Francisco. Hundratals människor, köer, kameror, röntgenapparater. Vi klär alla av oss skor, bälten och slänger stressade mobiler och nycklar i plastlådor som på rullband ska slussas genom röntgenapparaterna.

Passageraren bakom mig knuffar till min låda, den med min bärbara dator som jag just har dragit upp ur min ryggsäck, datorn faller av rullbandet och faller i golvet med en smäll, jävlar, där ryker datorn och min Internetuppkoppling i Sverige.

Datorn överlever för den är försedd med en mycket avancerad disk med chock-försvar, men samtidigt som datorn dimper i golvet så landar mitt pass utan att jag ser det under disken och fem minuter senare när jag genomröntgad är på väg mot SAS-gaten och kollar fickan så upptäcker jag att jag har tappat passet!

Jävlar, fan anamma, så nära till planet och resan kommer att sluta här i infernot i Chicago.

Tillbaks till säkerhetskontrollen där jag snabbt upptäcker en säkerhetsperson som står och bläddrar i mitt pass.

Änglarna ler mot mig och med passet och datorn, vars disk jag redan har kollat, bordar jag utmattad SAS-planet.

Nästa morgon när jag med hjälp av snälla grannar drar in bredbandet hos släktingar så pajar hela bredbandet! Inte i våningen utan i hela huset, i hela jäklar kvarteret. 12 timmars bredbandsabstinens och telefonsamtal till jag vet inte hur många telefonköer där alla skyller på alla, innan bredbandet äntligen släpps på igen. Då upptäcker jag ett mejl från mitt svenska webbhotell som vill att jag omedelbart ska betala räkningen, vilket jag redan har gjort för flera veckor sen.

Jag slänger mig återigen på telefonen för att sitta i ännu en telefonkö i försök att rädda min blogg från att bli avstängd.

Jag är alldeles utpumpad efter bara 12 timmar i Sverige. Det är inte lätt att vara bloggare. Jag upptäcker också att jag måste bättra på mina kunskaper om hur man talar med supportpersonal i telefonköer och andra i dagens Sverige. Jag vet vad jag ska säga men vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, jag upptäcker att jag inte alltid behärskar de språkmönster och de nyanser man väntas använda och förstår inte alltid till 100% dagens termer. Som jag inser när jag fascinerat lyssnar på en kille som med van röst ringer supportlinjen på WiFi för X2000 för att få hjälp med att koppla upp sig till tågets mobila bredband.

Mitt eget primärexempel pÃ¥ kulturkrock är när en tjej pÃ¥ ICA för 15 Ã¥r sen plötsligt frÃ¥gade “pÃ¥ beloppet?” Jag svarade förlÃ¥t, hon upprepade nÃ¥got högre “pÃ¥ beloppet?”, jag svarade, jag är ledsen men jag har ingen av om vad du menar.

Vilket fick henne förskräckt att tro att hon talade med en mentalpatient.

Som nu i alla fall har ett fungerande bredband.