De allra flesta människor idag har sitt eget Twitter-flöde. Det är gratis, enkelt och kul att sköta från sin mobil.

Inte bara det. Idag här i Silicon Valley använder man sin Twitteradress istället för sin epostadress som visitkort, i alla fall på IT-konferenser.

Och givetvis skryter man om hur många följeslagare man har. Ta den kände PR-gurin Guy Kawasak här i Silicon Valley, han har 330 000 följeslagare, vilket brädar en som Carl Bildt som bara har 23 000 eller miljöpartiers Maria Ferm som bara har litet över 2 300, inte sant? Nej, så är det faktiskt inte alls!

Sanningen är att både Maria Ferm och Carl Bildt brädar Guy Kawasaki, som inte ens sköter sitt eget Twitterflöde själv utan har folk som sköter det åt honom.

Ett annan bra exempel på en framgångsrik Twitter-användare är Oxford Girl som skriver om Iran med nära 13 000 följeslagare.

Så var är det som gör dessa Twitteranvändare så framgångsrika och Guy Kawasaki en Twitterfuskare?

Jo därför att det inte enbart är hur många följeslagare man har utan också hur många man själv följer som gäller! Guy Kawasak följer nästan lika många som följer honom och det visar på en gång hur han har fått så många följeslagare. Dvs han följer så många andra Twitter-användare han överhuvudtaget kan för att i sin tur få dom att följa honom.

Men vad det betyder är samtidigt att de som följer lika många som följer dom själva inte ses som auktoriteter på Twitter.

Det är endast dom som har tio eller hundra eller tusen gånger fler följeslagare än som följer dom som är de riktiga auktoriteterna.

Det är så det fungerar.