Princetonuniversitetet.

Att jobba i USA är något helt och totalt annorlunda mot att jobba i Sverige.

Vilket jag fick erfara när jag började jobba på ett förlag i Princeton strax söder om New York när jag först kom hit till USA.

Jag blev tilldelad ett kontorsrum för två. Två skrivbord, jag alldeles invid dörren och sen en annan kille längre in.

Plötsligt efter nÃ¥gra minuter tittar en jättesöt tjej in i dörröppningen, tar sig en titt pÃ¥ mig, nykomlingen, gör en grimas och säger plötsligt utan förvarning “oh shit” och sÃ¥ vänder hon pÃ¥ klacken och försvinner lika plötsligt som hon kom!

NÃ¥ja, det finns konstiga och oartiga människor överallt, sÃ¥ jag tänker inte mer pÃ¥ det. Tills sÃ¥ där en halvtimme senare, när en annan lika snygg tjej tittar in dörröppningen, tar sig en titt pÃ¥ mig och tydligt irriterat utbrister “OH SHIT!”, och försvinner precis som den första tjejen.

Så där fortsätter det sen i ett par kvalfulla och upprivande veckor. En strid ström av söta tjejer som alla utbrister Oh Shit i olika tonlägen när de ser mig och som sen bara försvinner! Jag har ingen jävla aning om vad som är på gång eller vad det är för fel på mig och är beredd att ta första bästa plan tillbaks till Sverige.

Men så plötsligt så går det upp en talgdank! Det är den andre killen i rummet dom är efter! Han är vad man i min ungdom kallade en tjejtjusare av kolossala, gigantiska mått. Alla tjejer är som galna i honom, av någon underlig anledning. Men han är sällan på rummet utan för det mesta borta i något annat rum och flörtar med någon av tjejerna.

Jag berättade det där för en manlig kollega en dag och frÃ¥gade “vad sjutton har den där killen som vi inte har, han ser ut som skrutt och är dum som ett fÃ¥n” och fick det visa svaret, “du sÃ¥nt är livet, det är ett mysterium som vi aldrig kommer att kunna lösa”.