Det här är en...Förödande bild av en oengagerad Obama, Ron Suskinds omtalade Confidence Men
Jag läste Ron Suskinds första bok, The Price of Loyalty, George W. Bush, the White House and the Education of Paul O’Neill när den kom ut år 2004 och kan vittna om att Suskind är en av USA:s bästa politiska skribenter. Intressant nog recenserade jag den boken här på bloggen för hela sju år sen, Bokrecension: The Price of Loyalty: George W. Bush, the White House, and the Education of Paul O’Neill. Den bild som framstår av Bush och Cheney är en av de mest skrämmande som har målats upp om någon amerikansk president.
Sen kom hans omtalade The One Percent Doctrine om upprinnelsen till Kriget mot Terrorismen, följd av The Way of The World, om Bush-regeringen och Kriget mot Terrorismen och nu kommer en politisk bomb som briserar lagom till presidentvalet, Suskinds Confidence Men: Wall Street, Washington, and the Education of a President, som släpps i veckan och som målar en förödande bild av en okunnig, oengagerad och ointresserad president och dennes ekonomiska team i deras försök att rädda USA ur en ev de värsta ekonomiska kriser som landet någonsin varit med om.
New York Times mest kända recensent, Michiko Kakutani recenserar boken: Ron Suskind’s Confidence Men Focuses on Obama – Review – NYTimes.com,
The most withering assessments of Mr. Obama in this volume come from bickering former members of his economic team, a team that Richard Wolffe, the author of two books about Mr. Obama, has described as “the most dysfunctional group of the president’s advisers.” Mr. Suskind quotes a former chairman of the National Economic Council under Mr. Obama, Lawrence H. Summers — who is himself characterized by colleagues in these pages as a bullying know-it-all who acted as a kind of gatekeeper to the Oval Office on things economic — as saying to the budget director, Peter Orszag: “We’re home alone. There’s no adult in charge. Clinton would never have made these mistakes.”
Suskind har haft tillgång till Obamas medhjälpare och har även intervjuat Obama själv. Den bild han målar upp är av Obama som en man som precis som George Bush inte intresseras för för detaljer. Som sysslar med de stora frågorna och sen överlåter åt sitt helt dysfunktionella team att fylla i detaljerna.
Sån är han, USA:s president, ointresserad av detaljer, oförmögen att engagera och stimulera sina medarbetare, och ryktas det, oerhört lat. Han vill jobba 9-5 och helst vara ledig på helgerna.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. Obamas opinionssiffror befinner sitt idag i fritt fall, speciellt efter hans katastrofala insats under förhandlingarna med tepåseextremisterna om den amerikanska utlandsskulden, som slutade med att Standard & Poor sänkte USA:s kreditbetyg. Demokraterna har förlorat ett nyckelval i New York för ett säte i Representanthuset de har hållit i 91 år och Obamas stabschef Bill Daley utsätt för svidande kritik.
Vita Huset försöker nu kasta så mycket smuts som man överhuvudtaget kan på Suskind och hans bok, något som är garanterat att göra boken till en gigantisk bestseller.
President Clintons valstrateg, den legendariske James Carville har gått till hårt angrepp mot Obama för att denne inte har möblerat om bland sina uppenbart medelmåttiga stabsarbetare: James Carville to Obama: Fire your staff
Nu ska man aldrig säga aldrig, men Obamas chanser att bli återvald skulle vara små ens om han hade varit en effektiv president, detta på grund av den svåra ekonomiska krisen. Men Obama har gjort allt fel han överhuvudtaget har kunnat göra. Han har stött sig med sina egna gräsrötter, som är fly förbannade på honom. något som George Bush och alla presidenter vet är detsamma som att begå Harakiri. Republikanerna ser framför sig en obeslutsam man vars första reaktion är att kompromissa och som alltid lyssnar på den senaste personen han talar med.
Inget annat än ett underverk kan rädda Obama som det ser ut idag.
Läs boken när den kommer, den är garanterat bra, inte minst med tanke på det ursinne med vilket Obama har reagerat på den. (Varför i hela friden lät han sig och sina medhjälpare intervjuas, visste han inte vem Suskind var?)
Axplock från den nordiska pressen:
SvD – Senaste nytt,
SvD – Senaste nytt, Dagen.se – Stora nyheter, Ekot, Ekot
Svenska bloggar om: Barack Obama , Elections 2012 , Great Recession , Tim Geithner , Banking Collapse , Confidence Men , Geithner Obama , Ron Suskind , Politics News , Confidence Men
På tal om bildade personer som är dumma som spån, som nämns på annat ställe här, så är Larry Summers nog en nyckelperson. Killen är nämligen i vissa avseenden supersmart och överbegåvad, men det har gjort att han kunnat göra mer avancerade dumheter än en vanlig tönt och får betraktas som kraftigt medansvarig till uppbygget av krisen som bröt ut 2008. Men han är inte så dum att han inte kan tjäna de intressen (Wall Street) som gärna ser att Obama sitter kvar och som kan lyckas ifall de också kan få republikanerna att lansera en komplett galning som presidentkandidat.
Det är klart att kejsaren är naken när man tittar efter. Eller om någon kollar en färgkarta och sedan jämför med Obama och ropar “men han är inte alls svart, han är ju brun!”. Och så spricker USA:s “förste svarte president” som ett troll i morgonsolen. Att han skulle vara lat spelar ingen stor roll, Eisenhower tog det ganska lugnt men han vågade göra något som Obama aldrig skulle drista sig till, nämligen rycka undan mattan under fötterna på israelerna så det visslade om det! Samt ha höga skatter och stora offentliga arbeten, allt som bidrog till att det var en guldålder då.
Jag finner det alltid roligt när folk nostalgiskt ser tillbaka och konstaterar att det var bättre förr. I filmer manifesteras detta ofta med en gammal polis som säger, “på min tid hade gangsters ett hederskodex, visst kunde de skjuta, stjäla och mörda, men det fanns gränser de aldrig skulle stiga över. Dagens gangsters har ingen moral”.
Inom politiken ser man det nu när demokrater säger att visst var Bush galen, men inte som dagens Republikaner. Bush 1, var bättre än Bush 2 och Reagan ska vi inte tala om. Ibland sjunger t.o.m. Keith Olbermann hans lov.
Republikaner å sin sida, konstaterar att Clinton kunde man åtminstone tala med tillskillnad från Obama. Jasså, varför försökte ni inte med det då heller?
… och nu tyker alltså Björn Nilsson att Eisenhower var förträfflig.
Lennart, har du inte funderat på att byta namn på den här bloggen: från “Det Progressiva USA” till “Det Anständiga USA” (jmf uttrycket “anständig tysk”).
Golem: Då tycker jag i så fall att “Det Oanständiga USA” låter betydligt mer läsvärt
Under några veckor hette den här bloggen faktiskt “Herr Turings Magiska Maskin”, som jag tycker också är ett bra namn. Minns inte riktigt hur jag kom på den nuvarande titeln.
Andra titlar jag lekte med var “Kärlekens Maränger” från Owe Thörnqvists magnifika Vänervisa och “Farbror Fabrikören” från Povel Ramels fina Din Snörpiga Mamma.
San, du kanske drar iväg lite väl långt med slutsatser på vad jag skrev: det hände taskiga saker under Ikes tid också, men någon gång kunde han ju göra saker som senare presidenter aldrig skulle våga eftersom de knappt haft hans auktoritet, som det där med att köra ut israelerna från Sinai. Och höga marginalskatter och jättelika motorvägsbyggen under hans tid hjälpte till att skapa “guldåldern”. Erlander var ju inte heller perfekt, och hade nog en del skelett gömda i garderoben, men jag säger inte att han automatiskt skulle vara sämre än efterträdarna. Förresten: Eisenhowers varning för det militärindustriella komplexet ekar ju genom historien, och det har ju inte blivit mindre farligt sedan hans tid.
Björn, San: Frågan om tidigare presidenter och politiker i allmänhet var bättre (hur man nu mäter det) än dagens är intressant. Jag läste nyligen om Robert Kennedys Thirteen Days om Kubakrisen och blev oerhört förvånad av hur professionellt JFK hanterade krisen och hur han inte som George Bush och även till en mindre grad Obama, lät generalerna fatta politiska beslut åt honom.
Samma med Harry Truman under Koreakriget. Visserligen sparkade Obama Stanley McChrystal precis som Truman gjorde med MacArthur, men han framstår ändå som velande och osäker på sig själv.
Å andra sidan velade Lyndon Johnson i Vietnam.
Lennart
Att du gillar JFK bättre än Bush är väl inte så förvånande. Jag reagerade mer på att “den andra sidan” alltid benämner föregående motståndare som resonabla till skillnad från de nuvarande.