Ryssland, Новая гуманитарная школа och mångkulturella amerikanska barn
Jag har i min bokhylla kvar flera skolkataloger från Skrapan i Uppsala, den Real och Gymnasieskola som då låg på Trädgårdsgatan, tvärs över gatan från Trädgårdsgatan 8 där jag själv bodde.
Det var ingen skola för de verkligt plugghästarna, de som sedermera skulle bli ministrar, borgmästare, skattebedragare, VD:n, direktörer och män och kvinnor i staten. Dom gick på Uppsala högre allmänna läroverk, idag Katedralskolan.
De gamla katalogerna är intressanta mest på grund av att varenda elev uppenbarligen är svensk, förutom något enstaka baltisk flyktingbarn.
Själv skulle jag med tiden komma att gå på universitet i Sverige, Kina och USA, tvärt emot min lärare som en vacker dag ringde upp min mamma och sade “att ja Lennart har ju tyvärr inga som helst läsfärdigheter, det är kanske bäst att börja tänka på att sätta honom i någon praktisk utbildning?”
Varpå min mamma helt sanningsenligt svarade att “ni förstår inte, han är om möjligt ännu sämre på de praktiska än på det akademiska”.
Så det fick gå som det gick och Uppsala kommun förlorade säkert en mycket idog kommunalarbetare.
En del barn får möjligheten att växa upp i en mångkulturell miljö, mina egna barn bland dom, och New York Times-journalisten Clifford J Levy skriver synnerligen medryckande och intressant om hur han satte sina tre barn i en rysk skola under sin tid som New York Times journalist i Moskva: My Family’s Experiment in Extreme Schooling – NYTimes.com
Most foreign correspondents, like expatriates in general, place their children in international schools. Yet it seemed to us like an inspiring idea. After all, children supposedly pick up language quickly. So what if mine did not speak a word of Russian and could not find Russia on a map. They were clever and resilient. They would adapt, become fluent and penetrate Russia — land of Dostoyevsky and Tchaikovsky, the Bolshoi Ballet and the Hermitage Museum — in ways all but impossible for foreigners.
But the fantasy of creating bilingual prodigies immediately collided with reality. My children — Danya (fifth grade), Arden (third grade) and Emmett (kindergarten) — were among the first foreigners to attend Novaya Gumanitarnaya Shkola, the New Humanitarian School. All instruction was in Russian. No translators, no hand-holding.
Läs hela artikeln, den är mycket intressant.
Jag har tidigare skrivit om Ann Kimmages mästerliga självbiografi An Un-American Childhood om hur hon och hennes syster växte upp i det kalla krigets Prag och sedemera även i Beijing, som barn till amerikanska kommunister som tvingades fly från sitt hemland under McCarthyperioden.
Själv har jag kvar en kärlek till det ryska och kinesiska språket från min egen odyssé runt delar av världen och läser mig just nu till sömns på 邓拓s 燕山夜话 och den ryska dissidenten Ирина Ратушинскаяs rörande Серый — цвет надежды, Grå är Hoppets Färg, hennes minnes från sin tid i Gulag-arkipelagen, som även finns på svenska.
De här två böckerna har faktiskt mycket gemensamt, För medan Irina Ratusjinskaja fick sitta i Gulag som dissident, så gick Mao-regimen till brutalt angrepp mot Deng Tuos helt oskyldiga bok med trevliga och litet småmysiga historiska och intellektuella essäer som jag nu har på bordet framför mig.De är lätta not att läsa så gott som utan lexikon, och behöver man slå upp något kan man använde det lilla ficklexikonet 新華字典. Han var “anti-parti och anti-socialist och sades bana väg för kapitalismens återupprättande”. Några dagar senare begick Den Tuo självmord.
Irina Ratusjinskaja överlevde Gulag och bor idag i Moskva med sina mångkulturella barn.
Ett litet osammanhängande inlägg om multikulturella människor och den glädje man kan få av att lära sig olika språk.
Det verkade litet ledsamt och oföretagsamt när Thomas Bodström valde USA att leva ett år med sin sin familj i. Själv skulle jag idag välja Kina, Turkiet eller ett arabiskt land. Bara för att barnen skulle få lära sig en helt annan slags kultur.
Axplock från den nordiska pressen:
Page 1 of 2 | Next page