The Yanks are coming, vad står USA och det amerikanska samhället för för idag egentligen?
Den superbe Placido Domingo sjunger George M Cohans klassiska och krigiska sång Over There från 1917.
Om man skulle tänka sig en slogan för det moderna USA så skulle det mycket väl kunna vara:
vi är bra på att mobilisera mot våra fiender.
Den USA-bild som många svenskar fortfarande bär på inombords går tillbaks till den sjätte april 1917 när USA förklarade krig mot Tyskland och snart mobiliserade 2 800 000 soldater. Man började sen skicka 10 000 färska soldater till Frankrike och västfronten varje dag. Tyskland hade ingen chans och kapitulerade den 11 november 1918.
Samma sak under Andra Världskriget, som man fortfarande kan se bevis på här i Silicon Valley där man fortfarande kan se en spökflotta av s.k. Liberty Ships i det stora Sacramento-deltat.
De här fartygen bygges av kvinnor med samma metoder som Albert Speer använde i Tyskland. Ingen av kvinnorna hade tidigare haft någon som helst erfarenhet av att bygga fartyg men med rent övermänskliga prestationer lyckades man pressa ner tiden det tog att bygga ett Liberty Ship 244 dagar till 230 dagar och sen ner till ett rent fantastiskt 42 dagar. Rekordet sattes när man lyckades bygga ett Liberty-fartyg på litet över fyra dagar!
Mobiliseringen för månfärderna blev det sista stora nationella projekt som amerikanerna lyckades genomföra. Men sen har det gått utför.
Efter Berlinmurens och Sovjets fall verkar USA ha spårat ut. Washington är helt lamslaget, republikaner och demokrater, liksom hela samhället, är delar i två delar som inte vill ha det minsta med varandra att göra.
Enligt den amerikanska centralbanken så kommer den amerikanska ekonomin inte att återhämta sig föra 2012, vilket betyder att man inte har en aning om när eller ens om den amerikanska ekonomin någonsin kommer att återhämta sig.
En helt ny världsordning var förr eller senare ofrånkomligt, men dagens USA verkar virra omkring utan minsta aning om vad man ska göra.
Årets presidentkampanj är en grotesk pastisch av vad som en gång var demokrati, och ingen vet när USA:s eviga Krig Mot Terrorismen kommer att sluta, eller när president Obama kan komma att anfalla Iran.
USA kommer att fortsätta att vara en stormakt, men de honnörsord som man brukade förknippa med USA, och för vilka Sten Tolgfors, enligt WikiLeaks, brukade kuta upp på amerikanska ambassaden och och förklara hur mycket han ääääälskade USA, ja de honnörsorden liknar idag mest de rostiga skyltar man ser i det amerikanska Rostbältet i Mellanvästern.
Så vad kan USA erbjuda resten av världen? Ett fundamentalistiskt kristet samhälle som svämmar över med vapen och med abortförbud och förbud mot homoäktenskap verkar alltmer troligt. Plus hetsjakt på fildelare och massavlyssning, är det verkligen något som resten av världen kommer att vara speciellt intresserade av?
Det var oundvikligt att USA inte kunde stanna uppe i stratosfären som världens enda supermakt, men fallet har varit fenomenalt snabbt och brutalt.
Vad USA behöver är en ny revolution, något som liknar Japans Meijirestaurationen, i vilken den amerikanske kommendören Matthew Perry som bekant spelade en nyckelroll.
Men utan en regelrätt – fredlig – revolution så verkar det idag troligast att USA långsamt kommer att tyna bort under flera decennier.
Åsikter?
Axplock från den nordiska pressen:
SvD – Senaste nytt,SvD – Senaste nytt
Svenska bloggar om: USA, Det amerikanska samhället, USA och Sverige, USA:s ideal
För någon vecka sedan hittade jag en bok på flygplatsen “The next 100 years” av George Friedman. visste inte vem mannen var, men efter en del googlande har jag lyckats förstå att han är en neocon. Att förutspå den kommande 100 åren är naturligtvis omöjligt, men han gör en del historiska observationen och förutsägelser om den närmaste framtiden som är intressanta. Större delen av boken tyckte jag dock mest var rappakalja.
Hans intressantaste kommentar är att den nuvarande krisen varken är speciellt unik eller djup i jämförelse med 1980. Då var ekonomin också i spillror, USA var förnedrat efter Vietnam-kriget och Iran hade alldeles nyligen vänt USA ryggen. Även då sas det att USA:s tid var slut och pessimismen bland amerikaner var stor.
Hans andra förutsägelse/historiska observation var om KIna. Den gängse uppfattningen i världen verkar vara att man extrapolerar den kinesiska tillväxten från de föregående 30 åren, ytterligare 10-20 år för att konstatera att Kina då kommer att ha världens största ekonomi. Friedman drar dock några historiska paralleller som talar mot detta. Varje gång i historien när Kina öppnar upp sin ekonomi så växer kuststäderna betydligt snabbare än inlandet. vilket leder till enorma slitningar. Dessa slitningar har alltid lett till en av två saker. Att Kina slutit sig mot omvärlden och konsoliderats, t.ex under Mao. Det andra har varit enorma slitningar inom landet som gjort att lokala kinesiska ledare sökt stöd hos utländska härskare. Har man varit i Kina idag så ser man att den kinesiska byggboomen är ett luftslott utan dess like. Spökstäder, shoppingmalls står helt tomma. När denna bubbla spricker kommer slitningarna inom Kina att komma upp till ytan.
Så vad kommer att hända då med Kina och USA, vem vet? Dock tyckte jag att åsikterna var intressanta eftersom de gick mot den gängse metoden att förutspå framtiden genom att extrapolera BNP kurvor in i oändligheten. Det har om man tittar tillbaka historiskt varit en usel metod.
1920, England och Frankrike hade gått segrande ur första världskriget och hade man förutspått att 50 år senare är de en i mängden så hade man blivit utskrattad.
1940, Tyskland var återigen en stormakt som såg ut att kunna lägga världen för sina fötter.
1960, Sovjet Unionen knät allt fler länder i Asien och Afrika runt sig och såg ut att vara en jämbördig partner till USA för all framtid.
1980, var pessimismen om USA stor och den rådande åsikten var att Japan skulle bli den nya stormakten.
Så vad drog jag själv för slutsats av boken? Att ingenting av vad vi tror och tänker behöver slå in. George Friedman själv tror förövrigt att Turkiet kommer att växa fram som en stormakt de närmaste 10-20 åren. Som argument drar han fram Turkiets historiska roll som enda stormakt i den muslimska världen och Europas tillbaka gång. Samt att Turkiet har en unik strategisk position i världen.
Din andra fråga om USA-bilden.
Europa har alltid haft ett kluvet förhållande till USA, som du nämner har världskrigen satt Europa i en tacksamhetsskuld till USA. Men det finns även en annan del av USA-bilden i Europa. Den att amerikaner är primitiva och en sorg att “kultur”-länder (som europeer själva vill kalla sig) som Tyskland och Frankrike har fått spela andrafiolen.
I Europa finns denna kluvenhet fortfarande kvar. Beundran och förakt och en känsla av att Europa har mer att erbjuda än USA.
Men ta ett steg tillbaka och se på hur världen ser på USA i förhållande till andra länder. En indier på 80-talet ville åka till Tyskland, Frankrike eller England. De var imponerade av Japan eftersom de var ett ickeeuropeisk land som hade lyckats, denna indiska kärlek för Japan var dock knappast ömsesidig. USA hade pga Indiens goda förhållande till Sovjet en mycket negativbild, lägg därtill Vietnam-kriget.
Gå ut på en indisk högskola idag, det finns en beundran och fruktan för Kina. Men mer i form av hot och rival, snarare än på det sättet indierna såg på Japan. Europa har hamnat helt i bakvattnet. Kommer du från den bengalisk talande delen av Indien så lär du dig engelska och hindi, medan man för 30 år sedan kanske försökte på sig tyska, franska eller tom japanska istället för hindi. Förhållandet till USA har däremot fördjupats, miljontals indier bor och arbetar i USA, det är lättare att bli utbytesstudent där jämfört med för 30 år sedan osv.
Så vad USA kan erbjuda världen beror väl på vem du frågar, en tysk, en indier, eller från någon annan del av världen. Bilden av USA som fundamentalistiskt kristet är en mycket europeisk vänsteråsikt. En indier uppfattar USA som liberalt och öppet, medan Europa är slutet och konservativt.
Första världskrigets betydelse är väl noll för dagens svensk?
Och de illa utrustade USA-trupperna hade inte så lätt mot tyskarna, detta trots att det var sent i kriget. Jag är ingen hejare på krigshistoria, men mötte USA:s armé någonsin tyska förband på absoluta toppen av stridsförmåga under något av världskrigen? 1917 var tyska armén nednött av tre års krig men fortsatte att slåss, 1943 höll den emot mycket bra i Italien (medan det riktiga kriget pågick i öst).
USA kan väl leva kvar som exportör av vissa kulturyttringar. Jämför med tidigare stormakter som gått åt det hållet, som England, Frankrike och Spanien. Alternativt kan delar av den härskande klassen i USA uppfatta det nuvarande förarlösa tillståndet som farligt även för dem själva och genomdriva reformer för att få styrsel på farkosten igen. I nödfall får de väl plocka fram en ny Roosevelt. Man bör väl inte räkna ut USA förrän man verkligen har kunnat räkna till tio och spektaklet fortsätter att ligga utslaget.
“Det enda vi klarar av att driva själva är horhusen”, påstås en amerikansk kongressman ha sagt. Det kanske är en överdrift, men inget land klarar av att vara stormakt utan att ha mycket större produktiv förmåga än sina konkurrenter.
USA verkar ha kört på samma pump som Spanien gjorde på 1500-talet. Dvs tro att man klarar av en stormaktsroll genom att uteslutande förlita sig på militären. Det är sant att USA som land tar otroligt mycket större ansvar för sin produktiva förmåga än vad europeiska länder av EU tillåts göra, men inte ens det räcker. Det var ingen vänsterextremist som sa att hela sektorer i USAs ekonomi håller på att dö ut, det var den konservativa ekonomen Clayton Christensen som har djupstuderat Dell – som enligt honom bara är en samling patent utan teknisk kompetens.
Och observera att jag alltså inte sätter upp Europa som någon positiv motbild – vi är ännu sämre. EU förbjuder långsiktigt ekonomisk ansvar; sånt ska överlåtas till slumpen (eller “marknaden” som man kallar det för).
Jag kanske borde tipsa på en länk, här är den: http://www.forbes.com/sites/stevedenning/2011/11/18/clayton-christensen-how-pursuit-of-profits-kills-innovation-and-the-us-economy/
Tycker att USA har en del som talar för sig:
- bra elitutbildning, med bara 10% utrikeshandelsandel så är långtifrån alla medborgare globalt konkurrensutsatta
- den teknikledande militärens behov driver utvecklingen i många branscher
- trevligt att besöka
Visst det finns nackdelar, inget system att vara fattig i, väldigt ojämn kvalitet på utbildning och en massa religiösa tokstollar som inte inser att kombinationen avsaknad/bristfälligt av ekonomiskt skyddsnät, patriotlagar (blev upplyst av konduktören på tåget mellan New York och Washington att det var olagligt att fotografera ut ur tåget – kändes som jag var i Sovjet) och lagar influerade av religiös dogmatism inte är vad omvärlden anser karaktäriserar frihet. Jag känner mig ofri och kringskuren i USA.
Men se på Japan de håller på att fullständigt gå i väggen på grund av demografiska skäl – en hel del av deras 15-åriga kris kan antagligen härledas till en åldrande befolkning – Kina kommer rimligen att gå samma väg.
Indien kan bli något – men det har man sagt länge – och det brukar inte bli så – men antagligen är Indiens framtid ljusare än Kinas …? Men det finns mycket att reda ut längs vägen.
Dell känns inte som ett klockrent exempel på ett tekniktungt företag – det har väl aldrig vart mer än en effektiv sammansättningsfabrik för komponenter – det är den minst lukrativa delen av de värdekedjan jag känner till… Vet inte om USA kunde göra så mycket åt att outsourcingen drev komponentfabrikerna ur landet – kan manköpa billigt och avstår så kostar det kortsiktigt och långsikt är en massa kortsikt staplade efter varandra – valutorna tenderar att utjämna fabrikers placering i mogna industrier och för folket i länder beroende av mogna branscher. Bestående högre levnadsstandard skapas av att nationen fokuserar de lönsamma delarna av värdekedjorna, dvs huvudkontor, konceptkonstruktion samt har/skaffar tillgång till avgörande teknik – köpa eller utveckla. Konsumenter och konsumtionsledet är viktiga – Apple är framgångrika nu – men de är väl knappast teknikledande?
Europa har väl inte rosat jämförelserna på senare tid. Demografin är ett problem, samma patriarkala strukturer som i Japan spökar. Men norra Europa är bra på teknisk utveckling och utbildningssystemet fungerar mycket bättre än i USA för normalt folk. Det kan nog bli bra för väst och Europa.
PKo: Tack för intressant kommentar. Håller med om att den amerikanska högre utbildningen är världsledande, och inte minst innovativ och anpassningsbar, som nu när man satsar på att ge draghjälp till startupföretag. Problemet som jag ser det är dock att man inte längre klarar av att erbjuda sina egna medborgare ett tryggt och drägligt liv som man kunde fram till 1970-talet. Det beror dels på att det nu krävs så mycket högre utbildning än tidigare, dels att utbildningen nu har blivit så dyr att medelklassen inte längre klarar av kostnaderna.
Jag skulle t.ex. aldrig klara av att skicka mina tre barn till college idag.
Förr kunde amerikanerna mobilisera för att tillsammans lösa svåra uppgifter. Den förmågan har man inte längre, och det kommer att göra det svårt att åtgärda landets växande inhemska problem.