Helt frånvarande i USA, är den sjuka svenska åldersdiskrimineringen en kvarleva från nazitidens ungdomskultur?
Posted Under: Samhälle
Michal R Stonebraker, klicka på bilden.
Att ett samhälle som anser sig upplyst, liberalt och civiliserat samtidigt tolererar öppen diskriminering av miljoner svenskar måste anses som en av Sveriges största skamfläckar. Inte bara det, fråga vem som helst och alla svenskar erkänner öppet och nästan stolt att javisst, vi diskriminerar inom arbetslivet! Inga om och men, inget knussel, vi gillar inte att människor som är över 55, eller ens över 50, får jobba, oavsett hur mycket dom kan eller vill jobba.
Vi vill inte se eller höra från dom på arbetsplatsen. Vi vill inte ha dom här. Vi är beredda att betala miljarder mer i skatt bara för att slippa se dom j-vlarna på våra arbetsplatser.
Ungefär så tror jag att man kan sammanfatta den svenska attityden. Vilken helt lyser med sin frånvaro i USA.
En attityd som verkar gå hand i hand med diskriminering mot invandrare, och som verkar härstamma från Nazitidens ungdomskultur med svenska ungdomspartier (nazitidens Hitlerjugend), nationella ID-kort som har födelseåret inskrivet för alla att se, och öppet nedsättande skällsord som gubbe eller tant mm. Och alla spelar med.
När den svenska bloggaren Jinge för ett tag sen ville uttrycka sitt missnöje med den här bloggen skrev han t.ex. följande upplyftande kommentar: Nja, påhopp och påhopp, men någon progressivitet ser jag inte mycket av just nu. En gammal gnällig och knarrig gubbe med käpp
Jag får en del mejl från läsare, ofta kring amerikanska visumfrågor eller annat och dom börjar genomgående med “hej jag är en 23-årig tjej/kille som…”
Anna Giertz Skablova och Yngve Ralph, HR-experter på PA Consulting Group skriver på DN Debatt om vad den svenska åldersdiskrimineringen kostar: Åldersdiskriminering ett slöseri med resurser
I en ny bok från Trygghetsrådet under rubriken ”Du har fel ålder” som bygger på en undersökning med drygt 1 000 personer i åldrarna 18–65 år framkommer att hälften av alla tillfrågade anser att åldersfixeringen på arbetsmarknaden ökat de senaste fem åren samt att en av tre som söker jobb i dag upplever att deras ålder är ett problem.
Staten är väl medveten om problemet, men de åtgärder som kan vidtas från politiskt håll faller ganska platt till marken när åldersdiskriminering och attityden till äldre arbetskraft är så negativ som den är i Sverige. Inte ens lägre kostnader för pensionspremier och kompetensutveckling för äldre ökar arbetsgivarnas intresse att anställa personer som är 55 år och uppåt, enligt undersökningen. Det måste till en attitydförändring i svenskt näringsliv.
Steve Lohr skriver i New York Times om den helt annorlunda attityden i USA: Tech’s New Wave, Driven by Data
Michael R. Stonebraker, a pioneer in database research, is one of the optimists. Software used by companies and government agencies — in products sold by Oracle, I.B.M., Microsoft and others — descends from research done in the 1970s by Mr. Stonebraker and Eugene Wong, a colleague at the University of California, Berkeley…Today, Mr. Stonebraker sees an opportunity for new kinds of ultrafast databases. The new software, he explains, takes advantage of rapid advances in computer hardware to help businesses and researchers find insights in the rising flood of data coming from so many sources, including Web-browsing trails, sensor data, genetic testing and stock trading.
So, at 68, Mr. Stonebraker is a co-founder and chief technology officer of two start-ups in the field of data-driven discovery, VoltDB and Paradigm4.
USA står inte ens födelseår inskrivet i Social Security-kortet och är därför inte allmänt tillgängligt varje gång man visar fram sitt ID-kort. Ett enkelt sätt att visa att myndigheterna inte tänker tolerera åldersdiskriminering är därför att inte knyta personnumret till ens födelseår.
I USA finns heller inte de bisarra ungdomspartierna, utan man anser att även människor i sena tonåren är mogna nog att ta del av den politiska debatten.
Precis som all diskriminering så är åldersdiskrimineringen helt irrationell och byggd på fördomar, schablontänkande och en öppen vilja att trycka ner och såra alla som på det minsta lilla sätt skiljer sig från oss själva.
Det är nästan komiskt att radda upp de pyttesmå fysiska olikheterna människor emellan som har lett till diskriminering. Det amerikanska slaveriet var helt och hållet byggt på pyttesmå skillnader i hudfärg mellan “vita” och “svarta”. Hitler gjorde sitt bästa för att mörda ett helt folk bara för att deras näsor inte var lika raka som det “ariska folkets” näsor.
Och när jag studerade på Taiwan så sprang de små barnen efter mig och skrek förundrat “adoga, adoga”, dvs “stornäsa”
I sin mycket läsbara bok the Seduction of Culture in German History Rosenkavaljeren och nattbombning: kultur i Tyskland och USA
skriver den tyske kulturhistorikern Wolf Lepenies om Hitlers och Goebbels felaktiga bild av 1930-talets USA.
Hitler, som ansåg sig representera tysk kultur, ansåg att det skulle vara lätt att besegra USA skriver Lepenies på sid. 58 av den amerikanska upplagan, eftersom USA hade tvingats stänga Metropolitan Opera i New York på grund av Andra Världskriget. USA hade inga egna operasångare – eller intellektuella – så när kriget nu isolerade USA från Europa så stod USA på avgrundens djup.
Men Hitler och Goebbels hade fel, Metropolitan stängdes aldrig under kriget, man hade mer operor och operasångare än Tyskland, och för att illustrera de former som kulturen kan ta sig i USA så berättar Lepenies en klassisk historia som är hämtad från den afroamerikanske författaren Ralph Ellisons klassiska The Little Man at Chehaw Station.
En gång på 1930-talet befinner sig Ellison i New York och hör argsinta röster bakom en dörr. De är helt klart outbildade afroamerikaner, det hörs på talet. De svär, gormar och skriker, men vad bråkar de om? Jo om vilken av Metropolitan Operas divor som är bäst!
Ellison knackar på dörren och det visar sig att dessa helt outbildade afroamerikanska kolgrävarna extrajobbar som statister på Metropolitan och de har lärt sig alla de stora operorna utantill. De älskar opera och nu gäller det om de kan komma överens om vilken av de stora operasångerskorna som sjunger bäst!
Det är märkligt hur ofta de som diskriminerar har helt fel. Jag har själv fått uppleva det när någon har sagt “ja du måste väl ha varit med och programmerat hålkort eller stordatorer”. Vilket alltså är helt fel. Jag började programmera Apple-datorer och har aldrig någonsin programmerat vare sig hålkort eller stordatorer.
Om den svenska regeringen villa sänka skatterna och öka produktiviteten så vore det bästa sättet att börja behandla ålderdiskriminering på samma sätt som man gör all annan diskriminering och börja stämma de företag som bryter mot lagen.
Den som aldrig har blivit diskriminerad har ingen aning om hur det känns när människor runt omkring dig försöker trycka ner dig i skorna och förstöra ditt liv.
Pressklipp:
Nyheter – Nyheter,Nyheter – Nyheter,Ekot
Svenska bloggar om: Åldersdiskriminering i Sverige, Agediscrimination in Sweden
Ja,det finns en åldersdiskriminering i detta land (gäller ej politiker,styrelseproffs eller liknande professorer).
I USA finns det nog en annan typ av diskrimineringar så man skall nog inte slå sig för bröstet för mycket! (Så fick jag med Jantelagen också)
God Morgon!
Diskriminering finns nog överallt, i USA mindre än någon annanstans i världen.
Åldersdiskrimineringens mest vägande skäl är, erfarenhet! Det kan verka konstig för många men det är så att en arbetslivserfaren man eller kvinna vet vilka rättigheter och krav som gäller i arbetslivet. Och dåliga chefer och arbetsledare vill inte att deras godtycklighet och nycker ska komma till korta och därför hellre anställer unga och oerfarna som de kan styra precis som de vill.
Dessvärre är det också så att många chefer och arbetsledare i Sverige av i dag är narcissistiska och med det följer mer eller mindre psykopatiska drag.
Få se hur många ömma tår jag har trappat på nu
[...] också en intressant analys vad som ligger bakom åldersdiskrimineringen på USAbloggen.se Rate this:Share this:TwitterFacebookE-postMerStumbleUponRedditDiggSkriv utLinkedIn [...]
CW: Håller helt med!
Christer: Till det kan vi kanske också lägga lön. Men jag tror att den svenska åldersdiskrimineringen kanske går tillbaks till den tid när de flesta jobba manuellt inom industrin och inte som idag på kontor.
Eftersom vi i Sverige hela tiden måste låtsas att vi har utjämnat alla andra sociala skillnader så återstår ju bara ålder att sortera folk efter…
Lite OT, men tror att du kommer att gilla den här serien, speciellt rutan “Yeah, right, in the age of free information, you need to pay a small fortune, to live in a dormitory, surrounded by drunk teenagers, so you can get educated”:
http://www.smbc-comics.com/comics/20120909.gif
Ja tyvärr finns det en djupt rotad och faktiskt allmänt accepterad tradition av åldersdiskriminering i det här landet. Vet inte riktigt varför just Sverige är så hårt drabbat av detta fenomen men jag tror att det kan ligga en del i det som Christer W skriver här ovanför.
Ojdå skrev han så, det var inte snällt, men då kastade han i så fall inte bara en sten utan en riktig jättebumling i glashuset, jag kan riktigt höra hur det krasar i glaset.
Tror också CW har en poäng. Sett från en arbetsgivares perspektiv så tänker han kanske som så här:
Den unge är mer lyhörd inför företagets idéer och angelägen om att göra utomordentligt bra ifrån sig eftersom det gynnar hens karriär och löneutveckling. På minuskontot finns här eventuella barn som kan komma att kräva VAB mm.
Utvecklingsmöjligheterna väger tungt hos den unge.
Om den äldre tänker kanske arbetsgivaren precis som CW skriver, här är en äldre erfaren men möjligen oflexibel kvinna/man som tänker ifrågasätta allt och ställa fackliga krav till höger och vänster. Den äldre är ingen du kan skicka iväg till Kiruna för ett kundmöte, eftersom denne garanterat inte hade detta inskrivet i sitt anställningskontrakt och minsann diskuterat saken med facket.
Rättigheterna väger tungt hos den gamle.
Kanske att den äldre generationen är uppvuxna under en tid då det var “arbetsgivare mot anställda” man var tvungen att kriga för sina rättigheter?
Dagens unga kanske är mer synkade med sina arbetsgivare och vice versa.?
Arbetsgivarna vet att det är bra för företaget med nöjda medarbetare. De anställda vet att det är bra både för dem själva och företaget om de utför ett bra jobb. Jag tror det resonerades annorlunda på 60-talet?
Man ser ju t.ex. skillnad i inställning på mig som är ung och hungrig jämfört med de gamla rävarna här. Jag gör i princip allt min arbetsgivare ber mig om och gärna lite till. Jag är tveksam på om Bossebus under sina sista år innan sin pension lät sig hunsas med av sin arbetsgivare? CW, säger nog också nej till chefen om det inte skulle passa honom. Bosse, definitivt.
. Jag föreställer mig att Johnny, likt mig, också skulle lyda chefen och se sin egna långsiktiga vinning i att göra så.
Missade ett antal smileys i sista stycket. Vill bara tillägga det, så ni inte tar det på allt för stort allvar.
I TV när någons namn exponeras kommer åldern på personen alltid med som ett extra efternamn. Har inte tänkt på det innan då det alltid varit så. Men det kanske bara är i Sverige? Vad onödigt.
Presentation av deltagarna i “Robinson” namnen hinner knappt nämnas innan åldern slängs fram http://www.youtube.com/watch?v=sEhznMpnCMs
USAs motsvarighet, åldern nämns inte: http://www.youtube.com/watch?v=5IrFrdsBbDI&feature=related
Till exempel när folk söker jobb vad är det första de skriver? Sitt namn, sin ålder och var de bor. Kvinnor lägger gärna till med antal barn och deras ålder.
Ganska långt ner kommer det som är det väsentliga, vad folk kan och har gjort.
Tills ungefär 70 – 80-talet var det en merit att vara äldre och därmed erfaren, de unga fick i allmänhet assistera och göra skitjobben till de hade lärt sig. Många av jobben innan automatiseringen byggde på “hantverksskicklighet” genom att kunna se materialets tillstånd och egenskaper.
I dag sitter de flesta och läser av tavlor, lampor och skärmar
Christer: I USA anger man ALDRIG ålder och om man är gift och om man har barn. Och intervjuaren får inte fråga om dom.
Roger: Bra upptäckt, och alldeles riktigt. Och det konstiga är att alla svenskar spelar med. Som sagt, när jag får mejlfrågor om visum till USA så börjar så gott som varenda en med att berätta när dom är födda. Det är ju inte något som har det minsta med visum att göra.
roger: Jag förstår att du är ung för när du blir äldre lär du dig att det viktigaste vid en anställning är att som arbetstagare så fort som möjligt klargöra vem det är som är hunden. Arbetsgivaren måste på ett tidigt stadium fås att förstå att om han/hon behandlar dig som arbetstagare riktigt bra så gynnar det i högsta grad honom/henne själv och hans/hennes verksamhet. Du gör det bäst genom att göra ett superbt jobb så länge arbetsgivaren ser till att du är nöjd men låter samme arbetsgivare förstå att om han/hon börjar jiddra med dig så blir det problem.
Börjar du däremot själv fjäska, slicka och göra allt för att vara tillags står det direkt klart för din arbetsgivare att det är du som är hunden och då kommer du tyvärr aldrig att få någon annan roll än just hundens. Du kan avancera till en större jycke men likafullt blir du i det fallet aldrig annat än just en trogen hund.
Jag har här missat ett antal smileys i båda styckena.
roger: Ja kanske är detta en av få egenheter som är “typiskt svenskt”. Länkarna visade verkligen problemet i ett nötskal. “Mika 26″, “Lukas 29″ osv. Åldern är som ett extra efternamn, så patetiskt
Bosse: Som trogen hund bor jag i en fin koja och får god mat medan andra stökiga jyckar helt saknar familj och äter ur soptunnor. Att jag får spela lite teater och vifta på svansen för husse är det lätt värt.
De vilda jyckarna som biter husses hand och bajsar på uppfarten ylar sedan förvånat: “varför får inte vi ligga i soffan”.
Ja du, säg det?
Är man dessutom tillräckligt duktig vovve så blir husse i beroendeställning han också, vi behöver varandra, det finns inget hatiskt vi och dom som vildjyckarna vill ha det till.
roger: Jag förstår att du inte riktigt har förstått, knepet är att aldrig låta sig bli någon jycke öht, och därmed slippa både kojor och soptunnor.
Lennart, det värsta är att folk här anger ålder och familjestatus helt frivillig och att de tror att det ska vara så. Väldigt få har klart för sig vad en arbetsgivare får fråga om.
Roger,under senaste månaderna har en arbetsplats jag har god insyn i sparkat en enhetschef och är på väg att göra sig av en nivån högre.
Skälet är den mentalitet med att ha svansviftare höll på krascha enheten och att dessa chefer inte tålde att påvisas med att ha fel.
Flera “obstinata” underlydande hade skrivit, tala med områdeschefen och inte blivit tagna på allvar, först när det gick högre upp i hierarkin som en fråga om hur de skulle göra för att uppfylla företagets avtal blev det reaktioner.
Som sagt, en har redan fått gå, den andra på väg, men även bland de på “golvet” sker utrensningar, svansviftarna sitter löst. Redan nu håller den tillförordnade ledning på med att granska dem för att se om de kan tillräckligt eller om de har blivit anställda för att de viftade med svansen så hela kroppen skakade.
Det är kanske fjärde eller femte företaget där jag ser den här processen under de senaste åren. Jag har även se hur företag har gett chefsmobbade anställda lön under utbildningstid och gjort allt för att de ska få en ny anställning.
Under tiden har de gjort sig av med det verkliga problemet, narcissistisk chefer med psykopatiska drag.
Nåt som också är intressant, den här gruppen chefer och svansviftare kommer oftast inte högre upp hierarkierna utan fastnar och försvinner på vägen med några få undan tag. Det är ytterst sällan de avancera till VD- och GD-nivå och än mer ovanligt in i styrelserummen.
CW: Alltså, jag menar givetvis inte ordagrant att man skall vifta svansen in i absurdum, precis som jag inte tror att ni menar att man våldta sin chef tills han dör. Det jag menar är att man inte måste se honom som en fiende utan att man har ett GEMENSAMT mål och det som är bra för företaget även är bra för mig.
Vi behöver varandra, de behöver mina tjänster och jag behöver deras lön.
Att kliva in med den inställningen istället för att från dag 1 hävda sina rättigheter och vara allmänt avig med facket i ryggen tror jag ger en framgångsrikare och roligare yrkeskarriär.
Är det ofta du du ser fackliga strebers ta sig till VD-posten eller till styrelserummen?
Jag tror nog mer på de hårt arbetande, samarbetsvilliga och tillmötesgående trots allt. De som kan tänka sig att göra lite MER än vad deras anställning och arbetsgivare kräver (till fackets stora fasa!), det är dem som når längst enligt min erfarenhet!
I mitt arbete möter jag massor med chefer och jag har aldrig stött på de chefer du beskriver. Jag tycker de är som folk är mest och ofta är det lång trogen tjänst, hårt arbete, goda ledaregenskaper eller framgångsrika studier som fört dem till den position de är. Att de skulle utgöras av något eget slags narcissistiskt folkslag köper jag inte.