Thomas Quick-skandalen, bisarr HD-domare, skamlös advokat från helvetet och den svenska rättsrötan

Att Sverige, precis som alla andra länder, har en finmålad fasad som döljer en inte riktigt lika fin bakgsida bör inte komma som någon överraskning för någon.

Men att det omhuldade svenska rättssystemet faktiskt skulle visa sig vara en chimär har säkert tagit många med överraskning.

De senaste veckorna har svenska folket kunnat se Göran Lambertz, en domare i högsta domstolen, bryta mot alla regler som överhuvudtaget finns för hur ett justitieråd ska agera, gå ut i en bisarr personlig presskampanj mot frikännandet av Thomas Quick, nu återigen Sture Bergwall, fån ett antal av de mord han aldrig skulle ha dömts för.

En av de många skurkarna i dramat är Quicks försvarsadvokat Claes Borgström som trots att han faktiskt var Thomas Quicks advokat, tydligen inte lyfte ett finger för att försvara sin klient, utan spelade med på åklagarens planhalva.

Sen har vi kriminalinspektör Seppo Penttinen, som dolde bevis som skulle ha friat Quick:Så tuktas en rättsskandal. Gunnar Bergdahl om Hannes Råstams bok om Thomas Quick och den svenska rättvisan.

Seppo Penttinen, kriminalinspektören som redigerade videoupptagningar och manipulerade förhör så att tingsrätterna skulle komma fram till “rätt” slutsats. Råstams påståenden är “grovt kränkande” säger han nu. Ja, lika kränkande som existensen av de 13 pärmar med förhör som talade mot Quicks skuld som Penttinen gömde undan i polishuset i Sundsvall men Råstam fick fram.

Mycket har redan skrivits om den största moderna rättsskandalen i Sverige, det mesta av Lambertz. Mennu kommer Roberth Nordh, rådgivare och docent i processrätt, fd domare och rektor för Domstolsakademin, med en initierat artikel på SVD Opinion som är värd att läsa: Quick-debatten har fått fel fokus

Quick-fallet innehåller flera exempel på förhållanden som borde ha följts upp noggrannare och redovisats tydligare, men andra resningsmål visar på mer flagranta misstag. Det speciella med Quick-utredningen är att polis, åklagare och försvarare bortsåg från alla de felaktiga uppgifter som Quick inledningsvis lämnade beträffande i stort sett samtliga mordfall.

Tvärtom ansågs felaktigheterna styrka riktigheten i erkännandena, eftersom de låg i linje med den psykologiska teori som genomsyrade hela utredningen. Att berätta om det som hänt var så svårt för Thomas Quick att det var naturligt att han inledningsvis berättade närmast motsatt det riktiga (vänster i stället för höger, blond i stället för mörk osv). Ingen tycks ha funderat på om det kunde strida mot objektivitetsprincipen att förbehållslöst underkasta sig en sakkunnigs teoretiska utgångspunkter.

Hade det inte varit för journalisten Hannes Råstam så är det tveksamt om den här rättsskandalen hade uppmärksammats: Hannes Råstam: ”Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare”.

Det märkligaste med de här affären är att ingen av de som genom sin inkompetens skapade den här rättsskandalen, är beredda att erkänna att de begått något som helst misstag. För Göran Lambertz är Thomas Quick fortfarande skyldig, oavsett om han får resning eller inte. Samma med Christer van der Kwast och alla andra i den här smutsiga böken.

Av allt att döma kommer det heller inte att bli några efterföljder för någon av dom. Borgström är t.ex. aktuell i målet mot Julian Assange.

Pressklipp:

Nyheter – Nyheter,Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem,Debatt – Debatt – hem

Svenska bloggar om: Göran Lambertz, Thomas Quick, Christer van der Kwast, Hannes Råstam