Från säckpipor till småbarn, mitt möte med demens i hjärtat av det svenska folkhemmet

Den mästerlige Tom Lehrer slår huvudet på spiken.

I en av episoderna av den superba brittiska TV-serien Avengers frÃ¥n slutet av 1960-talet sÃ¥ förekommer en förvÃ¥nansvärt glad begravningsentreprenör med det osannolika namnet Bagpipes Happychap. Orsaken för det nÃ¥got osannolika namnet visar sig vara att hans mamma en dag berättade för sin skotske man att hon skulle presentera honom med “a little bundle of joy”. Som den sanne skotten han var, sÃ¥ tog han för givet att det handlade om en säckpipa. När sen den betydligt mer prosaiska sanningen uppenbarade sig sÃ¥ hämnades han pÃ¥ sin son genom att ge honom förnamnet bagpipes.

När min fru meddelade mig samma sak så flirtade jag kanske i något ögonblick med tanken att det handlade om en ny bärbar dator. Men när min förste son kom så var jag överlycklig.

Samtidigt var jag och frun helt överväldigad av hur sonen helt tog över våra liv. Han var ständigt i farten dag och natt. Han åt som en galning, han pladdrade och skrek, ropade och tjoade och var aldrig still en enda sekund.

Vi, som hade kunnat ha myshelger och gått på filmklubbar och minglat med vänner, var nu helt och håller i händerna på den här lille krabaten. Som idag är över två meter lång, skriver datorkod så att det ryker om det, har mer vänner än någon annan jag känner och aldrig någonsin höjer sin röst.

På min årliga semester i Sverige i år å har jag kommit i kontakt med släktingar som inte har många månader kvar till 100-årsdan, och som har det gemensamt att de lider av en mer eller mindre utpräglad demens, och som på bara ett år har genomgått personlighetsförändringar som verkligen är skrämmande.

Jag hade trott att dom i i den åldern mest skulle sitta stilla i gungstolen vid fönstret och läsa psalmboken. Men trots sin höga ålder har de en energi som är helt förbluffande och som nästan helt och hållet tar sitt uttryck i raseriutbrott som påminner om den neddrogade Hitlers i bunkern mot slutet av sitt liv gestaltad av Bruno Ganz i filmen Der Untergang med

På samma sätt får mina tidigare så milda och snälla släktingar ständiga vredesutbrott och aggressiva utfall. Det tar aldrig slut, efter bara någon dag så blir jag alldeles utpumpad. Hemtjänsten är helt fantastiskt, jag kan inte prisa dom nog måste jag säga.

Det är som att umgås med Hells Angels, mullorna i Iran och Bandidos på samma gång. Ens småbarn ler ju och gurglar och slår plötsligt armarna om en och kan vara hur söta som helt. Släktingarna från helvetet är raka motsatsen till gulliga.

Och trots att dom regelbundet får för sig att strunta i sina rullatorer och sen ramlar i golvet med ett högt ploffs flera gånger i veckan så skadar dom sig aldrig. De får inte det minsta lilla benbrott.

Sen en dag får man mejl om att dom har tagits in på sjukhus, men vips är dom hemma igen, lika aggressiva och griniga och rent dj-vliga som förut.

Sen är ju såna här människor ofta medicinerade till tonsillerna och läkarna kan inte alltid utvärdera effekterna av alla drogerna.

Men trots det och trots att jag inte är skotte så skulle jag inte ha något emot att byta ut dom mot en aldrig så begagnad säckpipa.

Samtidigt är det värt att notera att dom plötsligt och utan förvarning kan bli helt som vanligt och inte ha en aning om vad dom har sagt eller gjort.

Så om ni träffar någon person från Hemtjänsten någon gång så slå armarna om dom eller dunka dom i alla fall i ryggen. För det är dom värda, dom är rent fantastiska.

Pressklipp:

svt.se – Sverige,SvD – Senaste nytt

Svenska bloggar om: Demens i Sverige, Dementia in Sweden, Demens i Folkhemmet