SvT:s intressanta program Min Sanning med Cecilia Bodström och Jan Myrdal, Sveriges mest oärliga “intellektuelle”
Första gången jag fick upp ögonen för Jan Myrdal var när jag hittade hans böcker Barndom, Tolv på det trettonde och En annan värld på gamla anrika Lundequistska Bokhandeln nere vid Fyrisån i Uppsala och köpte alla tre i pocket.
En medryckande läsning, speciellt eftersom trilogin innehåller hans berättelse om hans år, i singularis, i New York tillsammans med sina berömda föräldrar Gunnar och Alva Myrdal.
Nu är böckerna skönlitteratur och inte sakprosa, och Myrdals bisarra nidbild av föräldrarna har mycket litet med verkligheten att göra.
Men när jag upptäckte Cecilia Bodströms intressanta intervjuprogram Min Sanning så kunde jag inte låta bli att titta.
Det är ledsamt att Bodström som f.ö. är syster till den inte helt okände Thomas Bodström, inte har läst på mer om Jan Myrdal och då speciellt hans båda systrars böcker om Alva Myrdal. Speciellt Kaj Fölsters utmärkta bok De Tre Löven gör slarvsylta av brodern Jans påståenden om hans grymma föräldrar och hans ständiga försök att framställa sig själv som ett offer och få omvärlden att tycka synd om honom.
Den förstas historien som Bodström tar upp i programmet, om att den elvaårige Jan Myrdal skulle ha tvingats att vandra ensam genom New Yorks gator eftersom föräldrarna inte mötte honom på Grand Central Station är med stor sannolikhet uppdiktad just för litterär effekt.
Men när Bodström sen tar upp Myrdals försvar av folkmordet i Kampuchea så gör hon bättre ifrån sig. Myrdal börjar fäkta mer armarna och slänga ur sig allt möjligt som bondekrig och Mau Mau, allt för att slippa svara på frågan om varför han han aldrig har kunnat erkänna att han hade fel. Det enda man kan få ut av Myrdals tydligen karaktäristiska svada när någon vågar utmana honom är att han inte tror på uppgifterna om folkmordet i Kampuchea eftersom “amerikaner” skulle ha något med uppgifterna att göra.
Och när Bodström frågar honom om han inte kunde förstå hur mycket kan skulle skada sina åldriga föräldrarna med sina angrepp så ser han helt oförstående ut.
En man som helt saknar empati, förmågan eller ens intresset att förstå sina medmänniskor. Men som trots det i ett tsunami av idag helt ointressanta reportageböcker och reseskildringar, lyckades frambringa en barndomsskildring som kommer att leva kvar i den svenska litteraturen.
Som typ är han kanske aningen lik Andre Malraux, en man som även han skrev reseskildringar. Vilket man kunde göra på den tiden, långt innan Google och den globala webben.
En annan urspårad och därför intressant svensk som jag skulle vilja se i Cecilia Bodströms utmärkta program är Per Ahlmark.
Pressklipp:
Svenska bloggar om: Jan Myrdal, Cecilia Bodström, Min Sanning, SVT Min Sanning
Personligen minns jag honom lite från slutet av 60-talet som en udda debattör på vänsterytterkanten. Läste väl delar av någon av hans böcker men inget som fastnade. Han hade säkert rätt i en del saker precis som “vem som helst”.
För mig är han och var en sorts “gossen Ruda” .
Lite kul att se intervjun dock.
Bodström blev lite upphetsad men Myrdal sa ,vad jag minns, “utlänska/amerikanska reportrar såg precis samma saker som jag” eller liknande.
Helt empatilös kan han ju inte vara eftersom han verkar ha “tur i kärlek”.
Känner honom inte. Hans relationer till sin släkt är ganska ointressant.
Kan inte ha varit så roligt att ha ägnat ett helt liv i att skriva böcker om världen och faktiskt ha fel i allt. Revolutionen uppskjuten ytterligare några decennier.
Jag ser hans böcker som en sorts Tintin för vuxna, han kommer med ytterst västerländska ögon och beskrev omvärlden på ett mycket grovhugget sätt. Sen kunde svenska läsare sitta och drömma sig bort i hans reportageböcker.
En idiot naturligtvis, men harmlös.