Är MOOC, Massive open online courses, framtidens skola, eller bara en ny version av korrespondenskurser?
Klicka på Udacity
Det var Googles och Stanfords universalgenius Sebastian Thrun som skapade en av dagens hetaste nya trender inom utbildningsväsendet, nämligen MOOC eller Massive open online courses.
Det stora genombrottet kom hösten 2011 då över 160.000 människor från världens alla hörn anmälde sig till en gratiskurs på Stanford i artificiell intelligens, som gavs av två AI-experter från Google, nämligen Sebastian Thrun och Peter Norvig.
Att ett amerikanskt privatuniversitet skulle lansera något så otypiskt som gratiskurser verkar först helt ologiskt, tills man inser att vad Sebastian Thrun (som också är skaparen av Google självstyrande bil) och Peter Norvig, Googles forskningschef, såg något som alla andra hade missat. Nämligen att dagens universitetsmodell med små klasser och skyhöga avgifter omöjligt kan tillfredsställa USA:s och västvärldens behov på miljoner nya vetenskapsmän och IT-ingenjörer. Så varför inte använde den moderna IT-teknologin för att skapa en helt ny lösning, ungefär som Googles självstyrande bil.
Framgången på Stanford som snabbt blev till ledde
Daphne Koller och Andrew Ng till att skapa Coursera, och även MIT, Harvard och Berkeley har börjat intressera sig för den nya webbaserade utbildningsmodellen.
Men är MOOC egentligen något annat än en modern version av gamla tiders korrespondenskurser som mängder med svenska arbetare tog på 1940 och 50-talet i hopp om att förkovra sig?
En som undrar är Nicholas Carr, som är en av dagens mest stimulerande tänkare om det moderna IT-samhället.
Hans artikel om MOOC i MIT Technology Review är synnerligen intressant för att som är intresserad av Internet, bredband och innovativa lösningar på gamla problem.
The online classes, some educators fear, will at best prove a distraction to college administrators; at worst, they will end up diminishing the quality of on-campus education. Critics point to the earlier correspondence-course mania as a cautionary tale. Even as universities rushed to expand their home-study programs in the 1920s, investigations revealed that the quality of the instruction fell short of the levels promised and that only a tiny fraction of enrollees actually completed the courses. In a lecture at Oxford in 1928, the eminent American educator Abraham Flexner delivered a withering indictment of correspondence study, claiming that it promoted “participation” at the expense of educational rigor. By the 1930s, once-eager faculty and administrators had lost interest in teaching by mail. The craze fizzled.
Is it different this time? Has technology at last advanced to the point where the revolutionary promise of distance learning can be fulfilled? We don’t yet know; the fervor surrounding MOOCs makes it easy to forget that they’re still in their infancy. But even at this early juncture, the strengths and weaknesses of this radically new form of education are coming into focus.
En intressant artikel, läs den.
Själv är jag övertygad om att bredband, video och webben kommer att revolutionera skolan och orsaken till att jag tror det är att Khan Academy här i Silicon Valley redan har visat vad som är möjligt med mycket små medel.
På min semester i Sverige såg jag också ett TV-program om en svensk lärare som spelade in delar av sina lektioner och lade ut på YouTube som hans elever kunde använda när de förberedde sig för kommande lektioner. Det betydde att läraren inte behövde gå runt och hjälpa de svagaste eleverna, som hade lärt sig av videona på Youtube, och man kunde istället använda tiden till allmän diskussion.
Men samtidigt försvinner givetvis det personliga minglet och de personliga nätverken som man bygger upp och som på många sätt är huvudorsaken till att man alls går i skolan.
Ett intressant ämne. Om någon har åsikter så vore det intressant att höra.
Pressklipp:
SvD – Senaste nytt,SvD – Senaste nytt
Svenska bloggar om: Nicholas Carr, MOOC, Sebastian Thrun, Udacity, Skolan i bredbandsåldern
