Politik

Skriv där du står, fyra tågresor genom livet

Stockholm central

Jag sitter på tåget, med min tunga ryggsäck, omgiven av andra resenärer. Det är tidigt på morgonen, varenda plats är tagen, folk står i korridoren, tåget kränger, rycker och svänger. Var befinner vi oss? Uppenbarligen i något tredjevärldsland, men i vilket? Svaret kanske färvånar men det är Silicon Valley och tåget är pendeltåget Caltrain och jag är på väg in till jobbet i San Francisco. En resa på två timmar i varje riktning dörr till dörr.

Men det här är inte mitt första tåg som jag har tagit. Jag kom och tänka på mitt första tåg för några dagar sedan. Då var jag i de tidiga tonåren och bodde på Trädgårdsgatan 8 i Uppsala. Jag var dålig i skolan, mycket dålig, och kom inte in i Realskolan efter fyran som alla andra, utan fick gå i femman och sedan i sexan, för att sen, var det meningen, förpassas ut till yrkeslivet. Min mamma gav dock inte upp utan mutade min klassföreståndare på Semniariet, Urban Stjierne, med en brakmiddag så att han höjde mitt B i Kristendomskunskap till ett Ba och jag kom in i Realskolan två år efter alla andra.

Men min mamma hade inte fyllt i formulären rätt, så jag kom endast in i en Realskola i Enköping och fick bo inackorderad i en familj där och ta rälsbussen mellan Uppsala och Enköping en gång i veckan. Jag avskydde att bo inackorderad och rälsbussen, men det var första gången i livet jag fick uppleva att åka tåg.

Nästa termin kom jag in på Skrapan på Trädgårdsgatan tvärt över gata från där vi bodde och jag kunde glömma tågen i några år.

Tills jag underligt nog kom in på Universitetet i Stockholm och återigen fick börja åka tåg, en eller kanske det var två gånger i veckan till Kinesiska Östasiatiska Institutionen för att lära mig kinesiska. En helt vansinnig iden eftersom det redan franska en miljard kinesen som talade språket. Men det här var på 60-talet mitt i välfärdssamhället och föräldrarna lade sig inte i vad barnen gjorde. Hel vansinnigt men så var det.

Så jag satt där på Stocholmspendeln med mina kinesiska läroböcker och från Centralen i Stockholm så gick jag Drottninggatan norrut några kvarter där institutionen låg innan den efter något år flyttade längre norrut.

Oresundstog Hovedbangarden Kobenhavn 20130831_001

Jag minns Centralen på kvällen efter lektionerna där jag stod i snön och väntade att niotåget skulle komma. Jag köpte alltid en Marabou chokladkaka som jag åt på tåget och sen gick jag fram och tillbaka på treans perrong och såg de tindrande ljusen runt omkring mig. Ibland kollade jag upp Italienexpressen som stod några plattformar längre in. Eller var det Parisexpressen jag minns inte så noga.

Jag minns speciellt Centralen där jag brukade köpa någon pocketbok då och då, och där det fanns ett miniatyrlok i bortre ändan av hallen som var något alldeles speciellt. Jag hade själv ett Märklintåg som jag brukade leka med så jag förstod mig på miniatyrlok.

Så höll jag på i två år innan mina föräldrar en dag körde mig till Arlanda för SAS-planet till Frankfurt och därefter Japan Airlines-planet till Hongkong för att därifrån ta ett plan till Taipei i Taiwan.

Sen blev det inga tåg på flera år förrän jag nu alltså sitter på Caltrain en eller iland två eller t.om. tre gånger i veckab.
Det värsta med Caltrain är att ta det så tidigt att jag kan få sittplats, för jag klarar inte att stå i över en timme med min packning. Hittills har det dock gott. Och tillbaks går det alltid.

Och sen har vi det fjärde tåget, Öresundståget, som jag tar från Kastrup för att komma till mitt lilla sommarboende.

Tågminnen som biter sig fast.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *