Sir Karl Popper

Få vetenskapsmän läser filosofi idag. När latinet och grekiskan försvann från skolschemat under mellan- och efterkrigstiden så försvann också filosofin med den, även om den givetvis lever kvar på universiteten.

Man får gå tillbaks till Tyskland före första världskriget för att hitta vetenskapsmän som ansåg sig ha tid och lust att skaffa sig en bred allmänutbildning, och som ofta kunde läsa Platon, och givetvis Kant, Hegel och Nietzsche i original.

Men förunderligt nog så finns det en filosof idag som är ryktbar inte bara i vetenskapskretsar utan även bland allmänheten, och det är Karl Popper.

Popper, som föddes i Österrike och levde 1902 – 1994, först i Wien och senare i England, är främst berömd för sin originella tes om induktionens roll inom vetenskapen. Före Popper ansÃ¥gs det givet att en vetenskapsman först formulerar en hypotes som han sedan bevisar genom att samla in stärkande bevis.

Men Popper hade sett hur lätt det var att bygga upp ovetenskapliga teorier som marxismen, freudianismen och Alfred Adlers psykologiska lära, teorier som alltid kunde bevisas genom induktion men som aldrig kunde motbevisas.

Eftersom han själv hade flirtat med marxismen som ung sÃ¥ insÃ¥g Popper att induktionen inte ensam räcker för att en vetenskaplig teori skulle bli trovärdig. Istället tog han intryck av Einsteins relativitetsteori som lade fram hypoteser som kunde falsifieras. Dvs. de var sÃ¥ exakta att det fanns en risk för att de kunde vara fel. Paradexemplet var när Sir Arthur Eddington den 29 maj 1919 kunde mäta – och verifiera – Einsteins pÃ¥stÃ¥ende att ljuset borde krökas när det passerar en stjärna. Popper lade fram sin tes i sin klassiska bok Logik der Forschung 1934 som sedan översattes som ‘The Logic of Scientific Discovery’ sÃ¥ sent som 1959.

Trots att det senare visade sig att Poppers teori om hur vetenskapen fungerar inte riktigt stämmer med verkligheten så lyckades Popper på ett enkelt sätt bidra till en lösning av det klassiska problemet om hur man skiljer vetenskap och pseudovetenskap.

Popper kunde också med egna ögon se hur nazismen förstörde det demokratiska Österrike och hans The Open Society and its Enemies som angriper de totalitära strömningarna i Platon, Hegel och Marx har med rätta blivit mycket berömd, även om många av dom som hänvisar till den kanske inte har läst de båda volymerna.

Mitt eget intresse för Popper började när jag hittade hans essäsamling Conjectures and Reutations, The growth of scientific knowledge i en bokhandel i Princeton och blev fascinerad av hans diskussion av försokratikerna, som han förbluffande nog hade läst.

Popper hjälpte mig att förstå skillnaden mellan vetenskap och pseudovetenskap, och det är tack vare honom som jag tycker om att skriva horoskop här på bloggen så som Popper skulle ha skrivit dom.

Popper är också med rätta berömd för att vara en av de få människor som har vågat kritisera sin landsman Ludwig Wittgensteins lingvistiska filosofi. Det finns en lättillgänglig bok om den hårda drabbningen som jar starkt kan rekommendera: Wittgensteins Poker.

Den som vill lära känna Popper närmare bör läsa Bryan Magees mästerliga Confessions of a philosopher, där Popper spelar en stor roll. Den boken finns även på svenska.

Jag gick själv vidare från Popper och upptäckte Berkeleyfilosofen Paul Feyreabend , som har blivit min personliga ledstjärna.

Kontrasterna mellan den helt dominerande - och världsberömde – Ludwig Wittgenstein och den under sin livstid relativt okände Popper är fascinerande. De kom frÃ¥n samma stad- Wien, frÃ¥n liknande miljöer även om Wittgensteins familj var en av Österrikes rikaste, och de emigrerade bÃ¥da till England. Och de hade radikalt olika syner pÃ¥ filosofin. Idag är Popper kanske ännu mer berömd än Wittgenstein, vars teori om att det inte finns nÃ¥gra filosofiska gÃ¥tor, bara lingvistiska otydligheter, idag framstÃ¥r som alltmer förÃ¥ldrad.