Politik

Fotoblogg: Min grannes stridsvagn

Published by:

Foto: Det Progressiva USA
Ni som bor granne med svenska nyliberaler och neokonservativa vet inte hur bra ni har det. De kanske skriker och skränar, dricker sig tokfulla på amerikansk whiskey, viftar med amerikanska flaggor och spelar John Philip Sousas Stars and Stripes Forever natten igenom. Men i grunden är de som vilka svenskar som helst, bara litet dummare och bra mycket fånigare. Ja som de flesta nyliberaler och neokonservativa m.a.o.

Den amerikanska varianten är något helt annat. De vet att de representerar världens nya imperium och herrefolk, och de är beredda på krig. Inte bara i Irak, inte bara i framtiden, utan här och nu – på min gata , i mitt kvarter.

Min galne granne är ett bra exempel. Här står hans splitternya bepansrade Hummer bara tjugo meter från mitt hus. Han kan inte ens få in det i garaget. Det är nästan lika stort som hela huset.

Jag vet inte riktigt om det räcker med att jag börjar gräva skyttegravar. Om det är någon som har en mindre pansarvärnskanon, ett tjog landminor och några medeldistans kryssningsmissiler så kan ni väl säga till. Jag tror att jag behöver all eldkraft jag kan skaffa fram när han anfaller.

Så när han sitter i sin stridsvagn med motorn på på söndagseftermiddagen i sin kamoflageuniform och läser bibeln så vet jag inte om jag skall gråta eller skratta. Och det här är Kalifornien. Då kan ni tänka er hur det är i sydstaterna.

Fotoblogg: Ett moriskt palats?

Published by:

Foto: Det Progressiva USA
Nej det här är inte ett moriskt palats. Det är den östra delen av Stanforduniversitetets ‘quad”, dvs den centrala piazzan mitt på Stanfords campus.

Stanford byggdes i vidunderlig spansk stil i slutet av 1800-talet. Då hade Kalifornien nyligen blivit en del av USA. Idag, hundra år senare håller Mexico på att återta Kalifornien. Inte politiskt men väl kulturellt så blir Kalifornien år för år mer och mer spansktalande och mexikanskt.

Samtidigt som skillnaderna mellan USA och Europa tilltar och så tilltar också skillnaderna mellan de olika delarna av USA. De amerikanska sydstaterna sjunker djupare och djupare ner i en närmast medeltida religiositet och kulturellt mörker. Nya England knyts närmare Canada och Kaliforniens redan starka relationer med Mexiko, Japan och Kina förstärks år för år.

Om 50 år, när Sverige är helt amerikaniserat och engelsktalande kommer Kalifornien att vara helt mexikanskt och spansktalande 🙂

Barn som inte får adopteras i Florida

Published by:

Den ypperliga websajten www.law.com har en rätt typisk artikel om hur den amerikanska kristna högerns anti-gay agenda går ut över barn.

Delstaten Florida har ett överflöd av fosterbarn. Så flera homosexuella par har ansökt om att få adoptera dessa barn. Man skulle tro att den kristna högern, som säger sig vara för familjen, skulle stödja den här aktionen, men ingalunda. Delstaten Florida har en lag som förbjuder homosexuella par från att adoptera, och nu har USAs HD givit Florida rätt genom att vägra höra ärendet.

Så barnen får stanna i barnhemmen, allt för att upprätthålla moraliteten i Florida.

Howard Dean kandiderar till posten som Demokratiska Partiets chef

Published by:

Det demokratiska partiets framtid i USA är mycket ovisst. Partiet har förlorat två presidentval i följd och allt pekar på att USA i praktiken är på väg att bli en en-partistat, ungefär som Sverige var under det Socialdemokratiska partiets storhetstid. Howard Dean är en av de få demokratiska politiker som skulle kunna vända på demokraternas tillbakagång. Hans kandidat till posten som det Demokratiska partiets administrative chef är därför viktigt. Även om Howard Dean skulle vinna så kommer dock partiet att forstätta att kontrolleras av Bill och Hillary Clinton.

Här är Howard Deans meddelande:

Dear Lennart,

As I have traveled across our country, I have talked to thousands of people who are working for change in their own communities about the power of politics to make a difference in their own lives and in the lives of others. Every group I have spoken to, I encouraged them to stand up for what they believe and to get involved in the electoral process — because the only sure way to make difference is to step up and run for office yourself.

Today, I’m announcing my candidacy for the Chairmanship of the Democratic National Committee.

The Democratic Party needs a vibrant, forward-thinking, long-term presence in every single state and we must be willing to contest every race at every level. We will only win when we show up and fight for the issues important to all of us.

Another integral part of our strategy must be cultivating the party’s grassroots. Our long term success depends on all of us taking an active role in our party and in the political process, by volunteering, going door to door and taking the Democratic message into every community, and by organizing at the local level. After all, new ideas and new leaders don’t come from consultants; they come from communities.

As important as organization is, it alone can no longer win us elections. Offering a new choice means making Democrats the party of reform — reforming America’s financial situation, reforming our electoral process, reforming health care, reforming education and putting morality back in our foreign policy. The Democratic Party will not win elections or build a lasting majority solely by changing its rhetoric, nor will we win by adopting the other side’s positions. We must say what we mean — and mean real change when we say it.

But most of all, together, we have to rebuild the American community. We will never succeed by treating our nation as a collection of separate regions or separate groups. There are no red states or blues states, only American states. And we must talk to the people in all of these states as members of one community.

That word — ‘values’ — has lately become a codeword for appeasement of the right-wing fringe. But when political calculations make us soften our opposition to bigotry, or sign on to policies that add to the burden of ordinary Americans, we have abandoned our true values.

We cannot let that happen. And we cannot just mouth the words. Our party must speak plainly and our agenda must clearly reflect the socially progressive, fiscally responsible values that bring our party — and the vast majority of Americans — together.

All of this will require both national perspective and local experience. I know what it’s like to lead hands-on at the state level and I know what it’s like to run for national office.

With your help, this past election season, Democracy for America, already started creating the kind of organization the Democratic Party can be. This past election cycle, we endorsed over 100 candidates at all levels of government — from school board to U.S. Senate. We contributed almost a million dollars to nearly 750 candidates around the country and raised millions of dollars for many more candidates.

Together, we helped elect a Democratic governor in Montana, a Democratic mayor of Salt Lake County, Utah and an African American woman to the bench in Alabama. Fifteen of the candidates we endorsed had never run for office before — and won.

I also have experience building and managing a local party organization. My career started as Democratic Party chair in Chittenden County, Vermont. I then ran successful campaigns: for state legislature, lieutenant governor and then governor. In my 11-year tenure as governor, I balanced the state’s budget every year.

I served as chair of both the National Governors’ Association and the Democratic Governors’ Association (DGA). And as chair of the DGA, I helped recruit nearly 20 governors that won — even in states like Alabama, Georgia, North Carolina, South Carolina and Mississippi.

All of these experiences have only reaffirmed what I know to be true. There is only one party that speaks to the hopes and dreams of all Americans. It is the party you have already given so much to. It is the Democratic Party.

We can win elections only by standing up for what we believe.

Thank you and I look forward to listening to your concerns in the weeks ahead.

Governor Howard Dean, M.D.

Mer om den ryska internetscenen

Published by:

Jag har bloggat litet om den ryska internetscenen tidigare, bl.a. om den ypperliga literatursajten www.proza.ru som jag hoppas uppmärksammas i de svenska skolor som är upplysta nog att undervisa i ryska.

Det finns också en mycket fin poesisajt som heter www.stihi.ru, alltså nutida rysk poesi, som den som är intresserad av rysk poesi absolut bör kolla.

Stihi och Proza ger en bra insikt i hur aktiv den ryska internetscenen är.

Stihi får 12,000 besökare och 250,000 sidvisningar per dag och Proza 4,500 besökare och 40,000 sidvisningar. Det här är väldiga siffror, speciellt för ett land som inte har mer än omkring 12 miljoner internetanvändare.

Proza och Stihi är en del av det ryska nationella literära nätverket , som måste vara unikt i världen. Där ingår också den enastående www.klassika.ru där man kan läsa ryska klassiker direkt på webben, och www.piiter.ru Sankt Petersburgs literära förbunds websajt.

Amerikanska dataföretag utlokaliserar mer och mer utvecklingsarbete till Ryssland, Ukraina och Belarus. Samtidigt producerar universiteten i det forna Sovjetunionen tiotusentals högkvalificerade dataingenjörer per år.

Ryssland kommer att spela en mycket framträdande roll på webben inom en mycket snar framtid.

Journalister, 26-12 och enskilt ansvar

Published by:

Stig Hadenius, mediaprofessor, en bra artikel om hur bristfälligt journalister rapporterar utifrån världen . Jag häpnar över att en mediaprofessor helt slappt kallar katastrofen för "jordbävningskatastrofen i Sydost-asien", och DN lika slappt för "katastrofen i Asien", och som om det inte var något som angår oss. Som jag skrev igår: bryr vi oss så litet om oss själva att vi inte ens vill sätta namn på den här stora katastrofen? Kan amerikanerna sätta namn på "terrorattacken i New York och Washington" så kan Sverige göra detsamma. Alltså: 26-12.

Artikeln går ut på att journalister inte bara borde rapportera om de vackra stränderna och varma vädret i Thailand utan också om de risker man löper om man reser dit. Det här är alldeles riktigt. Journalister är inte mer än människor och de organisationer som betalar deras löner har sina egna agendor, som vi så klart kan se med amerikanska tv-bolag som Sinclair och CNN.

Men Hadenius missar en viktig sak. Även om journalister skulle skriva om riskerna med att resa till Thailand så skulle ingen lyssna. Det är inte så världen fungerar. Riskerna är för det första försvinnande små. Hur många svenska turister hade dödats i Thailand fram till 26-12?

Hur många ungdomar är absolutister för att experter säger att det är farligt att dricka sprit?

Jag tror istället att vi alla har ett personligt ansvar. Eftersom jag själv flyger en del så har jag satt mig in i flygsäkerhet och vet vilka flygbolag, flygplanstyper och flygplatser jag bör undvika.

Jag tror att det är samma sak med vilka platser vi besöker på semestern. Vad som gäller är personliga riskavvägningar. Och hur stor var risken att 26-12 skulle inträffa?

Jag misstänker själv att den var försvinnande liten. Jag bor själv i en jordbävningszon här i Silicon Valley men riskerna här för något liknande bedöms som så minimala att jag inte känner någon som har flyttat härifrån av den anledningen.

Jag tror att vi helt enkelt måste inte att ingen utom möjligen en geolog skulle ha avhållit sig från att fira Julen på Thailands stränder 26-12 lika litet som någon skulle ha avhållit sig från att jobba i World Trade Center 9-11.

10.000 meter över Kansas: Broar och Murar

Published by:

Sitter på planet över det vintriga frireligösa Kansas som sträcker sig milsvitt och absolut platt i strålande solsken alla riktingar. Skulle ha tagit med mig kameran. Vyn är fantastisk.

Kommer från ett sommarlikt Raleigh i North Carolina via den jättelika flygplatsen i Atlanta i Georgia. På flygplatsen ser man då och då amerikanska soldater i full fältuniform, modell ökenkrig.

Bedvid mig på det halvfyllda planet dricker en fyllig dam med en bärbar dator i knät glas efter glas efter glas efter glas av Coca Cola.

Man får ingen mat längre på Delta. Ja utom om man köper förstås och det finns ingen mat för vegetarianer. Vi existerar inte för Delta. Så vi har alla små matsäckar med oss.

När damens batterier tar slut tar jag fram min egen dator och sätter på Pachabel.

Det finns broar och murar i världen. Golden Gate, Höga Kusten-bron, Öresundsbron, och naturligtvis the Chunnel, som inte är en bro men som har samma funktion.

Sen har vi murar. Den Kinesiska Muren, Hadrians Wall, Maginotlinjen, Berlinmuren, Palestinamuren, den mindre kända amerikanska muren som skall hålla ute mexikanerna.

Broar och tunnlar gör världen mer tillgänglig och för oss samman. Murar har precis motsatt effekt.

Går vi mot ett samhälle med mer murar eller mer broar?

Det enda positiva är att alla murar till sist har fallit.

Under mig bygger Kansas-regeringen sina egna murar för att förhindra att skolbarnen får lära sig Darwins utvecklingslära.

Planet fortsätter västerut och snart skymtar jag den välbekanta naturliga mur som skapades för miljoner år sedan och som nu heter Klippiga Bergen.

Hade jag inte helt glömt den skoljapanska som Watanabe-san proppade i oss skulle jag skriva ett Haikupoem. “Snö på prärien – den gigantiska muren närmar sig – vilka broar kan vi bygga tillsammans?”

Research Triangle Park

Published by:

Research Triangle Park är North Carolinas försök att bygga en modern forsknings- och utvecklingspark efter kalifornisk modell. Att komma från Silicon Valley till RTP som det ofta kallas lokalt är alltid intressant. Parken, som ligger mellan städerna Raleigh och Durham, är sydstaternas, och en av USAs, största forskningsparker.

Iden kommer från Silicon Valley, men man har betydligt blygsammare resurser att arbeta med. Istället för Stanford och Berkeley har man Duke University, som inte går av för hackor men som inte ligger på nobelnivå

En av RTPs huvudattraktioner är istället relativt låga löner och ett stort antal välutbildade ingenjörer. Huskostnaderna är också betydligt lägre än i Silicon Valley. Man sysslar mer med utvecklingsarbete än forskning.

Trots att RTP saknar Silicon Valleys charm, intensivitet och speciellt dess startupföretagskultur, så är det ett intressant område att besöka.

Området är lummigt och grönt på ett nästan europeiskt sätt, och människorna -inte lika drivna som här.

Men alldeles utanför det moderna kontorslandskapet, bara några kilometer från all det moderna, så ligger det gamla North Carolina kvar. De sociala attityderna skiljer sig mycket från vad man är van vid här eller i Sverige. Men språket liksom människorna är mjukare och sydstatsamerikanskan mycket charmig.

Kommer sydstaterna någonsin att moderniseras? Givetvis kommer moderniseringen krypande och RTP är ett bra första steg. Men det behövs så oerhört mycket mer. En blick på alla svarta som fortfarande utför de sämst betalda jobben visar att North Carolina fortfarande har långt kvar tills det tar steget in i det 21:a århundradet.

Symbolen som kom av sig: 26-12

Published by:

Symboler och ikoner är utomordentligt viktiga. Det är något som folket här i USA omedelbart insåg när man blixtsnabbt gav världen symbolen “9-11”. Men ännu verkar ingen i Sverige ha insett vikten av att ge vad som fortfarande har det otympliga namnet “jordbävningskatastrofen i Asien” en svensk symbol. Dvs en symbol för vad som drabbade Sverige.

Varför inte 26-12? Kanske har jag missat något, men ingen verkar intresserad av att skänka kommande generationer en ikon eller symbol med vilken de kan minnas denna ohyggliga katastrof.

Jag vet inte om det här har något at göra med svenskarnas oförmåga till den patriotism man så ofta finner här i USA, inte minst i sydstaterna.

Istället för att som P.G. Gyllenhammar gjorde i DN nyligen, be Gud att välsigna USA, så borde vi be henne att välsigna Sverige och åtminståne skapa ett namn för 26-12 med vilken vi kan minnas alla dödsoffren.

Wilhelm Agrell: Sverige bör ha en civil underrättelsetjänst

Published by:

Tillbaks från Research Triangle Park i delstaten South Carolina i de amerikanska sydstaterna läser jag Wilhelm Agrells välmenande artikel om att Sverige bör bygga upp en civil underrättelsetjänst.

Agrell beskriver helt korrekt hur den svenska regeringen ofta fattar beslut baserad på information från nyhetsmedia. Den informationen, påpekar Agrell helt riktigt, är ofta missvisande och driven av egna agendor.

Men trots att Agrells analys är mycket bra så tror jag att hans slutsats är helt fel.

De erfarenheter man har av civila underrättelsetjänster här i USA är mycket avskräckande.

För att kunna framställa någon som helst information behövs kolossala belopp och den informationen som framställs är ofta precis lika missvisande som den information som nyhetsmedia producerar.

Precis som CNN och andra medier har sina egna agendor så har underrättelsetjänster också sina egna agendor.

Det är tyvärr utomordentligt svårt att snabbt få ett grepp om vad som alltför ofta är mycket komplicerade händelseförlopp.

Den som någonsin har läst deklassificerade underrättelserapporter och jämfört dem med vad som verkligen inträffade vet hur sällan underrättelsetjänster kan skilja agnarna från vetet.

CIAs misslyckande under det Kalla Kriget när man helt missade Berlinmurens fall och i decennier överuppskattade den sovjetiska försvarsbudgeten, liksom senare katastrofala misslyckanden i Irak, visar att en svensk civil underrättelsetjänst med små resurser knappast skulle kunna bidra med speciellt mycket objektiv information.

Stamcellsforskning i Asien och Kalifornien

Published by:

Tack vare den amerikanska kristna högerns motstånd mot stamcellsforskning så har resten av världen en bra chans att överta ledningen på detta utomordentligt viktiga område. Stamcellsforskning kommer med stor säkerhet att leda till en revolution inom den medicinska forskningen som helt kommer att förändra människans levnadsvillkor.

Singapores Biopolis är ett exempel på ett av de nya forskningscentra som nu växer upp utanför USA. Med en forskningsfond på 600 miljoner dollar har de bl.a. lyckats värva Alan Colman, den britiska forskare som ledde Dolly-projektet för några år sedan.

Ett av de startupföretag i Biopolis är ES Cell International som redan har fått 22 miljoner i startupkapital. Ett annat är Cordlife.

Men Korea, Kina och Indien ligger också långt framme på det här området.

Det enda hotet mot asiens dominans inom stamcellsforskningen är Kaliforniens stamcellsinitiativ . Om den kristna högern inte stoppar detta initiativ, så kan Kalifornien komma att dominera stamcellsforskningen framöver. Kalifornien med sina utmärkta forskningsuniversitet skulle kunna komma att bli en mycket stark aktör inom stamcellsforskningen.

BusinessWeek har mer om stamcellsutvecklingen i Asien

Film: The Yes Men

Published by:

Jag har just sett en väldigt bra dokumentärfilm som jag starkt rekommenderar till alla progressiva svenskar: The Yes Men . Det är först av allt en väldigt rolig och underhållande film, men det är mycket mer än så. Filmen handlar om en grupp amerikanska progressiva aktivister som bekämpar det nyliberala systemet med ett utomordentligt effektivt vapen: dödlig humor.

Deras mål är internationella företag och organisationer som Dow Chemical Corporation och GATT. Genom mycket skicklig användning av Internet lyckas de bli inbjudna till internationella konferenser som företrädare för dessa organisationer. Nu senast gjorde de en uppmärksammad kupp mot Dow Chemicals där "Jude Finisterra", en av the Yes Men, blev intervjuade av själva BBC som en företrädare för företaget Dow. The Yes Men erkände att Dow var skyldig att hjälpa de indier som drabbades av den fruktansvärda Bhopal katastrofen för tjugo år sedan, och lovade att Dow kommer att betala skadestånd.

Dow tvingades nu att gå ut med ett uppmärksammat pressmeddelande där de sade att de inte har några som helst planer på att ge någon ersättning till de indier som drabbades av katastrofen.

The Yes Men har gjort flera liknande kupper mot GATT, där man bl.a. har förklarat att GATT kommer att omorganiseras för att hjälpa människor istället för att hjälpa multinationella företag.

Filmen visar hur totalt humorlösa och rent intellektuellt slöa må nyliberaler är. The Yes Men trodde att de omedelbart skulle bli upptäckta när de framträdde som fiktiva förespråkare för stora företag och organisationer. Men ingalunda. Filmen visar att de i praktiken kan göra precis vad som helst utan att någon inser att de inte är äkta vara.

Så länge som de klär sig riktigt, uppträder korrekt, och har de vanliga OH-bilderna, tas de för den äkta varan och kan sedan säga i praktiken vad som helst.

Filmen innehåller en rent häpnandsväckande scen från en konferens i Tampere i Finland där en av the Yes Men uppträder i en superman-liknande kostym med en meter lång uppblåsar penis som han säger att GATT kommer att använda för att hålla reda på hur hårt arbetare i tredje världen arbetar. Istället för att bli utbuad får "GATT-företrädaren" applåder.

Filmen visar att uppe i de förfinade nyliberala skikten talas ett kodspråk som för läge sedan har tappat all kontakt med verkligheten.

Den som har sett "the Yes Men" förstår omedelbart hur de svenska nyliberalerna fungerar och samtidigt hur de kan bekämpas.

Filmen får 5 stjärnor.

Bokrecension. Tommy Franks: American Soldier

Published by:

Nyligen skrev överbefälhavaren för Irakinvasionen, Tommy Franks, en bok med titeln American Soldier. Boken skrevs egentligen av en professionell s.k. ghostwriter, Malcolm McConnell, men den är ändå intressant.

Tommy Franks, som nu har gått i pension, är en otypisk amerikansk officer så till vida att han aldrig gick igenom den amerikanska militärakademin West Point. Att han trots det lyckades bli överbefälhavare i Irak visar att han inte är någon dummskalle.

Det faktum att han växte upp i Texas har inte precis skadat hans karriär , som var mycket typisk: Vietnam, Korea, det första Irakkriget.

Efter det andra Irakkriget ställde sig Franks bakom Bushs återvalskampanj och gjorde ett uppmärksammat framträdande på republikanernas konvent i New York.

Franks och Rumsfeld är nära vänner och Franks är precis som Colin Powell en politiskt medveten general.

Boken, som är på över 500 sidor, är mycket välskriven och läsvärd. Den ger en mycket bra inblick i den endimensionella värld som de flesta högre amerikanska officerare lever i. Som jag tidigare har sagt så är de flesta högre amerikanska officerare mycket välutbildade och de flesta har bred erfaranhet av världen utanför USA. Samtidigt saknar de precis som den tyska officerskåren under andra världskriget en moralisk dimension.

De är uppfostrade att aldrig ifrågasätta amerikanska politiska beslut och den enda möjlighet de har att protestera är att avgå, något som mycket få någonsin gör.

När jag för ett år sedan besökte en amerikansk militärkonferens slogs jag av hur ingen av officerarna verkade ha det minsta tvivel om att USAs Irakinvasion var legal och riktig.

Precis som de tyska officerarna under andra världskriget så följer man order, och de politiska bedömningarna som ligger till grund för t.ex. Irakkriget anser man ligga utanför sin egen kompetenssfär.

Under andra världskriget var det bara två officerare på generalsnivå som protesterade. Generalstabschefen Ludwig Beck som avgick 1938 i protest och general von Cholditz som begick landsförräderi genom att samarbeta med den franska motståndsrörelsen för att förhindra att Paris förstördes i augusti 1944. General Ritter von Thoma deserterade till britterna vid El Alamein 1942 men det är inte säkert att det var av politiska skäl.

Tommy Franks företrädare på posten som chef för Centcom, det amerikanska Centralkommandot, Anthony Zinni var mer kritisk mot Bush-regeringens Irak-politik än Franks, och avpolleterades. Irakkriget startades av en liten grupp neokonservativa runt presidenten helt utan insyn från kongressen. De bedrev ett mycket skickligt mörkerspel där ingen utom de själva visste att alla de bevis som de lade fram var förfalskade.

De högre officerarna, som hade kunnat förhindra kriget, hade, som Franks bok så tydligt visar, inte den moraliska dimension som behövdes för att dra i nödbromsen.

Men boken är välskriven och som sagt mycket läsvärd och avsnitt ur boken kan läsas på Amazon.

Jordbävningar i tredje och första världen

Published by:

Den fruktansvärda M9.0 Andaman-Nicobar Islands jordbävningen som inträffade igår, den 26 december, utanför Sumatra har studerats mycket noga här i Kalifornien.

I Kalifornien är man utomordentligt jordbävnings-medveten och jordbävningsberedd. Alla barn får lära sig geologi och seismologi på en nivå som endast förekommer på Island. Orsaken är givetvis de förkastningar som löper utefter den kaliforniska kusten. Det mest välkända, San Andreasförkastningen , löper utefter hela den västra delen av Silicon Valley.

Andaman-skalvet hade en magnitud på 9.0 på Richterskalan. Loma Prieta-jordbävningen den 17 Oktober 1989, som vi var med om, var “bara” på 6.9-7.1 på Richterskalan.

Richterskalan , som f.ö. utarbetades för att mäta jordbävningar i Kaliffornien, är logaritmisk, så ett jordskalv på 8 skakar tio ggr mer än ett på 7, men det genererar 32 ggr mer energi. Så det är väldigt svårt för mig att föreställa mig en jordbävning som skakar 100 ggr mer än Loma Prieta.

Jag minns hur alla bilarna på parkeringsplatsen stod och studsade upp och ner på sina gummidäck, och min son som spelade fotboll minns hur alla åkersorkar plötsligt kom upp ur sina hål.

Men trots att ett jordskalv på 9.0 alltså är ofattbart stort tror skulle ett lika stort jordskalv här inte alls orsaka lika stor skada. Den viktigaste orsaken är att här är alla hus byggda för att motstå mycket kraftiga jordskalv. Bl.a. är de ofta fästade vid underliggande betongplattor med stora bultar.

Vårt trähus skadades t.ex. inte alls i Loma Prieta, trots att det ett tag verkade som om hela huset skulle rasa. Det skakade så det går inte att beskriva. Allt lösöre, alla fönster, och inte minst alla väggar skakade så att det blev ett rent öronbedövande väsen.

Och sedan, tio-15 sekunder senare blev allt tyst, dödstyst. Men förutom att alla böcker låg på golvet så blev det ingen bestående skada.
Om någon tror att 10-15 sekunder inte är en enormt lång tid så har ni fel, helt fel. Men en helgalen kollega som samlade kristall i en jordbävningszon var mindre lycklig.

Det förekommer dussintals jordskalv i alla jordbävningsområden varje dag. Kolla här så kan ni se alla de jordskalv som har förekommit här bara under de senaste 12 timmarna.

Men de allra flesta är så små att de bara märks man man befinner sig alldeles i närheten. Men sedan den 18:e september har det förekommit hela sex jordskalv på mellan 4.1 och 6.0 på Richterskalan. Ett jordskalv på över 5.5 märks mycket väl.

Det allra värsta med stora jordskalv är efterskalven. Efter Loma Prieta skakade huset av och till med jämna mellanrum i flera dygn.

Eftersom den kaliforniska kusten häruppe i norr är så klippig finns det heller ingen risk för att någon Tsunami skulle orsaka större skador.

Fotoblog: Världens Vackraste Bro

Published by:


Foto: Det Progressiva USA

Den är inte lika lång som Öresundsbron eller ens Bay Bridge, som också ligger i San Francisco, och den är inte lätt at nå, men det är något alldeles speciellt med Golden Gate-bron.

Tillsammans med kabelvagnarna symboliserar den San Francisco, och alla San Franciscobor känner djupt och intensivt för bron.

Den invigdes 1937 och tog fyra år att bygga.

Här är vi på väg norrut över bron på väg mot Sausalito på Juldagen 2004. Man kan promenera över bron, och på helgerna är det alltid fullt av folk. Men Golden Gate-bron är inte det enda sättet att ta sig över San Franciscobukten. Det går också färjor från Fisherman’s Warf och Embarcadero.

Det finns oräknerliga bilder av Golden Gate-bron, här är en officiell bild från norr tagen in mot staden. Stilla Havet är till höger och San Francisco-bukten till vänster och det intensiva ljuset på horisonten till vänster kommer från den stora staden Oakland.

Men det finns också en mörkare sida av bron också. Den är en av USAs mest populära . platser att begå självmord.
Mellan 1500 och 2000 människor har begått självmord genom att kasta sig från bron sedan den invigdes.