Politik

wWw.BildelarOnline24.se

Öppen Kod blir ett allt större hot mot Microsoft

Published by:

Öppen Kod har börjat hota Microsoft på en ny front. Som Wall Street Journal rapporterade i en artikel den 27:e januari i år, sidan B1, så använder fler och fler av Microsofts stora kunder Linux som en bricka i spelet under förhandlingarna om inköp av Windowslicenser. Richard Granger vid National health Service i Storbritannien lyckades förhandla sig fram till ett 40% lägre pris för en stor order av Windowslicenser värd 500 miljoner pund.

Staden Paris är bara en av de många europeiska kommuner som överväger att bytt till Linux. Det är just Microsofts monopol som de flesta oroar sig för. München har redan bytt till Linux, och det finns liknande initiativ i bl.a. Brasilien, Israel, Kina, Japan och Peru .

Allteftersom Öppen Kod mognar och sprider sig så kommer Microsoft och andra IT-företag att få det svårare att upprätthålla de mycket stora vinstmarginaler som de hittils har kunnat hålla.

Två saker driver Öppen Kods frammarsch. Bredband och hårddiskar ökar i kapacitet. Samtidigt växer det fram nya programmeringsspråk som PHP och Python, databaser som den svenska MySQL, bloggverktyg som WordPress, projektsystem som GForge och mycket mycket annat.

Det är mycket underligt att inte den socialdemokratiska regeringen har uppmuntrat Öppen Kod mer. De verkar vara rent nyliberala på den fronten. Och Vänsterpartiet, som hade kunnat bli en stark förespråkare för Öppen Kod verkar inte ens veta vad det är.

Microsoft kommer givetvis att överleva, men den Öppna Kodenrörelsen kommer att fortsätta sin snabba frammarsch. Jag tror själv att den Öppna Kodrörelsen så småningom kan komma att ge dödsstöten åt nyliberalismen, eller åtminståne allvarligt försvaga den. Nyliberalismen är idag är bunden med händer och fötter till Microsoft.

Fotoblogg: Dreampeach – Jag älskar livet

Published by:

Foto Det Progressiva USA: Dreampeach. En sann amerikansk individualist

Individualister, speciellt av den litet mer bisarra typen, är alltid intressanta. Mannen som äger den här bilen är kanske litet väl bisarr. Men varför inte? Varför köpa en Hummer och en kamoflageuniform och låtsas att man är soldat när man kan klistra en massa plastleksaker på sin bil och låtsas att man befinner sig i en tecknad film?

För den som inte kan se så har han flera dussin plastfigurer uppklistrade på taket, kofångaren, och även inne i bilen. Vet inte vilken slags lim han använder.

Amerikaner talar alltid om “sex and violence” som om det vore två sidar av samma mynt. Att skapa liv verkar vara tabubelagt här medan att utplåna liv anses macho.

Men DreamPeach’s ägare, kolla skrytskylten, har det inte lätt. han stoppas jämt av polisen som dock aldrig kan arrestera honom, trots att de har försökt. DreamPeachs ägare kan sin lagbok, som han för säkerhets skull har med sig i bilen vart han än kör.

En sann amerikan i min mening,

Här står DreamPeach snällt parkerad på University of California at Davis’ parkeringsplats, beundrad av min fru och min sons flickvän, som man vanligtvis ser på en enhjuling ivrigt jonglerande.

Kvinnor, jämställdhet och IT

Published by:

Germund Hesslows debattartikel i DN, Omöjlig kamp för att uppnå likformighet mellan könen är mycket välskriven som man väntar sig av en professor i neurofysiologi vid Lunds Universitet.

Om vi tittar på hans hemsida ser vi att han har skrivit kritiskt om feminismen en längre tid. Det kan vara bra att veta att detta är ett av Hesslows favoritteman. Han har bl.a. skrivit en understreckare i SvD i precis samma ämne 22/12 1994.

Det skulle vara intressant – om någon bloggare har tillgång till den artikeln – att jämföra dom. Eftersom jag är far till en dotter och dessutom jobbar med IT så tror jag att jag ser saken på ett litet annat sätt.

IT har länge varit en männens bastion, inte sant? Det är killar som dominerar programmeringsyrket. Det är killar som spelar dataspel och som mekar med datorer.

Men faktum är att detta inte alls är sant. I datorns barndom sköttes all programmering av kvinnor. Det var ett lågstatusyrke och därför ingenting som män gav sig in på. En av dessa lågstatuskvinnor gick vidare och blev inte bara amiral utan också en världsberömd datapionjär, Grace Hopper .

Kvinnorna lämnade programmeringsyrket när det fick högre status och männen tog över.

Att kvinnorna hade lätt för programmering var inte svårt att förstå om man håller i minnet att kvinnor i generationer hade jobbat med stickning och knyppling, en aktivitet som mycket liknar programmering.

OK, men är det inte så att tjejer – rent statistiskt – hur som helst inte har talang för att programmera?
Konstigt nog verkar fallenheten för att programmera inte vara beroende på kön så mycket som på kultur.

Hade Hesslow besökt Silicon Valley hade han lagt märke till det stora antalet kinesiska tjejer som programmerar. Det är mycket märkbart.

När man frågar dom om varför, så säger de alla något intressant: “Det ger bra lön, varför inte?” Ett stort antal av dom har bytt från mer kvinnliga yrken till programmering när de kom till USA.

Trots att Hesslows huvudargument, att män och kvinnor är olika, inte precis är nya, så är hans argument alldeles för generella.

Deta verkar vara ett argument som han har drivit i medierna i mer än tio år. Jag misstänker att han publicerat den här artikeln efter att ha läst i pressen om striden mellan Lawrence Summers och fakulteten på Harvarduniversitet i precis samma ämne.

Så trots att hans argument har vetenskapligt underlag så tror jag att det finns många exempel på hur man kan stirra sig blind på “vetenskapliga” förklaringar. Högerhänta människor är t.ex. bättre på att klippa med sax, inte sant? Ja så länge som de vänsterhänta tvingas att använda saxar för högerhänta.

Bokrecension: The Hammer: Tom DeLay: God, Money, and the Rise of the Republican Congress

Published by:


Jag håller just på att läsa den här skakande boken om en av USAs mäktigaste och farligaste män, Tom Delay, republikanernas majoritetsledare i Representanthuset.

Boken, The Hammer: Tom DeLay: God, Money, and the Rise of the Republican Congress skriven av Lou Dubose och Jan Reid, två journalister från Texas, DeLays hemstat, är tacksamt nog i litet format och därför lätt att ta med sig. Den är på 306 sidor och utgiven av Public Affairs i New York, 2004.

Det är en bok som alla som vill förstå USA borde läsa. Boken borde också översättas till svenska.

Medan George W Bush föddes i en miljonärsfamilj så föddes DeLay 1947 i en fattig familj i Laredo i Texas, ett år efter George W Bush. DeLays pappa arbetade på en lokal motsvarighet av Antisimex och DeLay kallas än idag för ‘utrotaren’, ett namn som passar honom alldeles utmärkt.

Trots att DeLay alltså kommer från Bushs hemstat så står han inte i beroendeställning till presidenten. Han har slagit sig fram på egen hand och DeLay är helt enkelt en av de allra mäktigaste, farligaste och mest skrupelfria männen i USA idag. Och även en av de mest korrumperade kongressledamöterna på länge.

Det började med

USAs egen version av Robespierre , Trotsky och Savonarola , nämligen Newt Gingrich , mannen som försökte utföra en regelrätt statskupp genom att få kongressen att avsätta Bill Clinton.

Gingrich misslyckades i den uppsåten, men han lyckades ändå förändra Kongressen på ett fundamentalt och mycket negativt sätt.

Kongressen har alltid varit en plats där demokrater och republikaner har strävat efter att samarbete och söka samstämmighet så ofta som möjligt. Man har samarbetat på viktigare lagförslag och det har alltid ansetts angeläget att de stora lagarna, de som berör alla i landet, skall ha brett folkligt stöd.

Gingrich och nu DeLay har ändrat på den amerikanska demokratin. För dagens Republikaner är Demokraterna inte samarbetspartner utan fienden. De är människor som man hatar och som man vill förgöra.

Lou Dubose och Jan Reid beskriver i skrämmande detalj hur DeLay som majoritetsledare inte bara vägrar att samarbeta med demokraterna, han vägrar att ens låta dem se de lagförslag som hans parti förbereder. Han föredrar att driva igenom ett lagförslag med en enda rösts övervikt framför att göra det med 50 rösters majoritet eller mer genom att inkludera Demokraterna och ge dem en chans att medverka i lagförslaget.

Idag tilläts inte demokraterna att ens göra mindre förändringar i lagförslagen. De är fiender och människor som man skall sätta åt med alla medel.

DeLay har följt i Gingrichs fotspår och fortsatt hans arbete med att förvandla USAs kongress till en enpartiinstitution.

DeLay startade sin karriär i Texas lokala kongress 1978 där han gjorde sig ett namn genom att angripa The National Endownment of the Arts USAs kulturstiftelse, och Environmental Protection Agency , USAs miljödepartement som alltid har varit måltavlor för republikanernas attacker.

1984 blev han invald till kongressen i Washington och ett år senare blev han pånyttfödd kristen.

DeLay arbetade som ‘whip’, dvs den kongressledamot som – med hot och löften – genomdriver partidisciplin inför omröstningar om lagförslagen i representanthuset.

1994 blev han majoritetsledare och en av USAs allra mäktigaste män

En av DeLays fräckaste kupper var när han genom s.k. Gerrymandering ändrade på distriktsgränserna och skaffade republikanerna sju nya säkra kongressplatser och en stärkt majoritet.

Vad som gör DeLay och före honom Gingrich så fruktansvärt farliga för USAs demokrati är det faktum att de tror att de kan förvandla USA till en enpartistat och att detta inte berör dom det minsta.

Boken är lättläst, har bra fotnoter och byggd på bra research.

Om den har några brister så är det att man inte får något direkt grepp om De Lay som människa. Vad är det som driver honom? En bra organisatör, en stark personlighet, men samtidigt en man som har mycket dåliga relationer med nästan alla i sin familj.

Gingrich och DeLay har lyckats förändra USAs Representanthus från den demokratiska institution det har varit sedan USAs grundande till något helt annorlunda,något som mest liknar en enpartistat av östeuropeisk modell.

Tack vare Gingrichs och DeLays agerande har Kongressen och hela USA förändrats på ett fundementalt sätt. Det är viktigt att vi alla förstår Tom DeLay och hans mycket farliga revolution.

Svensk och amerikansk fotboll

Published by:

Foto: Det Progressiva USA: Svensk och amerikansk fotboll på stadion i San Diego

Amerikansk fotboll är, kanske inte så förvånande, en mycket stor grej i USA. Fram till på 80-talet existerade inte ens det som världen i övrigt kallar fotboll här. Och det är just den attityden till världen i övrigt som de flesta har litet svårt att acceptera. Dvs USA är som en enorm ö där man lever sina liv i magnifik isolering från världen i övrigt. Det är just den amerikanska självgodheten som jag tror leder till mycket av den kritik av USA som man ofta möter i Europa och Asien.

Men sedan efter det att Brasilien med Pele i spetsen hade vunnit världmästerskapet så fick amerikanerna plötsligt upp ögonen för riktig fotboll.

Intressant nog var det barnen som började med organisationen AYSO i spetsen

Det är så mycket enklare att spela riktig fotboll. Det enda man behöver är en fotbollsplan och en boll. Inga uniformer och ingen specialutrustning som man behöver för amerikansk fotboll.

Den som har sett amerikanska barn spela amerikansk fotboll vet också hur vildsinta deras föräldrar ofta blir. Varje år ryker chauvinistiska fäder i luggen på varandra: “Fan din dj-vla son var ju …” osv.

Riktig fotboll är progressiv. Det röda USA spelar inte oamerikansk utländsk fotboll.

Våra barn har alla spelat europeisk fotboll, förståss. Inklusive dottern, här i ett gäng utbytesstudenter som volontär vid matchen Sverige – Mexiko på San Diegos magnifika station .

Kolla det europeiska fotbollsmålet i bakgrunden.

Det finns en stor stadion i San Francisco också. Det är 3Comstadion nära pendeltågsstationen i södra delen av staden.

Det finns också det berömda Cow Palace söder om staden där Barry Goldwater grundade dagens nyliberala rörelse med sitt tal vid det republikanska konventet där 1964.

Att installera WordPress 1.5

Published by:

Jag har installerat WordPress 1.5 och det är fantastiskt enkelt! Det enda man behöver göra är att ladda ner WordPress från här . Om ni sedan som jag har hyrt in er på ett Webbhotell så laddar ni sedan upp filerna dit.

Sedan följer ni de mycket enkla instruktionerna .

OBS Om ni får följande fel

Warning: Cannot modify header information – headers already sent by (output started at ….. /wp-config.php:23) in …. /wp-login.php on line 7 när ni loggar in så öppna den första filen i felmeddelandet, i detta fall wp-config.php och gå sedan till den rad som anges, 23. Ni kommer att se att efter den sista raden i filen så har ert FTP-program lagt till en eller två, eller fler, blanka rader. Använt Delete knappen på tangentbordet och radera alla tomma blanka rader efter den sista kodraden. Spar sedan filen och allt kommer att funka bra.

Kom också ihåg att skriva ner det lösenord som WordPress har genererat. Gå sedan in på admin-sidan och ändra det till ert ‘riktiga’ lösenord.

Läs sedan support-forumet för eventuella buggar. Jag kommer att låta min blogg ligga kvar WordPress 1.2 några veckor till, och sedan uppgradera först när jag är säker på att version 1.5 inte har några oväntade buggar.

Samtidigt, i mitten av mars, kommer den här bloggen också äntligen att få sin egen domän och en bättre layout, hurra!

En kul grej som WordPress 1.5 har är att om du skriver in din epostadress när du installerar bloggen så skickar bloggen dig ett epostmeddelande med ditt lösenord. Mycket fint.

WordPress 1.5 nu ute!

Published by:

WordPress’ 1.5 har nu släppts och kan laddas ner från den här sajten

Om jag får tid skall jag själv göra det nu i helgen.

I mitt tycke är WordPress absolut det bästa bloggverktyget idag. Mycket på grund av att den är Öppen Kod och alltså gör det möjligt för användarna att läsa och ändra på koden.

Obunden.se: Gruppbloggen som försvann

Published by:

Obunden.se Subjektiva nyheter från vänster ,startades i november 2004 av en grupp på fem personer, alla rutinerade bloggare som redan hade sina egna bloggar.

Låt mig snabbt bifoga att jag själv var en av dessa bloggare. Idag, efter tre månader är Obunden i djupaste dvala om inte helt död.

Eftersom jag själv på tre hela månader endast åstadkom två inlägg, av vilka inget blev publicerat, så är avsikten med det här inlägget inte att kasta sten eller ens grus på någon. Det är istället att se om man kan dra några slutsatser av hur det gick för Obunden.

Den första slutsatsen är kristallklar: Det tar tid att blogga, en himla massa tid, och om man vill starta en gruppblogg så måste man ge upp sin egen blogg. Ingen av deltagarna i den här gruppbloggen var villiga att göra det, allra minst jag, så bloggen startades med ett starkt handikapp.

Den andra slutsatsen är att man måste vara mycket samspelta. Ingen av de här bloggarna kände egentligen varandra, utom från bloggosfären. Det gjorde det svårt att komma upp med ett klart fokus. Vad skulle bloggen egentligen täcka? En blogg måste ha ett gemensamt tema, en klar inriktning, ch de tror jag aldrig att Obunden riktigt fick.

Den tredje slutsatsen är organisatorisk. En gruppblogg måste ha sitt eget interna detabbforum där artiklar stöts och blöts innan de publiceras. Man måste ha regelbundna redationsmöten. Och gruppbloggen måste utgöra en viktig del i ens liv.

Den fjärde och sista slutsatsen är att en gruppblogg måste vara intressant och spännande att läsa. Den får aldrig bli tråkig eller förutsägbar.

Det tog aldrig, som jag ser det, riktigt eld i Obunden. Den blev aldrig fräck och framfusig nog. Trots sin stora vederhäftighet och sin höga kvalitet så saknade den det pizzazz som jag tror att en blogg måste ha.

Jag tror att om man skall sammanfatta det hela så kanske det är att en gruppblogg tar mer tid för varje enskild medlem än en egen individuell blogg tar. Så det är helt omöjligt att försöka att hålla fast vid sin egen blogg och att samtidigt ge sig i kast med en gruppblogg.

Men trots att Obunden nu ligger i träda så har den ändå bidragit med en stor mängd lärdomar om hur en framstående vänsterblogg bör konstrueras.

Ni som vill starta en vänsterblogg bör kolla med dom som drev Obunden. Ni kommer att få lära er en mängd utomordentligt vikta saker från dom, och jag hoppas verkligen att en ny tuff, framfusig och fräck Obunden snart gör inträde i den svenska bloggosfären. Vi behöver en sådan gruppblogg, och vi behöver den nu.

Jag överlåter givetvis åt huvudredaktörerna på Obunden.se att dela med sig av sina egna erfarenheter. Det här är bara mina insikter som en trogen läsare och en något erratisk rådgivare.

Thomas Östros om riskkapital i Sverige

Published by:

Thomas Östros’ debattartikel i DN om hur regeringen vill stärka innovationen i Sverige är mycket bra och visar att socialdemokraterna till fullo förstår hur viktigt just innovation är för ett fungerande kunskapssamhälle.

Här är Silicon Valley det stora föregångsområdet med sin triangel av världsledande universitet som Stanford och Berkeley, riskkapitalfirmorna på Sand Hill Road och ingenjörerna i dalen.

Här är en bra länk till en liten del av Silicon Valleys alla riskkapitalfirmor.

USAs dilemma i Iran

Published by:

BusinessWeek har en bra artikel om USAs dilemma i Iran i veckans nummer. Det råder knappast något tvilvel om att Iran håller på att utveckla atomvapen. USAs neokonservativa tror att om de bara kan störta de iranska mullorna så kommer folket att resa sig som en muslim, överge Islam, börja konsumera de senaste amerikanska varorna och – överge sitt atomprogram.

Businessweek påpekar att här har de neokonservativa fel. Även dagens unga iranien ser Irans atomprogram med nationell stolthet. Så även om Bush-regeringen skulle lyckas störta den Iranska regeringen, något som man redan jobbar hårt med, så skulle det knappast ändra det iranska atomprogrammet.

Mullorna tror heller inte att USA och Israel vågar starta ett krig mot Iran.

Och, som BusinessWeek påpekar, det faktum att USA vägrar att delta i EUs fredliga framstötar till Iran ställer den amerikanska regeringen i en mycket svår position.

Fotoblogg: Nyliberala sopgubbar

Published by:

Foto Det Progressiva USA: Nyliberala Sopgubbar i San Mateo, 18/2/2005

När jag var en liten knatte och gick i skolan i Uppsala så var mina lärare och föräldrar överens: “men vad skall de bli av honom, han är ju så himla dålig i allting”.

Bara ett exempel. Istället för att läsa engelska så fick jag gå i specialklass och lära mig skånska. Till och med där fick jag bara godkänt. Det där är ju inte skånska, det är småländska sade min stränga lärarinna vid tentamen.

Jag lyckades aldrig lära mig simma. Jag var den ende i Skrapans historia som var nära att drunkna i omklädningsrummet.

De enda yrken som fanns kvar verkade vara sopgubbe, präst eller nyliberal filosof. Men mamma jag vill inte bli nyliberal tjatade jag hela mellanstadiet igenom. Dom är så dödstråkiga och deras ontologi suger. Kan jag inte få bli sopgubbe eller postimpressionistisk målare i så fall?

Det var min stränge far som löste det hela. Slyngeln kan alltid bli systemprogrammerare. Efter ett par års assemblerprogrammering i Amerika så blir det pli på honom. Hoppet om främlingslegionen svalnade när det visade sig att de inte pratade skånska där.

Och så blev det, tack farsan! Men jag har ofta varit litet avundsjuk på sopgubbarna. Som de här som har det lajbans på en gata i den lilla staden San Mateo i Silicon Valley en fredsagseftermiddag i februari.

Och inte är det något fel på deras ontologi heller. De har inga existentiella tvivel om vad en sopa är och individens frihet och den fria marknaden, ja det är ferdag eftermiddag, solen skiner och det finns trots allt viktigare saker i livet än politiska teorier.

Viktigt lagförslag om bloggares rättigheter i USA

Published by:

Som Personal Democracy Forum rapporterar så har Senator John Cornyn från Texas introducerat ett lagförslag om att bloggare skall behandlas som journalister när de ansöker om information från den amerikanska regeringen under den s.k. Freedom of Information Act. De är mycket dyrt att få fram information under Freedom of Information Act så bloggare har ingen chans att konkurrera med tidningar om den omfattande information som man kan begära fram från den amerikanska regeringens många departement.

Om det här förslaget skulle gå igenom så skulle bloggare plötsligt kunna få fram kilometervis med intressant information och bloggandet i USA skulle verkligen ta fart.

Det skulle plötsligt öppna den amerikanska regeringens omfattande arkiv till folkets insyn. Informationen skulle sedan spridas över webben och USA politiska system skulle kunna ändras på ett mycket radikalt sätt.

Så det här är ett mycket viktigt lagförslag. Och att bloggare nämns i USAs senat är inte det dummaste. Det visar kanske bättre än något annat hur viktig den amerikanska bloggosfären har blivit.

Man undrar när den första svenska lagen som direkt nämner bloggare kommer.

Dibbuk om liberala bloggar

Published by:

Dibbuks blogg har ett inlägg som spinner vidare på ett tema från Frihetens Vingar och argumenterar för att orsaken till att det finns en stor mängd liberala bloggar i den svenska bloggosfären är att Liberaler är påfallande ofta reflekterande individer, som backas upp av en levande ideologi. Sambandet faller sig naturligt, eftersom liberalismen tror på just individer och idéer. Då blir bloggen en given kanal.

Det är litet lustigt att läsa ett sådant inlägg härifrån USA eftersom ‘liberalism’ är det amerikanska republikanska partiets allra största skällsord.

Men låt oss acceptera det svenska ordbruket. Om vi lämnar dibbuks retorik år sidan, alla politiskt intresserade individer är trots allt reflekterande individer, och jag tror aldrig att någon har anklagat Jan Myrdal för att vara en politisk teoretiker, så är det faktiskt påfallande hur marginella många av de ledande nyliberala tänkarna har varit.

Ayn Rand

Det betyder inte att de inte har varit intressanta. Men faktum är att väldigt få människor utanför de redan frälsta har läst t.ex. Ayn Rand , som Bill Buckley, en av USAs mest framstående konservativa skribenter avfärdade med en fnysning. Läs hans minnen som jag nyligen har refererat. Friedrich Hayek nådde heller aldrig fram till en bredare publik.

Robert Nozick, som jag har bloggat om många gånger här, var egentligen den ende liberale eller nyliberale tänkaren som nådde en stor publik. Och han var verkligen både en stor tänkare och en bra författare, (Aynd Rand och Friedrich Hayek var intetdera).

Men Dibbuk faller på samma grepp som de marxister som han kritiserar. Politiska läror är i sluttampen inte isolerade företeelser. Och idag kan vi med facit i hand se vad nyliberalismen har åstadkommit speciellt i USA. Ett starkt polariserat och isolerat samhälle med stora miljöförstäringar, mycket stora skillnader mellan rika och fattiga, och stora sociala problem.

Faktum är att nyliberalismen har slungat miljoner amerikaner, inklusive barn, i djupaste armod. Och är verkligen konsumption ett bra sätt att definiera individens frihet, speciellt när denna konsumption leder till sån en massiv miljöförstöring att hela mänsklighetens överlevnad äventyras.?

Den nyliberala läran måste därför utvecklas och ändras och en ny lära utformas – Postliberalismen – som drar lärdom av de senaste generationens utveckling i USA.

Den amerikanska progressiva rörelsen som idag är den som mest aktivt kämpar emot nyliberalismen är helt opåverkad av Marx, så den svenska högerns försök att stämpla alla som motsätter sig nyliberalismen som Marxister är helt enkelt fel.

Till sist så är det också intressant att se att i USA befolkat bloggosfären mest av vänstern, som jag har bloggat om tidigare i veckan. Så det verkar vara så att den politiska lära som inte har makten är den som dominerar sitt lands bloggosfär.

Men jag håller med Dibbuk att det är viktigt att läsa politiska tänkare. I mitt fall läser jag dem oavsett vilken politisk kant de står på. Huvudsaken är att de skriver bra.

Fotoblogg: Veteranbil

Published by:

Foto Det Progressiva USA: Veteranbil på en gata i San Mateo

För den som är intresserad av bilskyltar är Sverige en missräkning. USA däremot är ändlöst facinerande. Det finns ett mycket stort antal olika slags bilskyltar. Först av allt de vanliga skyltarna, som ser ut som de svenska. Sedan s.k. skrytskyltar, vanity plates, där man kan få sitt namn eller något annat ord på skylten för en årlig avgift. Skrytskyltar är mycket vanliga här, betydligt mindre så i Sverige.

Man köper bilskyltar på Department of Motor Vehicles Om ni tittar på den här länken så kan ni se de olika skyltar som man kan köpa.

De flesta skrytskyltar ser ut som den nedan. Ibland ser man också skrytskyltar på svenska. Jag har sett en med texten ‘asfull’, kanske inte den mest smakfulla av bilskyltar.

Men tillbaks till veteranskylten. Den är mycket ovanlig och jag har aldrig sett en sådan skylt tidigare. Ägaren är alltså en krigsveteran som har vunnit en ordern som heter Purple Heart och som utdelas till alla soldater som såras i krig.

USAs högsta medalj är The Congressional Medal of Honor som motsvarar Storbritanniens Victoria Cross.

Men det är kul med personliga bilskyltar. Fnns det några speciella svenska bilskyltar?

Fotoblogg: Redwoodträd i Santa Cruzbergen

Published by:

Foto Det Progressiva USA: Redwoodträd i Santa Cruzbergen

De gigantiska redwoodträden är typiska för just Kalifornien. För flera millioner år sedan växte det Redwoodträd i England, och säkert i Sverige också.

När åskan slår ner i ett Redwoodträd så skapas en ring av nya redwoodplantor runt om det gamla döda trädet. Och det är en sådan ring av yngre Redwoodträd runt en gammal utbränd stubbe som vi ser här i Santa Cruzbergen.

Den stora redwoodparken i Santa Cruzbergen är Big Basin Redwoods State Park som verkligen äv värd ett beskök.

Det växer Redwoodträd också nere i Silicon Valley, men de är mycket kortare än de stora träden uppe i bergen.

Träden behöver vatten, som de får tack vare dimman från havet. Det finns givetvis en stor Redwoodindustri här också, och en stor rörelse som försöker bevara Redwooden från skogsbolagen.