Politik

Daily Archives: August 28, 2004

Bokrecension: The Price of Loyalty: George W. Bush, the White House, and the Education of Paul O’Neill

Published by:

Jag har just läst en bok som alla som är intresserade av politik i dagens USA borde läsa,
The Price of Loyalty: George W. Bush, the White House, and the Education of Paul O’Neill

I slutet av år 2000 var Tom O’Neill en 65-årig VD för Alcoa, ett av USAs största företag. Han hade några veckor kvar till pensionen, och trots att han var republikan och tidigare tjänstgjort under både Nixon och Ford så ville han inte tillbaks till Washington och George Bushs nya administration. Men hans gamle vän Dick Cheney övertalade honom och han utsågs till den mycket prestigefyllda posten som finansminister, Secretary of the Treasury, den kanske viktigaste kabinettsposten i den amerikanska regeringen. Bl.a. skulle han jobba tillsammans med sin gamle vän, den legendariske Allan Greenspan chef för USAs centralbank Federal Reserve Board

Trots att O’Neill var republikan var han objektiv och idealistisk och hela hans karriär hade bestått av att fatta beslut baserade på objektiva fakta. Han var tuff, härdad och hade redan jobbat direkt med två presidenter.

Han hade aldrig någonsin upplevt någonting som liknade vad han mötte under de första veckorna i den nya administrationen. Kabinettsmötena var skriptade. Dvs innan varje möte fick alla ett skript som de måste följa. Så alla gick igenom sitt skript, och det var aldrig någon diskussion om någonting. Man bara drog sina 5-10 minuters anföranden och sedan slutade mötet.

Alla beslut fattades av Cheney och Bush och vem vet vilka andra bakom lykta dörrar. Alla kabinettsmedlemmar var statister och intet annat.

O’Neill hade direkt tillgång till Bush, men Bush bara lyssnade på vad han hade att säga utan någon som helst reaktion. Det gick inte att prata med karln. O’Neill hade lång erfarenhet av Nixon, som han tyckte var mycket smart och mycket objektiv, liksom av Ford. En amerikansk president är för det allra mesta en ypperlig beslutsfattare.
Vita Huset har alltid fungerat så att kabinettssekreterare ger presidenten en lista över olika alternativ i alla frågor, s.k. Brandeis briefs, och alla presidenter har varit mycket nogranna med att dessa skall vara så objektiva som möjligt. Inte Bush. Alla beslut fattades helt utan hänsyn till alternativ bakom lykta dörrar av vem, ja det visste ingen. Kanske Cheney, kanske Bush eller Rumsfeld. Det visste ingen.

O’Neill ville att den nya regeringen skulle ta ett initiativ för att göra något åt den globala uppvärmningen. Ett typiskt område som man kunde analysera rent objektivt.

Men O’Neill förstod aldrig att han inte hade att göra med traditionella politiker. Han fann sig mitt uppe i en grupp revolutionärer som var helt ointresserade av objektiva fakta. De hade revolutionärernas dogmatiska övertygelse och de visste precis vad de skulle göra.

En invasion av Irak och en drastisk skattesänkning var de enda två frågor som gällde. Och inte ens dessa frågor fick diskuteras. Man diskuterade inte med Bush, man följde order och visade sin lojalitet.

O’Neill var tuff, han var smart, men precis som politikerna i Weimar-Tyskland 1932 eller i tsarens Ryssland 1918 så förstod han aldrig att dom han jobbade för var revolutionärer som hade en helt annan agenda än de traditionella amerikanska politikerna han var van vid.

Han fick slutligen sparken av Cheney i ett kort telefonsamtal i slutet av 2002.

Vi ser samma tragedi med Kerry som heller inte kan se vilka han har att göra med.

Vad republikanerna har insett är att den som inte följer reglerna eller lagen får ett enormt övertag över de traditionella politikerna.

Vi ser också att traditionella politiker inte vågar eller kan göra motstånd mot revolutionärer. Precis som Kerry eller Neville Chamberlain eller Kerensky så vet de inte vad som har hänt. De kan inte värna sig mot sin motståndare eftersom dessa inte följer de rgler som de själva följer.

Howard Dean och Joe Trippi var sjäva revolutionärer och förstod Bush. De hade mycket väl kunnat vinna valet. Kerry kommer inför historien att framstå som USAs Kerensky. Hans enda uppgift var att med alla medel stoppa Dean, den ende demokratiske presidentkandidaten som hade en chans att besegra Bush, för att sedan själv utkämpa en helt ineffektiv valkampanj mot Bush.

Boken är lättläst och relativt välskriven. Läs den, ni kommer att lära er mycket av den.