Politik

Daily Archives: February 19, 2005

Bokrecension: The Hammer: Tom DeLay: God, Money, and the Rise of the Republican Congress

Published by:


Jag håller just på att läsa den här skakande boken om en av USAs mäktigaste och farligaste män, Tom Delay, republikanernas majoritetsledare i Representanthuset.

Boken, The Hammer: Tom DeLay: God, Money, and the Rise of the Republican Congress skriven av Lou Dubose och Jan Reid, två journalister från Texas, DeLays hemstat, är tacksamt nog i litet format och därför lätt att ta med sig. Den är på 306 sidor och utgiven av Public Affairs i New York, 2004.

Det är en bok som alla som vill förstå USA borde läsa. Boken borde också översättas till svenska.

Medan George W Bush föddes i en miljonärsfamilj så föddes DeLay 1947 i en fattig familj i Laredo i Texas, ett år efter George W Bush. DeLays pappa arbetade på en lokal motsvarighet av Antisimex och DeLay kallas än idag för ‘utrotaren’, ett namn som passar honom alldeles utmärkt.

Trots att DeLay alltså kommer från Bushs hemstat så står han inte i beroendeställning till presidenten. Han har slagit sig fram på egen hand och DeLay är helt enkelt en av de allra mäktigaste, farligaste och mest skrupelfria männen i USA idag. Och även en av de mest korrumperade kongressledamöterna på länge.

Det började med

USAs egen version av Robespierre , Trotsky och Savonarola , nämligen Newt Gingrich , mannen som försökte utföra en regelrätt statskupp genom att få kongressen att avsätta Bill Clinton.

Gingrich misslyckades i den uppsåten, men han lyckades ändå förändra Kongressen på ett fundamentalt och mycket negativt sätt.

Kongressen har alltid varit en plats där demokrater och republikaner har strävat efter att samarbete och söka samstämmighet så ofta som möjligt. Man har samarbetat på viktigare lagförslag och det har alltid ansetts angeläget att de stora lagarna, de som berör alla i landet, skall ha brett folkligt stöd.

Gingrich och nu DeLay har ändrat på den amerikanska demokratin. För dagens Republikaner är Demokraterna inte samarbetspartner utan fienden. De är människor som man hatar och som man vill förgöra.

Lou Dubose och Jan Reid beskriver i skrämmande detalj hur DeLay som majoritetsledare inte bara vägrar att samarbeta med demokraterna, han vägrar att ens låta dem se de lagförslag som hans parti förbereder. Han föredrar att driva igenom ett lagförslag med en enda rösts övervikt framför att göra det med 50 rösters majoritet eller mer genom att inkludera Demokraterna och ge dem en chans att medverka i lagförslaget.

Idag tilläts inte demokraterna att ens göra mindre förändringar i lagförslagen. De är fiender och människor som man skall sätta åt med alla medel.

DeLay har följt i Gingrichs fotspår och fortsatt hans arbete med att förvandla USAs kongress till en enpartiinstitution.

DeLay startade sin karriär i Texas lokala kongress 1978 där han gjorde sig ett namn genom att angripa The National Endownment of the Arts USAs kulturstiftelse, och Environmental Protection Agency , USAs miljödepartement som alltid har varit måltavlor för republikanernas attacker.

1984 blev han invald till kongressen i Washington och ett år senare blev han pånyttfödd kristen.

DeLay arbetade som ‘whip’, dvs den kongressledamot som – med hot och löften – genomdriver partidisciplin inför omröstningar om lagförslagen i representanthuset.

1994 blev han majoritetsledare och en av USAs allra mäktigaste män

En av DeLays fräckaste kupper var när han genom s.k. Gerrymandering ändrade på distriktsgränserna och skaffade republikanerna sju nya säkra kongressplatser och en stärkt majoritet.

Vad som gör DeLay och före honom Gingrich så fruktansvärt farliga för USAs demokrati är det faktum att de tror att de kan förvandla USA till en enpartistat och att detta inte berör dom det minsta.

Boken är lättläst, har bra fotnoter och byggd på bra research.

Om den har några brister så är det att man inte får något direkt grepp om De Lay som människa. Vad är det som driver honom? En bra organisatör, en stark personlighet, men samtidigt en man som har mycket dåliga relationer med nästan alla i sin familj.

Gingrich och DeLay har lyckats förändra USAs Representanthus från den demokratiska institution det har varit sedan USAs grundande till något helt annorlunda,något som mest liknar en enpartistat av östeuropeisk modell.

Tack vare Gingrichs och DeLays agerande har Kongressen och hela USA förändrats på ett fundementalt sätt. Det är viktigt att vi alla förstår Tom DeLay och hans mycket farliga revolution.

Svensk och amerikansk fotboll

Published by:

Foto: Det Progressiva USA: Svensk och amerikansk fotboll på stadion i San Diego

Amerikansk fotboll är, kanske inte så förvånande, en mycket stor grej i USA. Fram till på 80-talet existerade inte ens det som världen i övrigt kallar fotboll här. Och det är just den attityden till världen i övrigt som de flesta har litet svårt att acceptera. Dvs USA är som en enorm ö där man lever sina liv i magnifik isolering från världen i övrigt. Det är just den amerikanska självgodheten som jag tror leder till mycket av den kritik av USA som man ofta möter i Europa och Asien.

Men sedan efter det att Brasilien med Pele i spetsen hade vunnit världmästerskapet så fick amerikanerna plötsligt upp ögonen för riktig fotboll.

Intressant nog var det barnen som började med organisationen AYSO i spetsen

Det är så mycket enklare att spela riktig fotboll. Det enda man behöver är en fotbollsplan och en boll. Inga uniformer och ingen specialutrustning som man behöver för amerikansk fotboll.

Den som har sett amerikanska barn spela amerikansk fotboll vet också hur vildsinta deras föräldrar ofta blir. Varje år ryker chauvinistiska fäder i luggen på varandra: “Fan din dj-vla son var ju …” osv.

Riktig fotboll är progressiv. Det röda USA spelar inte oamerikansk utländsk fotboll.

Våra barn har alla spelat europeisk fotboll, förståss. Inklusive dottern, här i ett gäng utbytesstudenter som volontär vid matchen Sverige – Mexiko på San Diegos magnifika station .

Kolla det europeiska fotbollsmålet i bakgrunden.

Det finns en stor stadion i San Francisco också. Det är 3Comstadion nära pendeltågsstationen i södra delen av staden.

Det finns också det berömda Cow Palace söder om staden där Barry Goldwater grundade dagens nyliberala rörelse med sitt tal vid det republikanska konventet där 1964.

Att installera WordPress 1.5

Published by:

Jag har installerat WordPress 1.5 och det är fantastiskt enkelt! Det enda man behöver göra är att ladda ner WordPress från här . Om ni sedan som jag har hyrt in er på ett Webbhotell så laddar ni sedan upp filerna dit.

Sedan följer ni de mycket enkla instruktionerna .

OBS Om ni får följande fel

Warning: Cannot modify header information – headers already sent by (output started at ….. /wp-config.php:23) in …. /wp-login.php on line 7 när ni loggar in så öppna den första filen i felmeddelandet, i detta fall wp-config.php och gå sedan till den rad som anges, 23. Ni kommer att se att efter den sista raden i filen så har ert FTP-program lagt till en eller två, eller fler, blanka rader. Använt Delete knappen på tangentbordet och radera alla tomma blanka rader efter den sista kodraden. Spar sedan filen och allt kommer att funka bra.

Kom också ihåg att skriva ner det lösenord som WordPress har genererat. Gå sedan in på admin-sidan och ändra det till ert ‘riktiga’ lösenord.

Läs sedan support-forumet för eventuella buggar. Jag kommer att låta min blogg ligga kvar WordPress 1.2 några veckor till, och sedan uppgradera först när jag är säker på att version 1.5 inte har några oväntade buggar.

Samtidigt, i mitten av mars, kommer den här bloggen också äntligen att få sin egen domän och en bättre layout, hurra!

En kul grej som WordPress 1.5 har är att om du skriver in din epostadress när du installerar bloggen så skickar bloggen dig ett epostmeddelande med ditt lösenord. Mycket fint.

WordPress 1.5 nu ute!

Published by:

WordPress’ 1.5 har nu släppts och kan laddas ner från den här sajten

Om jag får tid skall jag själv göra det nu i helgen.

I mitt tycke är WordPress absolut det bästa bloggverktyget idag. Mycket på grund av att den är Öppen Kod och alltså gör det möjligt för användarna att läsa och ändra på koden.

Obunden.se: Gruppbloggen som försvann

Published by:

Obunden.se Subjektiva nyheter från vänster ,startades i november 2004 av en grupp på fem personer, alla rutinerade bloggare som redan hade sina egna bloggar.

Låt mig snabbt bifoga att jag själv var en av dessa bloggare. Idag, efter tre månader är Obunden i djupaste dvala om inte helt död.

Eftersom jag själv på tre hela månader endast åstadkom två inlägg, av vilka inget blev publicerat, så är avsikten med det här inlägget inte att kasta sten eller ens grus på någon. Det är istället att se om man kan dra några slutsatser av hur det gick för Obunden.

Den första slutsatsen är kristallklar: Det tar tid att blogga, en himla massa tid, och om man vill starta en gruppblogg så måste man ge upp sin egen blogg. Ingen av deltagarna i den här gruppbloggen var villiga att göra det, allra minst jag, så bloggen startades med ett starkt handikapp.

Den andra slutsatsen är att man måste vara mycket samspelta. Ingen av de här bloggarna kände egentligen varandra, utom från bloggosfären. Det gjorde det svårt att komma upp med ett klart fokus. Vad skulle bloggen egentligen täcka? En blogg måste ha ett gemensamt tema, en klar inriktning, ch de tror jag aldrig att Obunden riktigt fick.

Den tredje slutsatsen är organisatorisk. En gruppblogg måste ha sitt eget interna detabbforum där artiklar stöts och blöts innan de publiceras. Man måste ha regelbundna redationsmöten. Och gruppbloggen måste utgöra en viktig del i ens liv.

Den fjärde och sista slutsatsen är att en gruppblogg måste vara intressant och spännande att läsa. Den får aldrig bli tråkig eller förutsägbar.

Det tog aldrig, som jag ser det, riktigt eld i Obunden. Den blev aldrig fräck och framfusig nog. Trots sin stora vederhäftighet och sin höga kvalitet så saknade den det pizzazz som jag tror att en blogg måste ha.

Jag tror att om man skall sammanfatta det hela så kanske det är att en gruppblogg tar mer tid för varje enskild medlem än en egen individuell blogg tar. Så det är helt omöjligt att försöka att hålla fast vid sin egen blogg och att samtidigt ge sig i kast med en gruppblogg.

Men trots att Obunden nu ligger i träda så har den ändå bidragit med en stor mängd lärdomar om hur en framstående vänsterblogg bör konstrueras.

Ni som vill starta en vänsterblogg bör kolla med dom som drev Obunden. Ni kommer att få lära er en mängd utomordentligt vikta saker från dom, och jag hoppas verkligen att en ny tuff, framfusig och fräck Obunden snart gör inträde i den svenska bloggosfären. Vi behöver en sådan gruppblogg, och vi behöver den nu.

Jag överlåter givetvis åt huvudredaktörerna på Obunden.se att dela med sig av sina egna erfarenheter. Det här är bara mina insikter som en trogen läsare och en något erratisk rådgivare.

Thomas Östros om riskkapital i Sverige

Published by:

Thomas Östros’ debattartikel i DN om hur regeringen vill stärka innovationen i Sverige är mycket bra och visar att socialdemokraterna till fullo förstår hur viktigt just innovation är för ett fungerande kunskapssamhälle.

Här är Silicon Valley det stora föregångsområdet med sin triangel av världsledande universitet som Stanford och Berkeley, riskkapitalfirmorna på Sand Hill Road och ingenjörerna i dalen.

Här är en bra länk till en liten del av Silicon Valleys alla riskkapitalfirmor.

USAs dilemma i Iran

Published by:

BusinessWeek har en bra artikel om USAs dilemma i Iran i veckans nummer. Det råder knappast något tvilvel om att Iran håller på att utveckla atomvapen. USAs neokonservativa tror att om de bara kan störta de iranska mullorna så kommer folket att resa sig som en muslim, överge Islam, börja konsumera de senaste amerikanska varorna och – överge sitt atomprogram.

Businessweek påpekar att här har de neokonservativa fel. Även dagens unga iranien ser Irans atomprogram med nationell stolthet. Så även om Bush-regeringen skulle lyckas störta den Iranska regeringen, något som man redan jobbar hårt med, så skulle det knappast ändra det iranska atomprogrammet.

Mullorna tror heller inte att USA och Israel vågar starta ett krig mot Iran.

Och, som BusinessWeek påpekar, det faktum att USA vägrar att delta i EUs fredliga framstötar till Iran ställer den amerikanska regeringen i en mycket svår position.

Fotoblogg: Nyliberala sopgubbar

Published by:

Foto Det Progressiva USA: Nyliberala Sopgubbar i San Mateo, 18/2/2005

När jag var en liten knatte och gick i skolan i Uppsala så var mina lärare och föräldrar överens: “men vad skall de bli av honom, han är ju så himla dålig i allting”.

Bara ett exempel. Istället för att läsa engelska så fick jag gå i specialklass och lära mig skånska. Till och med där fick jag bara godkänt. Det där är ju inte skånska, det är småländska sade min stränga lärarinna vid tentamen.

Jag lyckades aldrig lära mig simma. Jag var den ende i Skrapans historia som var nära att drunkna i omklädningsrummet.

De enda yrken som fanns kvar verkade vara sopgubbe, präst eller nyliberal filosof. Men mamma jag vill inte bli nyliberal tjatade jag hela mellanstadiet igenom. Dom är så dödstråkiga och deras ontologi suger. Kan jag inte få bli sopgubbe eller postimpressionistisk målare i så fall?

Det var min stränge far som löste det hela. Slyngeln kan alltid bli systemprogrammerare. Efter ett par års assemblerprogrammering i Amerika så blir det pli på honom. Hoppet om främlingslegionen svalnade när det visade sig att de inte pratade skånska där.

Och så blev det, tack farsan! Men jag har ofta varit litet avundsjuk på sopgubbarna. Som de här som har det lajbans på en gata i den lilla staden San Mateo i Silicon Valley en fredsagseftermiddag i februari.

Och inte är det något fel på deras ontologi heller. De har inga existentiella tvivel om vad en sopa är och individens frihet och den fria marknaden, ja det är ferdag eftermiddag, solen skiner och det finns trots allt viktigare saker i livet än politiska teorier.