Politik

Hasta la vista Hamas

Bush-regeringens uttalande önskan att införa demokrati i Mellanöstern är säkert välmenad, men då och då blir det problem, som när fel parti vinner. Vi har redan sett hur man intervenerade i Irakvalet och nu senast planerar man att helt enkelt göra sig av med Hamas-regeringen i Palestina. Att det palestinska folket faktiskt valde Hamas anses inte relevant eftersom valutgången inte passar in i Washingtons planer för Mellanöstern.


Bush-regeringens agerande är i linje med hur man
uppträder i de amerikanska valen så det kommer inte som någon större överraskning. Men problemed met en sån här dubbelstandard är att allt färre idag tror på att USA längre står för genuin demokrati. Och demokratiska val är, som vi har sett i Irak bara första steget av en mycket lång process mot ett samhälle med demokratiska institutioner.


Om USA och Israel var genuint intresserade av att demokratiskt Palestina
och inte bara en palestinsk slavstat så skulle man investera i den palestinska infrastrukturen och hjälpa till att utbilda en ny generation av palestinska IT ingenjörer och vetenskapsmän, men det verkar tyvärr det sista man verkar vilja ha.


Men stora förändringar är på gång i Mellanöstern
och det är inte troligt att varken Israel eller USA på sikt kan kontrollera utvecklingen så lämge som de endast försöker behålla sina egna maktpositioner i området.

 

2 thoughts on “Hasta la vista Hamas

  1. Kerstin

    Lennart skriver:
    Men stora förändringar är på gång i Mellanöstern och det är inte troligt att varken Israel eller USA på sikt kan kontrollera utvecklingen så länge som de endast försöker behålla sina egna maktpositioner i området.

    Nu är ju makt detsamma som förmågan/möjligheten att kontrollera förstås 🙂

  2. Klas Sandberg

    Det finns dessvärre all anledning att misstänka att USA:s motiv för sin nuvarande aktivitet i mellanöstern är maktpolitiskt, inte kärlek till demokratin.

    Det finns goda skäl för att misstänka att demokrati-motivet är en efterhandskonstruktion.

    Ta gärna en titt på Irak Lennart.

    Det sägs ofta att neokonservativa som Paul Wolfowits drevs av sin starka, moraliska upprördhet över att Saddam Hussein tilläts sitta kvar efter Gulfkriget 1991.

    Det finns ett problem med det resonemanget.

    Bevis.

    Det finns inte ett enda belägg för att Wolfowitz, Pearl, Libby och Feith ville gå vidare och införa demokrati 1991. Nej agitationen för ett nytt krig och invasion inleddes först 1995-96 och då var argumenten realpolitiska, inte idealistiska.[i]

    Inför krigsutbrottet 2003 hade den neokonservativa kamarillan råkat i krakel med såväl utrikesdepartementet som med CIA.

    Orsaken var enkel. De hade inte samma vision för Iraks framtid.

    Vilken var de neokonservativas vision?

    På den frågan svarade den välinformerade före detta CIA analytikern Judith Yaphe kort och enkelt:

    – Ahmad Chalabi.[ii]

    Kommer du ihåg honom Lennart? Före detta matematiker. Före detta bankman. Före detta banksvindlare.

    Ta nu en rejäl funderare på saken Lennart. Hur pass sannolikt är det att denne knipsluge, oljige serieförskingrare skulle styra demokratiskt om han kom till makten?

    Inte stor eller hur?

    De flesta observatörer, Larry Diamond och Juan Cole uppger att den ursprungliga planen var att snabbinstallera Chalabi som ny diktator. Det var Tony Blair i förbund med Colin Powel som lyckades avstyra det tilltaget.

    När det kommer till frågan om hur hängiven demokratins sak George Bush är själv så är kan också det ifrågasättas. I ett yttrande från 1999 förklarade George W Bush att ”nyckeln till att uppfattas som en stor ledare är att man agerar militärt.”[iii]

    Den verkliga störtfloden av sirapssöt propaganda om att Amerika ville demokratisera och befria inleddes först 2002.

    Vad skedde då?

    Svar: kriget måste säljas till allmänheten. Det gick inte att göra med realpolitiska argument. I USA måste det ske med salvelsefyllda missionärsargument. Dessutom tillkommer tvånget att sälja kriget till världsopinionen, i synnerhet i Europa som man ville manövrera till att tillhandahålla trupper och pengar.

    Invasionskriget har övergått i ett ockupationskrig och nu har ett nytt motiv tillkommit.

    Behovet att hitta ett alibi inför historien.

    Kriget håller på att utvecklas till ett rungande fiasko. Det gäller att börja snickra på sitt alibi.

    Varför inte klistra på ett glänsande motiv för ett projekt vars ursprungliga motiv var realpolitiska?

    Har inte Bush trots allt arrangerat val i Irak?

    Det kan då vara värt att hålla i minnet att de valen tvingades han arrangera. I själva verket var det Ayatolla Sistani som tvingad fram val enligt principen en – man – en – röst. [iv]

    – – –

    Och nu grunnar man på olika sätt att göra livet ännu mer miserabelt för Palestinierna.

    Det kommer säkert att göra dem undergivna och fogliga. Metoden har ju varit effektiv hittills.

    På något vis har jag en känsla av att vi går en farlig och instabil framtid till mötes.

    ___________________________________

    [i] ” Democracy and the neocons: a marriage of convenience” av Jim Lobe i The Daily Star 21 juli 2004.

    [ii] ” Blueprint for a Mess” av David Rieff i New York Times Magazine den 2 November 2003.

    [iii] ” Two Years Before 9/11, Candidate Bush was Already Talking Privately About Attacking Iraq, According to His Former Ghost Writer” av Russ Baker den 28 oktober 2004 av GNN-tv.

    [iv] ” Sistani supporters take to streets in call for elections” av Stephen Farrell. Timesonline 16 januari 2004.

Comments are closed.