Politik

Francis Fukuyama: Vad kommer efter Neokonservatismen?


Den kände amerikanske statsvetaren Francis Fukyuama
har skrivit en lång och utomordentligt intressant artikel i dagens New York Times: After Neoconservatism.


Alla som läser den här bloggen
bör känna till Francis Fukuyama som är professor vid Johns Hopkins University i Baltimore strax norr om Washington.

Francis Fukuyama driver sin tes.


1992 skrev han en utmanande bok
med titeln The End of History and the Last Man som förde tesen att efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall så var ideologiernas kamp slut och, i en nytvättad version av det klassiska marxistiska argumentet, så hade den amerikanska modellen segrat och höll nu på att sprida sig över jorden utan något egentligt ideologiskt motstånd.


I det här sammanhanget ser jag mig om och undrar
, var sjutton är alla svenska intellektuella? Varför skriver de inte om de här vitala frågorna? Är det kanske bara så att jag inte vet var de håller hus?


Fukuyama beskriver hur den neokonservatism
som idag genomsyrar Bushadministrationen skapades av en grupp judiska män (Fukuyamas term) som Irving Kristol, Daniel Bell, Irving Howe, Nathan Glazer som studerade vid City College i New York på 1930- och 40-talen. Många av dessa började f.ö. som Trotskister och var starka antikommunister. Den här grupper har beskrivits i Joseph Dormans film Arguing the World


Fukuyama försvarar också
Leo Strauss – som är den som ofta framställs som neokonservatismens skapare och Fukuyama menar inte bör belastas med hur hans lära utvecklades efter hans död.



Klicka på boken


Efter Sovjetunionens fall
trodde de flesta neokonservativa i USA att fom USA bara kunde fortsätta att sprida demokrati i världen så skulle man kunna lösa världens stora problem och samtidigt, bör tilläggas, etablera en amerikansk hegemoni över världen.

 

94 thoughts on “Francis Fukuyama: Vad kommer efter Neokonservatismen?

  1. Gertkvist

    Erik S: “Gott om icke-falsifierbar, och fullständigt spekulativ historieskrivning utan några som helst bevis utöver dina tvärsäkra påståenden:”

    Mina påståenden är _extremt_ falsifierbara och icke-spekulativa. Riksdagsprotokollen från skråväsendets avskaffande, frihandelsavtalen och tvåkammarriksdagens införande är allmänt tillgängliga, likaså de politiska skrifterna i respektiva ämne, dagstidningar och självbiografier. Det är bara att kolla upp vem som väckte förslag i riksdagen, vilka personer dåtidens tidningar ansåg vara de främsta opinionsbildarna eller vad huvudpersonerna själva på sin ålders höst skrev.

    Det räcker med att Erik S bevisar att det var socialister som genomdrev tvåkammarriksdagen, att diskussionen om frihandel präglades av inspiration från Sovjet eller att Gripenstedt hänvisar till Karl Marx verk som sin stora inspriationskälla för att min tes ska falsifieras.

    Seså, Erik S. Motbevisa mig.

    Erik S försök till lappkast-argumentation tänker jag inte ta upp. Men lugn, Lennart kommer säkert med ett inlägg där vi kan diskutera det postsovjetiska Ryssland.

  2. Erik S

    Gertkvist:

    Gott om icke-falsifierbar, och fullständigt spekulativ historieskrivning utan några som helst bevis utöver dina tvärsäkra påståenden:

    “Naturligtvis var den politiska kampen kring frihandel, näringsfrihet, tvåkammarriksdag, begränsad kungamakt mm hård – men det var liberaler som Gripenstedt som förde kampen utifrån utilitaristiska/liberala resonemang, inte August Palm utifrån marxistiska eller jämlikhetsresonemang.

    Välfärdsökningen tom. 1914 berodde dock nästan enbart på stigande välstånd, inte politiska beslut. Som det brukar ske när människor får incitament och politiker håller sig borta (typ 85% marginalskatt, statligt utdelade monopol, engångsskatter och pomperipossa-skatter).”

    Detta får tala för sig själv. Jag noterar att Gertkvist väljer att undvika sakfrågan och diskutera artikeln om den väl dokumenterade befolkningsminskningen i Ryssland under 1990-talet som jag refererade till. Vi ska tydligen glömma bort de 2-3 miljoner som försvann, vilket säger en hel del om Gertkvists brist på känsla för att kapitalismen också orsakar problem. Det är ungefär lika många som dog i Pol Pots Kambodja 1975-1979, och dessa brukar lyftas fram som bevis för kommunistiskt skräckvälde. Men människor som dör p. g. a. en brutal omvandling till kapitalistiskt ekonomiskt system kanske inte är lika intressanta i Gertkvists enögda Timbro-värld?

  3. Erik S

    C.L.K.:

    Bra att du förtydligade dig. Utan att vara alltför mästrande vill jag bara passa på att illustrera ett logiskt felslut av klassiskt snitt som du gjorde när du vände på orsakskedjan i mitt resonemang om BEFOLKNINGSMINSKNING till skillnad från BEFOLKNINGSÖKNING:

    Alltså, påståendet:

    “Om vi ser att A inträffar, så måste det bero på B”

    är INTE liktydigt med att säga:

    “Om vi ser B inträffa, så måste det bero på A”

    Byt ut A och B mot befolkningsökning respektive minskning så ser du förhoppningsvis det logiska felslutet. Jag säger inte detta för att racka ner på dig och vara en akademisk snobb (vilket du antydde i
    ett tidigare polemiskt inlägg mot mig och Kerstin). Utan jag säger det för att vi alla får en bättre diskussion på den här bloggen om vi lär oss en smula grundläggande vetenskapsteori och argumentationsanalys.

    För övrigt är C. L. K. inte den enda som gjort liknande logiska felslut, och heller inte den värste. Gertkvist gör sådana här obegripliga logiska kullerbyttor och argumentationsfel hela tiden, vilket gör hans argument oerhört svårförståeliga och svårbemötta. Skärpning på alla fronter, hoppas jag.

    I övrigt vill jag instämma med C. L. K. att stora genomgripande samhällsförändringar, oavsett om de går i socialistisk eller kapitalistisk riktning, kan ofta innebära oerhörda mänskliga uppoffringar. Därför bör man hålla den syndikalistiska devisen högt:

    “Människan, alltid människan först. Aldrig klassen eller det ekonomiska systemet före människan”.

    Något för både kapitalist- och socialistförespråkare att hålla i minnet. Människan är målet, inte medlet.

  4. C. L. K. Aqurette

    Erik S:
    OK. Jag tänkte att eftersom du använde befolkningsminskning som ett “bevis” för misslyckat ekonomiskt system så borde befolkningsökning vara en indikator på lyckad dito. Men varför exemplifiera liberal kapitalism med ett av de minst liberala länderna? Fast visst har du en poäng i att Sovjetunionens fall innebar en chock för ryssarna. Det är helt enkelt ohälsosamt med revolutioner, därför är reformer att föredra i de flesta sammanhang.

    MAD:
    Du har helt rätt. Men i normalfallet innebär högre medelinkomst högre medianinkomst. Men helt självklart är det inte. Jag läste dock nyligen en artikel om detta, men hittar inte just den artikeln nu. När jag googlade hittade jag istället denna debattartikel från 2002 som beskriver förhållanden då.

    …man konstatera att det amerikanska medianhushållet 1999 hade en total sammanräknad årsinkomst om 406.000 kronor medan det svenska medianhushållet 1998 hade i storleksordningen 276.000 kronor (inklusive arbetsgivaravgifter) att röra sig med, brutto. Det amerikanska hushållet har med andra ord 50 procent mer. Den svenska nivån kan förefalla låg, och det är viktigt att betona att det som mäts är medianinkomsten och inte medelinkomsten. Medianinkomsten är lägre än medelinkomsten i och med att det finns hushåll med mycket höga inkomster som drar upp medelvärdet. I USA är till exempel medelinkomsten 1999 cirka 550.000 kronor.

  5. MAD

    Fast C.L.K. om vi håller oss till ditt exempel om USA så läste jag igår en artikel i senaste ordfront om just amerikanska arbetare och att det nu är 8% av de som har arbete som tillhör “the working poor”, alltså människor som har ett eller flera jobb men ändå inte kan försörja sig själva eller sin familj pga alldeles för dåliga villkor och löner. Det låter inte som att marknadskrafterna bidrar till någon fattigdomsbekämpning.

    Jag undrar också lite varför du är så säker på att medianinkomsten dras upp så mycket pga att medelinkomsten är högre? Det räcker att ett fåtal tjänar fantasisummor för att medelinkomsten ska öka…jag säger dock inte att du har fel eftersom jag inte känner till några siffror eller nån statistik om detta, jag bara undrar…

  6. Erik S

    C.L.K.:

    Jag har inte använt BEFOLKNINGSÖKNING som en indikator på välmående? Var har du fått det ifrån??? Jag har däremot använt Rysslands väl dokumenterade BEFOLKNINGSMINSKNING, som beror på SJUNKANDE medellivslängd under 1990-talet som en indikator på att den ekonomiska chockterapin och omställningen till marknadsekonomi/kapitalism har varit brutal och medfört stora uppoffringar. Ser du inte skillnaden? Eller menar du att minskande meddellivslängd i Ryssland kan tolkas på något annat sätt? Jag har svårt att tolka det som något annat än negativt. Återigen: Kritisera artikeln i den länk som jag gav om ni hittar några felaktiga sakuppgifter.

    Det var inte jag, utan Gertkvist, som lyfte fram Hong Kong som påstått “falsifieringskriterium” på mina och Kerstins resonemang. Jag har redan klargjort att jag tycker det är ofruktbart att blanda in Popper i historiska diskussioner, och dessutom kritiserat Gertkvists idylliska bild av den f. d. kronkolonin. Jag har ingen anledning att lyfta fram vare sig Hong Kong eller diktaturen Kina som några föredömliga exempel. Jag kan bara konstatera att i princip kombinerar Kina det värsta av två system: Kommunistisk enpartistat och diktatur med en fullständigt oreglerad marknad. Med enorma sociala och miljömässiga kostnader som resultat. Exemplet Kina lockar inte mig iallafall, vare sig under Mao-tiden eller i nuvarande form.

  7. Gertkvist

    Om vatten: läs http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/9175665468.pdf

    Personligen skulle jag uppskatta att få veta hur stor andel av befolkningen i “Bolivia” (jag antar att man menar Chochambara – diskuteras på sid 98-102) som hade tillgång till bra vattenledningsvatten
    a) före “privatiseringen”
    b) under “privatiseringen”
    c) idag

    Sedan rider Erik S ytterligare några varv på historierevisionismen. Jag har aldrig hävdat att Sovjets existens inte “påverkade” resten av världen – vad jag hävdat är att teserna “förmådde de ekonomiska eliterna i Väst att börja bete sig mer anständigt mot “vanligt folk”, sprida resurserna inom länderna lite mer” (Kerstin) eller “blotta existensen av Sovjet påverkade välfärdssystemens utformning” (Erik S) i första fallet är bevisligen fel, i andra fallet saknar grund.

    Men vill Erik S och Kerstin diskutera kontrafaktiskt historieskrivning kanske vi kan be Lennart sätta upp ett särskilt forum för oss.

    Naturligtvis var den politiska kampen kring frihandel, näringsfrihet, tvåkammarriksdag, begränsad kungamakt mm hård – men det var liberaler som Gripenstedt som förde kampen utifrån utilitaristiska/liberala resonemang, inte August Palm utifrån marxistiska eller jämlikhetsresonemang.

    Välfärdsökningen tom. 1914 berodde dock nästan enbart på stigande välstånd, inte politiska beslut. Som det brukar ske när människor får incitament och politiker håller sig borta (typ 85% marginalskatt, statligt utdelade monopol, engångsskatter och pomperipossa-skatter).

    Rörande Sovjets efterspel och Rysslands nutid: låg inte Sovjet risigt till demografiskt redan under 1980-talet? Gorbatjov höjde väl spritskatten för att stoppa sovjetmedborgarnas hämningslösa supande? Och är det rimligt att anta att alla fel hos ett folk som tre generationer bakåt levt under ett kommunistiskt (eller vad ni vill kalla det) system kan härledas till högt räknat 10 år av något annat än kommunism?

    Varför är det ryssar som super ihjäl sig, inte skaffar barn och förfaller, istället för hongkongeserna, amerikanerna eller schweizare – folk som levt med kapitalism betydligt längre än ryssarna?

  8. C. L. K. Aqurette

    Kerstin:
    Eftersom du kan de här frågorna så vet du säkert att FN och andra som studerar fattigdom i olika länder brukar använda en mätmetod som innebär att man ser till hur många hushåll som lever på mindre än medianinkomsten. Det innebär att “fattigdom” betyder helt olika saker i länder med olika genomsnittsinkomst. Eftersom ett genomsnittligt amerikanskt hushåll tjänar ungefär 50% mer än ett svenskt, drar detta upp medianinkomsten i USA, vilket gör att fler ser fattiga ut i statistiken. Ett hushåll som i Sverige skulle betraktas som tämligen välmående skulle av amerikanska statistiker klassas som fattigt. Inkomsten per capita spelar således en stor roll när man diskuterar fattigdom.

    När det gäller fördelning så blir det naturligtvis så att ni på vänsterkanten vinner alla diskussioner om man ska utgå från att era idéer om fördelning tas som sanna. Jag menar dock att fördelning bäst sköts av sig själv och att all annan omfördelning är orättvis (se Robert Nozicks “Wilt Chamberlain-exempel”). Staten ska alltså inte syssla med fördelningspolitik. Det viktiga för mig är att fattigdom bekämpas och att människor de facto får det bättre, inte att alla har lika mycket av allt. Och människor får det bättre ju mer marknaden släpps fri.

    Erik S:
    Varför tar du ett av världens minst liberala ekonomier (se länk i min förra kommentar) som exempel på liberal ekonomi? Vore det inte lite hederligare att faktiskt försöka komma åt Gertkvist genom att hitta exempel i någon verkligt fri ekonomi? (För övrigt tycker jag att det är konstigt att du använder befolkningsökning som en indikator på välmående när alla normalt är överens om att barnafödandet minskar när de ekonomiska förhållandena blir bättre och kvinnor ges möjlighet att planera sina graviditeter.)

  9. Kerstin

    Aqurette:
    Hög inkomst/capita är inte detsamma som att alla har det bra. Det handlar liksom om hur inkomsterna/resurserna fördelas också!

  10. Erik S

    Gertkvist:

    En fråga till:

    Ni liberaler åberopar ofta konkurrensens och tävlingsdriftens välsignelser för den tekniska utvecklingen. Frågan är då: När Sovjetunionen inte längre finns som konkurrent till USA, vem ska då driva på utvecklingen framåt, för att förhindra stagnation? Varför, i just detta fall, ska vi tro att det inte behövs konkurrens och tävlan? Är inte fallet med bl. a. Enron-skandalen i USA ett tydligt tecken på att systemet inte sanerar sig själv utan yttre påtryckningar?

  11. Erik S

    Gertkvist:

    Jag ser med spänning fram emot dina teser om vattenprivatiseringens välsignelser! Det skulle också vara bra om du klargjorde om du i övrigt anammar Hong Kong-modellen för att uppnå en bra samhällsutveckling. Enligt dig så “hände” bara välfärdsreformerna av sig själva i Sverige, och socialdemokratiska, socialistiska partier och fackföreningar var i princip onödiga. Om nu samma sak “hände” av sig självt i Hong Kong, innebär detta då att du tycker det är onödigt med fackföreningar också? Eller kanske förespråkar du den kinesiska modellen där företagsledning och fackförening är samma person, eftersom arbetarna ändå har alla intressen gemensamma med företagsledningen?

    Vore bra om du kom ut ur garderoben och utvecklade din syn på demokratins välsignelser eller förbannelser. Varför behöver vi överhuvudtaget olika politiska partier om alla goda saker i samhället “händer” av sig själv?

    Slutligen: Jag tycker det är smått fantastiskt att någon människa allvarligt kan betvivla att Sovjetunionen under sin existens påverkade USA och Västvärlden. Varför är detta så svårt att erkänna och inse? För mig är det fullständigt obegripligt att man så ivrigt förnekar Sovjetunionens influenser på den förda politiken i Sverige och Västvärlden, och att influenserna var såväl negativa (McCarthy-tidens konspirationsteorier i USA, t. ex.) som i vissa fall även positiva (den fredliga “tävlan” om att vinna flest OS-medaljer eller vem som satsade mest på forskning och utbildning). Ingenting av detta är särskilt kontroversiella påståenden, och det finns åtskilliga konservativa historiker i USA och Europa som skulle nicka instämmande. Utan att på något vis därmed ursäkta Sovjetunionens avarter och förtryck.

    Den enda förklaringen jag kan komma på att Gertkvist så envist förnekar detta uppenbara faktum är att han antingen är ideologiskt förblindad av kommunisthat, eller att han är dåligt påläst om den historiska debatten.

  12. Gertkvist

    Erik S: “Du har fortfarande inte svarat på den viktigaste frågan vad gäller din syn på Hong Kong och dess välsignelser:”

    Det är en sak att Erik S står helt utan argument för sin tes “Utan Sovjets existens skulle massor av reformer i den icke-kommunistiska världen aldrig genomförts”. Det är en annan, och betydligt mindre smickrande, sak att Erik S hela tiden försöker vända bort diskussionen från detta förlorade område.

    Jag återkommande rörande vattenprivatiseringar och myter efter arbetstid.

  13. Erik S

    Lennart:

    Angående om det har gått bakåt eller framåt för Ryssland sedan Sovjetunionens fall, så vill jag inte på något sätt argumentera för det gamla systemet som brakade samman 1991. Men det finns ju en del siffror som är ganska intressanta i sammanhanget, och som säger betydligt mer än olika ekonomiska indikatorer: Livslängden och befolkningsmängden.

    Häromdagen kom den senaste rapporten (http://www.yelah.net/articles/kolumn050109) som visade att Rysslands befolkning fortsätter att minska. Under 1990-talet minskade Rysslands befolkning med 2.5- 3 miljoner, bl. a. p. g. a. minskad livslängd men kanske även andra faktorer som ökad spädbarnsdödlighet. Det är iochförsig tänkbart att en del av detta kan ses som ett arv av det tidigare ekonomiska systemet, men även vänner av marknadsekonomi måste ställa sig frågan om “chockterapin” som ordinerades var så lyckad? Att byta ut en centraliserad planekonomi mot en rovgirig och oreglerad kapitalism, där kommunistpartipampar övergick till att bli en ny maffia var kanske inte helt lyckat? Gorbatjov, som ju inledde perestrojkan har för övrigt uttryckt uppfattningen att Putins Rysslnad uppvisar obehagliga likheter med Stalintiden, något som många västliga analytiker instämmer i.

    Den som förespråkar kapitalism och nyliberalism har iochförsig rätt att hävda uppfattningen att dessa mänskliga uppoffringar var “nödvändiga” för att ställa om till ett nytt ekonomiskt system. Men frågan är då på vilket sätt man skiljer sig åt i grundläggande filosofi och syn människan som medel, snarare än mål, från stalinisterna på 1930-talet när de försökte genomföra sin samhällsomvandling med brutala metoder?

    De miljoner ryssar som fick sin livslängd kortad under 1990-talet får betraktas som offer för ekonomiska teorier och system, på samma sätt som de miljoner människor som dött i andra ekonomiska experiment, som t. ex. det stalinistiska.

    Innan C.L.K., Lennart och Gertkvist börjar hudflänga mig och anklaga mig för att försöka återupprätta Stalin vill jag be er om följande:

    1. Läs artikeln under länken jag gav er, och kritisera den om det finns några sakliga fel

    2. Svara klart på frågan (“ja” eller “nej”): Minskade Rysslands befolkning på 1990-talet eller inte? Om den gjorde det, vilken annan förklaring är chockterapin kan vara förklaringen?

    (Lennart skulle säkert skylla på Lenin 70 år tidigare, men det räknar jag inte som ett seriöst svar, så det undanbedes, tack!)

  14. Erik S

    Lennart:

    “Vad har fakta med det här att göra? Det är en trossats som statskapitalistkramarna kommer att ta med sig i graven”

    Exakt vilka personer avser du med “statskapitalistkramarna”? Names, please!

  15. Lennart

    C.L.: Jag hållet helt med dig. Jag tror själv att den här diskussionen väldigt mycket liknar en relgiös debatt. Dvs det är inte fakta det gäller utan en inre övertygelse om att om ‘staten’ bara får styra så kommer alla problem att lösas. På det sättet liknar statskapitalistkramarna inte så litet dagens nyliberaler. Som amiral Farragut sade när han trängde in i Mobile Bay, “Damn toe torpedoes, full speed ahead”. Vad har fakta med det här att göra? Det är en trossats som statskapitalistkramarna kommer att ta med sig i graven.

  16. Lennart

    Kerstin: Det finns alltid en massa människor som säger en massa dumma saker. Om du jämför det gamla nötta GUM med dagens Mega-1 mall i södra Moskva så kan du sen en av skillnaderna mellan det nya och det gamla. Kolla t.ex. Den här artikeln .

    Kommunisterna gjorde hela Sovjet bankrutt. Och frågan är enkel: Var var du i augusti 1991? Med Yeltsin eller med Yanayev?

  17. Kerstin

    Och det fantastiska, jag ska inte säga trevliga för det tycker jag inte att det är, är ju att det idag är en hel del människor i ex. Ryssland som menar att det var bättre i det gamla Sovjet.Tala om marknadsekonomins totala misslyckande! Kan man inte slå Sovjet i gamla Sovjetiska områden, då är det riktigt illa!

  18. C. L. K. Aqurette

    Just vattenförsörjning är ett av de bästa argumenten för privata alternativ. Valet står i underutvecklade länder ofta mellan brist på drickdugligt vatten som “ägs av alla” eller ett kommersialiserat vatten som når alla. Om detta har Fredrik Segerfeldt skrivit en utmärkt bok. Den finns att läsa här.

    När det gäller fattigdom och den påståendet att “vi får alltfler fattiga och utslagna, både i Europa och i USA, ju mer av marknadsekonomi vi inför” så är detta missvisande. Enligt faktiska siffror så finns det ett klart samband mellan ekonomisk frihet och förbättrad inkomst per capita. Jämförande siffror visar också att det är de liberala och kapitalistiska länderna som är rikast medan de socialistiska och totalitära halkar efter allt mer. Märkligt tycks det mig när de sämst presterande ekonomiska systemen som får agera förebild för så många.

  19. Erik S

    Kerstin och Gertkvist:

    Gertkvist sköt sig verkligen i foten när han börjar blanda in Sydamerika och välsignelsen med privat vattenförsörjning! Här visar han en häpnadsväckande okunskap om de senaste årens utveckling i bl. a. Bolivia, vilket Kerstin klokt påpekat. Sydamerika i allmänhet, och Bolivia i synnerhet, är väl ett av de bästa exemplen i världen på faran med privatisering av vattentillgångar, vilket ligger bakom bl. a. valet av Evo Morales till president nyligen.

    Argentinas finansiella kollaps för några år sedan visade tydligt den nyliberala ekonomiska modellens fiasko. Argentina följde alla råd från de nyliberala ekonomiska rådgivarna i IMF och Världsbanken, med katastrofala effekter som följd. Landet börjar sakta repa sig efter den finansiella kollapsen 2001, men misstänksamheten mot nyliberala ekonomiska recept finns kvar och är synnerligen väl befogad i ett historiskt perspektiv. Minst lika befogad som befolkningarna i Östeuropa och deras skepsis mot kommunistiskt enpartistyre.

    Läs på bättre Gertkvist! Både om Latinamerika, Hong Kong och faran med att snöa in på Karl Popper! Jag har läst ditt inlägg om Hong Kong flera gånger och försökt begripa vad det egentligen är du försöker säga. Men jag begriper det inte. Det kan bero på två saker:

    1. Jag är osedvanligt outbildad (stämmer ej) eller korkad (möjligen sant, men stämmer nog inte med hur min omgivning uppfattar mig)

    2. “Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”,
    d. v. s. Gertkvist har inte själv tänkt igenom riktigt vad det är han vill säga. Att plocka ut Hong Kong, och blanda in lite Karl Popper i sammanhanget ger intryck av lite gymnasiefilosofi. Särskilt djupt eller begripligt är det iallafall inte.

  20. Erik S

    Gertkvist:

    Du har fortfarande inte svarat på den viktigaste frågan vad gäller din syn på Hong Kong och dess välsignelser:

    Är det riktigt att du förespråkar ett politiskt system liknande det i den brittiska kronkolonin, där frånvaron av möjligheten att göra demokratiska val och “gå den politiska vägen” som du uttrycker det, är någonting positivt? Jag uppfattar det helt klart att du har denna uppfattning, och att du ser det som en fördel att de brittiska politikerna inte kunde utlova något “valfläsk” och inte behövde ta hänsyn till några besvärliga väljare som hade åsikter om saker och ting.

    Jag kan isåfall konstatera att Gertkvist är synnerligen ärlig: som antidemokrat. Inget hyckleri här inte om att det demokratiska systemet nog är att föredra! Jag antar att Gertkvist då måste vara nöjd med att Hong Kong istort sett behållit sitt fantastiska ekonomiska system sedan Kina tog över? Kapitalismen är trots allt det som kommer först, medan demokratin är sekundär, eller hur? Att sedan Hong Kong numera styrs av en repressiv enpartidiktatur är väl mindre viktigt. Kina är ju iallafall “stabilt”, för att citera Göran Persson. Ja, det är intressant hur nyliberaler är beredda att offra alla demokratiska fri- och rättigheter för den heliga marknadsekonomin och det privata företagandet!

  21. Kerstin

    Gertkvist:
    Och i Bolivia lyckades man stoppa privatiseringen av vatten genom intensiva demonstrationer och folkliga protester, eftersom försöken med sådant ledde till stora prishöjningar på färskt vatten.

    Jag tror att det vore lämpligt att man såg till varje enskilt land, eller till de olika regionerna, och dessas speciella förutsättningar.

    Om man i Boenos Aires hade usel offentlig distribution av vatten så är ju detta inte något argument mot offentlig distribution. Har man samtidigt demokrati kan man ju påverka detta i så fall. Där det är privata vinstintressen som bestämmer har man aldrig denna möjlighet, om man inte tillhör den grupp som “lönar sig bäst”.

    För övrigt: Låt oss vända på dina resonemang ett tag och fråga hur det kan komma sig att klassklyftorna ökar och vi får alltfler fattiga och utslagna, både i Europa och i USA, ju mer av marknadsekonomi vi inför?

  22. Gertkvist

    Kerstin: “Sedan 1990-talet har det i princip varit tabu att ifrågasätta marknadsekonomins välsignelser och att stillsamt resa frågan om det är så lämpligt att ALLA områden ska omfattas av marknadsekonomin, inklusive de som berör grundläggande mänskliga behov och rättigheter, som t. ex. rätten till friskt vatten.”

    Upplysningsvis har “rätten till friskt vatten” i många fall inte alls tillgodosetts av de ej vinstdrivande vattenföretagen.

    I Buenos Aires var nästan alla i de rika delarna av staden anslutna till vattennätet, men bara hälften av de boende i stadens fattiga delar. Detta var alltså läget _före_ privatiseringen. Efter privatiseringen fick tre miljoner Bueno Aires-bor anslutning till vattennätet (vilket innebar enorma besparingar, eftersom de annars tvingades köpa vatten från tankbilar till 10 gånger vattenledningspriset).

    Och Buenos Aires är typfallet, inte undantaget. Det är därför jag är för marknadsekonomi – eftersom alternativen är så mycket sämre.

  23. Gertkvist

    Erik S: “Som jag ser det är din hypotes om Hong Kong lika ofalsifierbar som mina och Kerstins teser, och därmed värdelös enligt dina egba framförda vetenskapliga kriterier???”

    Njae, Hongkong är ju ett av mina argument MOT Erik S och Kerstins tes om Sovjets roll i diverse ärenden.

    Men visst, om Erik S kunde visa att Hongkong under perioden 1949-54 införde samma välfärdssystem som Storbritannien hade, successivt införde allmän rösträtt och motiverade allt detta med “Vi måste motverka det inflytande Kommunist-kina och det inhemska kommunistpartiet har genom att erbjuda hongkongborna något bättre” skulle min tes skjutas i sank.

    Likaså skulle min tes helt haverera om Sverige i och med Sovjets upplösning avskaffade hela välfärdsstaten (och innan någon börjar skriva “nedrustning” – kolla upp fakta, tack) genom att avskaffa såväl skattefinansiering som kommunalt utförande av vård, skola och omsorg.

    Eller att inget land i hela världen före 1917 hade någon form av välfärdspolitik, stöd till fattiga, demokratiska tendenser eller stigande levnadsstandard – för att sedan under några år göra helt om i överljushastighet.

    Varsågod. Här har ni chansen …

  24. Erik S

    Lennart:

    “C.L., Kerstin: Jag är inte redo att riktigt låta Kerstin komma undan så lätt Hon säger att hon är för marknadsekonomi men en ‘förnuftig sådan’ det låter inte som ett speciellt entusiastiskt stöd för marknadsekonomi.”

    Frågan är: behövs det verkligen ett “entusiastiskt”, snarare än ett KRITISKT perspektiv på marknadsekonomin? Jag menar: det råder knappast någon brist på personer i ledande ställing (politiker, IMF, Världsbanken, borgerliga partier, socialdemokratiska partier etc.) som förespråkar marknadsekonomi?

    Marknadsekonomin är knappast hotad, snarare alltför sällan kritiskt ifrågasatt: Vilka områden ska INTE styras av marknaden? Vattentillgångar? El? Kommunikationer? Sjukvård? Skolor? Sedan 1990-talet har det i princip varit tabu att ifrågasätta marknadsekonomins välsignelser och att stillsamt resa frågan om det är så lämpligt att ALLA områden ska omfattas av marknadsekonomin, inklusive de som berör grundläggande mänskliga behov och rättigheter, som t. ex. rätten till friskt vatten.

    Själv erkänner jag och inser att marknadsmekanismer kan vara effektiva på vissa områden, men långifrån alla. Det kallar jag ett kritiskt perspektiv på marknadsekonomin, och det tycker jag att även Lennart ska omfatta. Iallafall om han vill skilja ut sig från de dogmatiska marknadsfundamentalisterna som Gertkvist och C. L. K. som i princip inte erkänner några som helst begränsningar eller problem som uppstår genom marknaden.

  25. Erik S

    Gertkvist:

    Om du vill ha Hong Kong, en liten brittisk koloni med ytterst speciell historia, som något slags falsifieringskriterium á la Popper mot mina och Kerstin’s idéer om Sovjetunionens påverkan på Västeuropa så får du väl ha det. Popper har jag redan avhandlat, och åtskilliga är de allmänt accepterade vetenskapliga teorier som gång på gång “falsifierats” men fortsatt att leva vidare. Helt enkelt därför att en popperiansk vetenskap av det slag du förespråkar varken är önskvärd eller ens möjlig.

    Sedan kan jag inte låta bli att notera dina formuleringar om Hong Kongs brist på demokratiskt styrelseskick (som fanns redan under den brittiska kolonialtiden):

    “Min_ förklaring är att det i kolonin Hongkong, belägen på andra sidan jordklotet från koloniallandet, var befriat från politik. Politikerna i Storbritannien valdes inte av hongkongborna, och hade ingen anledning att utlova valfläsk typ friår. Hongkongbor som var missnöjda med något visste att det var meningslöst att gå den politiska vägen för att uppnå förändring. Och folk var, tro det eller ej, nöjda med resultatet. Frånvaro av rösträtt och välfärdsstat ledde varken till inbördeskrig eller utvandring.”

    Som jag ser det är din hypotes om Hong Kong lika ofalsifierbar som mina och Kerstins teser, och därmed värdelös enligt dina egba framförda vetenskapliga kriterier???

    Slutligen noterar jag att det är svårt att låta bli att tolka din idylliska beskrivning av Hong Kong som att du även förespråkar avskaffad representativ demokrati och allmän rösträtt även i Sverige. Det verkar liksom inte finnas några som helst moln på Hong Kongs ljusa himmel…

  26. Lennart

    Kerstin: Jag hoppas faktiskt få betydligt mer diskussion om just ekonomi eftersom de flesta meningsutbytena om ideologi och politik på den här bloggen knappast ens berör det ämnet, som ju ligger till grund för alla ideologier.

    Att vissa samhällsfunktioner bör skattefinansieras håller t.om det republikanska partiet med om, så det är knappast någon kontroversiell åsikt.

  27. Kerstin

    Lennart:
    Vill du verkligen ha en lång diskussion om nationaekonomi på den här tråden? Den är väl lång nog som det är. Men ett kort övergripande svar, sedan kommer jag inte att skriva mer om saken här:
    Marknadsekonomi är bra på vissa områden, men den blir dålig i andra sammanhang. Somliga uppgifter, som asnvaret för stora delar av infrastruktur och vårdsektor blir varken bättre, billigare eller förnuftigare om de överlåts helt till Marknaden. Dessa områden bör skötas i genemsam regi och så att alla kan få del av dem, inte bara de som har pengar – enligt min uppfattning.

  28. Gertkvist

    Erik S och Kerstin: Jag kan bara konstatera att er teori om att Sovjets existens framkallade annars ogenomförda välfärdsreformer/förbättringar i västvärlden har mycket svag historisk grund, att det inte finns några konkreta stöd för teorin samt att det finns mycket starka invändningar mot teorin som inte vederlagts.

    Ju mer jag tänker på frågan desstå mer ser jag Hongkong som spiken i kistan för teorin. Varför uppstod inte i Hongkong de krafter som i Sverige, Kanada, Tyskland/Västtyskland och Italien (enligt Erik S och Kerstin) drev igenom såväl “delande av överflödet” som rösträtt mm?

    _Min_ förklaring är att det i kolonin Hongkong, belägen på andra sidan jordklotet från koloniallandet, var befriat från politik. Politikerna i Storbritannien valdes inte av hongkongborna, och hade ingen anledning att utlova valfläsk typ friår. Hongkongbor som var missnöjda med något visste att det var meningslöst att gå den politiska vägen för att uppnå förändring. Och folk var, tro det eller ej, nöjda med resultatet. Frånvaro av rösträtt och välfärdsstat ledde varken till inbördeskrig eller utvandring.

    Men hur förklarar “Yttre hot drev genom reformer”-anhängarna Hongkong?

  29. Lennart

    C.L., Kerstin: Jag är inte redo att riktigt låta Kerstin komma undan så lätt 🙂 Hon säger att hon är för marknadsekonomi men en ‘förnuftig sådan’ det låter inte som ett speciellt entusiastiskt stöd för marknadsekonomi.

  30. Lennart

    Klas: Whao, bra skrivet! Du har alldeles rätt i att neokonservatismen inte är en ism utan ett nätverk. Men det var ju inte kommunisterna i Ryssland eller nazisterna i Tyskland heller.

    Det är väl så att alla -ismer egentligen är en tunn fernissa på ett närverk.

  31. Kerstin

    Aqurette:
    Jag har levt i en marknadsekonomi i hela mitt liv. Jag har aldrig i mitt lliv förespråkat en planekonomi av sovjetisk typ så JA, jag är för marknadsekonomi, men en förnuftigt reglerad sådan som inte tillåts löpa amok. Det gör den nu.

  32. C. L. K. Aqurette

    Kerstin:
    Du tillskriver inte marknadsekonomin några förtjänster alls. Det var hotet från Sovjetunionen i kombination med reformer av västerländska marxister (inklusive socialdemokrater) som skapat den välfärd som finns i Europa idag. Fritt företagande har inte spelat någon avgörande roll. Är det korrekt uppfattat?

  33. Kerstin

    Erik S:
    Tack för svar, ska inte gå in på orsakerna till mitt onda öga till Münzing, för det blir ganska mycket off side här. Den där diskussionen om könsskillnader, som förvisso är intressant, tar vi en annan gång och någon annanstans 🙂

  34. Erik S

    Kerstin:

    Jag är osäker på om Germund Hesslow verkligen varit elev till Arne Muntzing? Hesslow är ju medicinare och neurofysiolog, inte biolog och genetiker i första hand. För övrigt undrar jag vad du hade emot Arne Muntzing? Jag har för mig att han var en av de mer balanserade lundagenetikerna som inte var rasbiolog?

    Det är också viktigt att komma ihåg att det finns gott om tokstollar på den “andra sidan” om Hesslow, alltså flummiga postmodernister och en del extrema feminister som förnekar att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män överhuvudtaget, och hävdar att alla könsskillnader socialt konstruerade. För balansens skull, inte för att försvara Hesslow på något vis.

  35. Kerstin

    Gertkvist (och Erik. S):
    För det första så har både revolutionen i Ryssland och framväxandet av demokratiska system och välstånd att göra med Marx – liksom. Att sedan många av de system som vi betraktar som välfärdssystem, ATP mm. inte kom förrän senare har ju sina förklaringar. Dels lugnades arbetarna med en socialdemokratisk regering, dels ansåg denna regering faktiskt, (och det var detta som kommunisterna ansåg var det stora socialdemokratiska sveket mot marxismen och den sanna socialismen) att man inte kunde skapa bättre förhållanden för folk i allmänhet med mindre än man fick mer att fördela (ett slags överskott), en produktionsökning alltså. Därmed dröjde det flera årtionden innan de större välfärdssystemen skapades, och de skapades mot de borgerliga partiernas vilja, och där spelade naturligtvis det faktum in att vi inte var med i kriget och fick en god start av det skälet. Men som Erik S säger, det är inte en enda faktor som orsakat allt, men man kan inte bortse från somliga faktorer som bidrog bara för att även andra bidrog.

    Du tar vidare fram lite exempel på välfärdsstater som inte hade anledning att vara direkt rädda för Sovjet, enligt dig. Men det hade de faktiskt, rent teoretiskt (och kanske också praktiskt,) de också, för även i dessa länder kunde arbetare göra revolution om man inte skapade bättre förhållanden för dem. Jag kan inte säga att jag är tillräckligt bevandrad i varken Canadas eller Nya Zealands moderna historia för att säga något mer specifikt om dessa stater men jag har för mig att båda såg England som modelland.
    Och du Gertkvist tycks mig här blanda samman rädsla för militära aktioner från Sovjet med rädsla för den egna arbetarkadern.

    Vad gäller Popper, så har Erik S. helt rätt när han påpekar att man inte kan använda Poppers fallibilism/falsifikationism på samhällsvetenskaper eller humaniora, inte ens enligt Popper själv, och egentligen inte heller på naturvetenskaperna (som Popper egentligen talade om dock), dels av de skäl Erik S för fram, dels för att det är ungefär lika svårt, många gånger, att falsifiera något som att verifiera det, och som Kuhn påpekade, skulle man använda Popper på naturvetenskaperna skulle det mesta inom dessa vara falsifierat eftersom det ofta är lika svårt att avgöra vad som falsifierat som att verifiera något och inte ens naturvetenskapliga teorier är med nödvändighet sanna bara för att de fungerar, som bekant, och de flesta är probabilistiska, vilket var något Popper ogillade djupt och skälet till att Kuhn ansåg att med Poppers hårda krav skulle de vara falsifierade, något Kuhn nog ansåg absurt att hävda för han ansåg att naturvetenskapen hade gått framåt trots allt.

    Sedan tycker jag nog att Popper sade en del som var värdefullt och att man inte utan vidare kan döma ut honom som en dålig kunskapsfilosof. I sin tid spelade han en viktig roll för att påvisa problemen i den logiska empirismen/positivismen med dess verifikationism och hans falsifieringstes var högst intressant när den lades fram och kom att leda vidare. De flesta filosofer kommer senare i historien att betraktas som inte fullt så smarta som deras egen tid kanske ansåg, dels på grund av att det går mode i kunskapsfilosofier också (precis som vad gäller nationalekonomiska teorier,) dels på grund av att andra kommer på nya sätt att formulera problemen eller att lösa dem. Att få fel så småningom behöver inte vara dåligt, om det man sade ledde fram till det som blev bättre -i någon mening. Inte nog med det filosofier omtolkas och kommer tillbaka, på ett eller annat sätt, med jämna mellanrum. Just nu är ju Kant och Platon inne igen, efter att de varit totalt utskåpade i nästan 100 år och nu tar man fram helt andra sidor och tolkar somligt som de sade, på ett annat sätt än för bara 35 år sedan.

    PS: För övrigt Erik S. håller jag helt med dig om Hesslow (som väl var elev till Arne Münzing som jag hade ett ont öga till redan i början av 70-talet) och gläder mig över en biologi som delar min åsikt härvidlag.

  36. Erik S

    Gertkvist:

    Ett svar till på din fråga:

    Du hävdar att det faktum att jag söker multifaktoriella förklaringar till det politiska skeendet i Sverige och välfärdssamhällets framväxt är antipopperianskt och icke-falsifierbart. På detta har jag svarat ovan. På “anklagelsen” att jag hävdar att flera faktorer, utöver Sovjetunionens influens och närvaro, kan ha påverkat utvecklingen i Sverige så svarar jag bara:

    Om detta är en anklagelse, så tar jag det med jämnmod. Att anklagas för att vara nyanserad och se flera potentiella, icke-uteslutande, faktorer som verkar på något är i själva verket en intellektuell attityd som jag är stolt över! Jag är forskare, och genom åren har jag lärt mig att sanningen ofta är mer komplicerad än man ursprungligen tror, och verkligheten förklaras sällan genom en enda faktor, utan genom flera samspelande faktorer. Åtskilliga är de vetenskapliga trätor som lösts genom att det visat sig att när man tvistat om det är Faktor A eller Faktor B som är viktig, så har det visat sig att både A och B spelar roll! Förmodligen hade min forskningskarriär blivit betydligt kortare och mindre framgångsrik om jag hade fastnat i någon av dessa endimensionella förklaringsträsk, och de mest framgångsrika forskarna (enligt min erfarenhet) är just de som har förmåga att se bortom de enskilda faktorerna och till en större och mer komplex helhet.

  37. Erik S

    Gertkvist:

    “Erik S: Hur skulle du formuler en poppersk falsifieringsmöjlighet av din teori? Genom att hävda att influenser/hot från Sovjet drev genom i princip allt, men som en av många drivkrafter, gör du det omöjligt att debattera frågan.”

    Två svar:

    1. Det går inte att bedriva popperiansk vetenskap på historievetenskapen, eftersom det inte “går att spela bandet en gång till”, d. v. s. vi har bara det faktiska historiska skeendet att relatera till. Det går alltså inte att falsifiera mina hypoteser i popperiansk anda. Det kanske är en svaghet. Men det är isåfall en svaghet som jag delar med ALLA andra, inklusive Gertkvist, som försöker tolka historien och dess orsaker. Historia är ingen experimentell vetenskap, och skiljer sig därmed från många naturvetenskaper. Försöket att lyfta fram popperianska kritierier i denna diskussion är både fånigt och ofruktbart. Det går inte att falsifiera historiska teorier, bara lyfta fram fakta och skeenden som stöder dem. Enligt Popper skulle historia därmed inte räknas som en sann vetenskap, men Popper hade fel i såväl dennaa som andra frågor. Popper var ingen särskilt bra filosof, helt enkelt. Jag har själv haft min popperianska period, men det är en mognadsfråga, man blir alltmer kritisk mot Popper med ökad forskningserfarenhet.

    2. Enligt min uppfattning är Karl Popper för övrigt en klart överskattad filosof, även inom naturvetenskapen (inklusive biologi, som är mitt forskningsområde). Skulle naturvetare bedriva forskning enligt strikta popperianska kriterier så hade utvecklingen avstannat för länge sedan, och vi hade inte fått fram någon fundamental ny kunskap. Vi hade bara ägnat åt oss att falsfiera hypoteser, snarare än att utveckla nya teorier och ta fram ny kunskap om naturen. Varken Newton, Darwin, Pasteur eller Crick & Watson arbetade enligt popperianska kriterier – som tur var!!!! Tomas Kuhns modell för de vetenskapliga paradigmskiftena, om den inte tolkas alltför dogmatiskt och bokstavligt, är en betydligt mer verklighetsförankrad teori för hur naturvetenskapen utvecklas. Popper fick en hel del om bakfoten, bl. a. hans idiotiska idé om att evolutionsteorin var ofalsifierbar (något som han själv medgav var fel mot slutet av sin levnad).

  38. Gertkvist

    Kerstin: alla de förbättringar du och jag tagit upp inträffade före Sovjets uppkomst, och kan sålunda inte tillskrivas Sovjets påverkan. De skulle ha skapats oavsett om grannen i öster hette Ryssland eller Sovjet. Vsb.

    Vad gäller de välståndsbildande och omvandlande krafterna var arbetarna/marxisternas insatser icke-existerande när skårväsendet avskaffades och näringsfriheten infördes, ränteförbudet togs bort, järnvägarna började byggas och ståndsriksdagen ersattes med tvåkammarriksdagen.

    Notabelt är att välståndsökningen även kom lantbrukarna till del – trots att de inte arbetade inom de nya näringarna (dvs industrin) eller hade några starka och organiserade företrädare. Det bestrider den marxistiska förklaringen.

    Värnplikt är jättedyrt. Jepp. Fast i uteblivna inkomster (=skatt) istället för direkta utgifter, vilket gör att man ofta missar kostnaderna.

    Erik S: Hur skulle du formuler en poppersk falsifieringsmöjlighet av din teori? Genom att hävda att influenser/hot från Sovjet drev genom i princip allt, men som en av många drivkrafter, gör du det omöjligt att debattera frågan.

    Med detta handikapp: varför dröjde det så rackarns länge innan den svenska välfärdsstaten uppkom, om nu hotet/inspirationen från Sovjet var så stark? Först 1955, alltså 38 år efter Sovjets uppkomst och när styrkeförhållandet Sverige-Sovjet antagligen var som förmånligast någonsin till Sveriges favör, började staten finansiera sjukvård i någon större skala. Innan dess betalade man själv sitt läkarbesök och sjukhusvistelse (mer exakt via frivilliga försäkringar). Två år senare, när SAP redan vunnit makten om fackföreningsrörelsen, infördes ATP. Barnomsorgen blev allmänt täckande först på sent 80-tal eller tidigt 90-tal. Högre utbildning blev mer allmän först på 60-talet.

    Varför byggde Kanada, skyddat från Sovjet av samma ocean som USA, ut sitt välfärdssystem ungefär som länderna i västeuropa istället för som grannlandet USA?

    Varför byggde Australien och Nya Zeeland upp motsvarande välfärdsysstem, trots att dessa länder var ännu mer skyddade än USA?

    Varför byggde Hongkong, landet med gräns direkt mot jättekommunist-Kina, inte upp några välfärdssystem á la Storbritannien för att kontra det kinesiska inflytandet? Notera att den kinesiska propagandan på 50- och 60-talet var lika bra som den sovjetiska på 20- och 30-talet på att utmåla moderlandet som välmående och avancerat, så det borde inte vara några skillnader.

    Min förklaring är att stigande produktivitet och handel stiger välståndet, vilket kommer alla till del. Och i och med stigande välstånd (=mer pengar) blir det frestande för politiker att köpa röster genom att föreslå reformer, förmåner och annat som finansieras med höjda skatter.

    I viss mån korrigeras detta av de politiska systemen. En folkomröstningsdemokrati som Schweiz eller en federal stat som USA förändras långsammare än ett land utan spärrar som Sverige. Och en koloni som Hongkong står helt och hållet utanför röstköpet. Men hur förklarar Erik S (och i viss mån Kerstin) dessa stora skillnader mellan olika länder utifrån sina förklaringsmodeller?

  39. Klas Sandberg

    Neokonservatismen är inget filosofiskt system Lennart. Inte heller är det ett politiskt parti.

    Om något kan man nog säga att det handlar om ett NÄTVERK.

    Jag vet.

    Nu igen. Det verkar finnas nätverk till höger vänster i samhällsdebatten just nu. Det här är en typ av nätverk, eller generationsenhet, som förekommit ganska ofta under historiens gång. De finns i såväl konst som politiken. En skara män av ungefär samma ålder och med ungefär likartad bakgrund som dels vill utmana den rådande ordningen och dels främja varandras karriärer.

    Ganska vanligt som sagt var. Det är inget parti som ställt upp i val, inte heller någon sammansvärjning med högkvarter under Nordpolens is.

    Två kategorier är vanliga bland de neokonservativa. Dels skriftställaren och skribenten. Till dom kan man räkna Charles Krauthammer, William Kristol och Robert Kagan.

    Dels den politiske tjänstemannen. Det är en typ som blir alltmer talrik både i Sverige och i USA. Toppbyråkraten som varken fått sitt jobb genom väljarna eller genom sina meriter utan istället låtit sig UTSES av den som vann valet. Till den gruppen hör Paul Wolfowitz, Douglas Feith, Elliot Abrams och Lewis ”Scooter” Libby.

    De tillhör Republikanernas topptjänstemän inom det utrikespolitiska området. Under perioder när det egna partiet är borta från makten brukar de försöka vänta ut det på diverse tankesmedjor.

    Finns det något neokonservativt nervcenter skulle det nog vara American Enterprise Institute i Washington.

    Flott va?

    Den genomsnittlige intellektuelle bor i en liten billig lägenhet och försöker få det att gå ihop sig med diverse frilansartiklar i intellektuella tidskrifter med begränsad upplaga. Den neokonservative motsvarigheten har däremot välbetald tjänst som låtsasforskare på ett låtsas- forskningsinstitut. Han kan prångla ut sina artiklar och kolumner i glassiga tidskrifter subventionerade av Rupert Murdoch.

    Jag har tidigare nämnt att det nuvarande neokonservativa nätverket samlades av två av Leo Strauss lärjungar. Albert Wohlstetter (avled 1997) och filosofen Allan Bloom (avled 1992).

    Kanske Allan Bloom var den egentlige grundaren av dagens neokonservativa rörelse.

    En källa som egentligen måste användas med stor försiktighet är Saul Bellows roman Ravelstein.

    Det är en nyckelroman. Huvudpersonen, Ravelstein är en skildring av Allan Bloom.

    Det nämns att Ravelstein/Bloom är kontroversiell, nästan hatad för sina ståndpunkter men VAD de ståndpunkterna går ut på – ja där blir romanen plötsligt märligt vag.

    Där berättas också att Ravelstein har samlat en skara studenter kring sig. Unga män som han bedömt som begåvade och som ägande den rätta inställningen. Han har påverkat dem. Format om deras smak. Ingen mer populärmusik. Bara klassiskt. Han har hjälp dem till få igång sina karriärer och står i oavbruten kontakt med dem. Mobiltelefonen ringer i ett.

    En av gestalterna, Philipp Gorman anses vara en pseudonym Paul Wolfowitz.

    Replik av Ravelstein: ”Det är bara en tidsfråga innan Gorman är minister och det kommer att bli förbannat bra för landet”.

    Fel på båda punkterna Lennart. Det dröjde nästan tio år efter Allan Blooms död innan Gorman / Wolfowitz nådde rangen som ställföreträdande försvarsminister.

    Och var INTE bra för landet.

    Det faktum att Bellow är så märligt vag om vad neokonservatismen EGENTLIGEN står för är ett genomgående drag hos många neokonservativa, i alla fall i deras offentlige uttalanden. Åldermannen Irving Kristol har skrivit en tjock självbiografi där han lyckats med konststycket att berätta om sin karriär och uppbyggandet av sin rörelse utan att egentligen gå in på vad den vill.

    Leo Strauss själv framhöll att den sanna kunskapen måste förbli dold för den stora massan. Filosofer måste förmedla den kunskapen genom antydningar, förstulna vinkar och viskningar undanstoppade här där i sina texter. [i]

    Journalisten Jim Lobe har dessutom framhållit i en intervju att det alltid funnits en stor muntlig tradition kring Strauss.

    Det kan bara bli en spekulation men det var kanske därifrån som Bushadministrationen hämtade inspirationen till det hemlighetsmakeri och de dimridåer som omgivit den. I synnerhet under dess första tid.

    Det faktum att de neokonservativa utgör ett så tättknutet nätverk kan också förklara varför de trots sin förmodade brilliants så ofta hamna helt galet i sin analys.

    De talar ständig med varandra. De får sin information från varandra och genom att läsa varandras artiklar och utvärderingar. De lever i en inavlad, intellektuell rundgång av gigantiska mått.

    Det länder trots allt Francis Fukuyama till (viss) heder att han redan 2004 vågade framhålla att Irakinvasionen höll på att gå överstyr, och att de övriga neokonservativa mest av allt svarat med försöka fly in i en fantasivärld där allt fortfarande gick finfint.[ii]

    Att döma av Robert Kagan och Charles Krauthammers senaste kolumner föredrar de fortfarande att dröja sig kvar där.

    Fukuyama är som sagt var förmodligen den mest hederlige i hela skaran. Han är en duktig skribent men han anses faktiskt inte vara någon märkvärdig filosof. Emmanuel Todd har kallat hans bok om historiens slut för Hegel i Disnyversion.[iii] När han talar om de olika riktningar som skall ha inspirerat neokonservtismen är han förmodligen bara ute och försöker förgylla dem. George Soros framhåller att neokonservatismens kärna mest av allt är en ganska grovhuggen socialdarwinism.[iv]

    Ytterligare en faktor som bidrar till den mentala inaveln inom det neokonservativa nätverket är att de faktiskt ÄR släkt med varandra. De är gifta med varandras systrar och döttrar. Deras barn är engagerade (se exempelvis Irving Kristols son William, redaktör för Weekly Standard, Norman Podhoretz son John). Rörelsen domineras av något som närmast liknar klaner. Kristol, Kagan och Podehoretz.[v]

    Något som Fukuyama också förbigår med tystnad är den brutalitet som ligger tätt under ytan på den polerade amerikanska akademikerfasaden.

    När deras projekt kört fast har de förordat fullständig hänsynslöshet. Max Boot var mycket belåten över de metoder som den amerikanska armén använde på Filippinerna vid förra sekelskiftet. Han var i samma artikel lika nöjd med att de krävde 200 000 civila filippinares liv.[vi]

    Charles Krauthammer förordade öppet bruket av tortyr.[vii]

    Den senaste ståndpunkten har förresten kopierats av Carl Rudbeck på Timbro. På något outgrundligt sätt verkar han samtidigt hävda att detta bara är ett tecken på uppfriskande uppriktighet.

    Vet du vad de för mig att tänka på Lennart?

    Bolsjevikerna. Du vet de där gossarna som tillbringade flera år som snackande café revolutionärer tills de en dag, genom ödets nyck fann sig sittande i tsarens palats i Petrograd… och ganska omgående började inrätta koncentrationsläger och avrättningslistor.

    ______________________________________

    [i] ”Leo Strauss and the American Right” av Shadia B Drury. Macmillan Press LTD. Lonodon 1997. Sidan 60-61.

    [ii] ” The Neoconservative Moment” av Fracis Fukuyama i The National Intrest, sommaren 2004.

    [iii] ”Låtsasimperiet; Om det amerikanska systemets sönderfall” av Emmanuel Todd. Bokförlaget DN. Stockholm 2004, sidan 14.

    [iv] ”The Bubble of American Supremacy” av George Soros. The Atlatic, December 2003.

    [v] ” All in the Neocon Family” av Jim Lobe. Alternet den 27 mars 2003.

    [vi] Citat ur Juan Coles blogg.

    [vii] ” The Truth about Torture;It’s time to be honest about doing terrible things.” Av Charles Krauthammer Weekly Standard 2005/12/05. Volym 011. Nummer 12.

  40. Kerstin

    Till Erik S först:
    Du svarade Gertkvist väldigt bra och jag håller helt med dig. Sedan vill jag gärna svara Gertkvist direk också.

    Gertkvist skriver: (kursiveringarna nedan):
    Historiskt och ekonomiskt skedde under 1800-talets andra halva en historiskt unik förbättring av människors levnadsnivå.

    Jo, och det hade att göra med marxismen och de begynnande protesterna från den allt aktivare arbetarrörelsen, som startade i slutet av 1800-talet.

    Detta berodde på industrialiseringen och frihandeln. Svenssons produktivitet ökade enormt, och detta kom också Svensson till del.

    Nej, det hade inte att göra med frihandel och ökande produktivitet i första hand. Det hade med arbetarnas kamp för förbättringar att göra. Denna kamp möttes av hårt motstånd från arbetsköparna och från framför allt de konservativa. Förbättringarna kom inte alls för att arbetsköparna plötsligt insåg att de behövde konsumenter också för att det hela skulle gå ihop. Detta talade bland annat Marx om för dem att de behövde, men det begrep de inte i alla fall. De såg bara hur ökade löner och ökade statliga utgifter skulle minska deras egna profiter och förmögenheter. De begrep alltså inte ens sitt eget bästa i det längre loppet.

    Hand i hand med den ekonomiska utvecklingen skedde demokratisk utveckling. Rösträtten utvidgades och de folkvalda parlamenten fick mer att säga till om gentemot kungamakten och ev. adel/överhus. Konstitutioner som reglerade statens maktbefogenheter antogs eller kodifierades

    Du får det att låta som om den här utvecklingen liksom bara hände, utan vidare och på grund av någon övernaturlig makts ingripande, eller på grund av naturlagar av något slag. Det är visserligen rätt att detta ”hände samtidigt”, men det hände så på grund av arbetarrörelsens, och del socialiberalers, kamp för bättre levnadsvillkor och väldigt mycket mot de konservativas och företagarnas vilja. I Sverige motarbetades arbetares och de sämre ställdas kamp för lika rösträtt intensivt av högern exempelvis, liksom högern senare motarbetade den kvinnliga rösträtten.
    Företagare ansåg att ländernas ekonomier skulle skjutas totalt i sank om arbetstiden kortades ner etc. etc.

    Du har en poäng vad gällde orsakerna till att kvinnliga rösträtten gick igenom emellertid. Det gick inte att hävda att kvinnor inte klarade någonting efter att de hade skött delar av industriproduktionen under första världskriget. Men fortfarande, det handlade inte om att de ekonomiska eliterna plötsligt blev insiktsfulla och sade att ”Oj vad duktiga ni kvinnor har varit, nu ska ni också få rösträtt som belöning”. Det handlade fortfarande om kvinnornas fortsatta kamp, där de fick stöd av socialisterna och av en del liberaler, och det faktum att motståndarna mot kvinnlig rösträtt inte hade samma argument mot kvinnlig rösträtt som de hade stöttat sig på före kriget.

    Demokratin var alltså ingenting som bara ”hände”, den fick de som levde då kämpa sig till, och slutar vi kämpa, för att få behålla den, är den mycket snart ett minne blott!

    Det europeiska välståndet berodde snarare på att man återgick till den gamla modellen, och begravde mellanspelet 1914-1945.

    Här har du rätt. Efter kriget gick man in för en helt annan ekonomisk politik och övergav de utpräglade ekonomiska laissez-faire-politiken och dess betonande av besparingar vad gällde offentliga utgifter (den som bl.a. ledde till att man ansåg att undermåliga människor inte borde få fortplanta sig). Man hade insett att kapitalets totala frihet inte var så lyckat (efter börskraschen 1929), att det hade lett till katastrof och i hela Västvärlden började man istället tillämpa Keynes ekonomiska teorier efter kriget. (Rosewelt hade faktiskt gjort något i den vägen redan under trettiotalet, med sin New deal och skam till sägandes hade även Hitler tillämpat den principen med sitt igångsättande av industrin, byggandet av motorvägar, upprustning etc), som gick ut på att stimulera efterfrågan för att få igång industrierna igen bl.a. och kanske framför allt genom att staten initierade uppbyggnad av infrastrukturen. Så vad gäller Keynesianismen tvingas vi kanske tom erkänna Hitler som en föregångar (Just detta är ju vad gamla nazzar ofta har framhållit om Hitler: Men han gav ju folk arbeten i alla fall!)

    Tack vare Sovjets existens tvingades två generationer 19-åringar efter 1945 huka i skyttegravar istället för att jobba eller studera. Det är jättedyrt.

    Va?? Talar du om den allmänna värnplikten här heller???

  41. Erik S

    C.L.K.:

    “Det finns en avgörande skillnad mellan att kritisera en person för det som skrivs och att raljerande spekulera över personens liv och färdigheter i övrigt. Jag tycker helt enkelt att det börjar bli för mycket av “du är obildad och kan ingenting”. Min utbildning har mycket lite med diskussionerna här att göra. Jag bara läser och tolkar det ni och andra skriver så gott jag kan. Men visst, med tanke på min arbetarbakgrund så är det möjligt att jag har ett handikapp i de här diskussionerna; att jag helt enkelt inte förstår er – som ni ofta påpekar så har ni doktorstitlar och decennier av akademisk forskning i ryggen. Det har inte jag.”

    Jag har, iallafall inte avsiktligt, lyft fram min doktorstitel som argument i min kritik av C.L.K.. Jag kritiserade dock C.L.K. för att han inte ville gå in i en diskussion där vi mer förutsättningslöst och utan ideologiska skygglappar diskuterade Sovjetunionens ev. påverkan på den svenska förda välfärdspolitiken. Jag förväntade mig att du skulle vara villig att gå in i sådan “akademisk” diskussion, eftersom du uppenbarligen studerar på LU och därmed borde ha en viss erfarenhet av sådana här diskussioner under olika seminarier och kurser.

    En sådan diskussion skulle man kunna föra, alldeles oavsett om man stöder det svenska välfärdssystemet eller inte, och alldeles oavsett om man tycker att sådana eventuella sovjetiska influenser var av godo eller ondo. Det handlar inte om att ursäkta Sovjetunionen eller dess politik. Det handlar om att diskutera i vilken mån Sovjetunionen påverkade den förda politiken i Sverige och i vilken riktning. Jag blev, precis som Kerstin, rejält förbannad när vi återigen utsattes för svepande beskyllningar om att ursäkta Sovjetsystemet. Nu torde det vara avklarat och ditt senaste inlägg tar jag fasta på: kritik mot kapitalismen innebär inte med automatik att man också förespråkar det styrelsesystem som tillämpades i Sovjetunionen och Östeuropa (som vi kan kalla stalinistiskt, kommunistiskt, socialistiskt eller statskapitalistiskt, beroende på ideologisk utgångspunkt).

    För övrigt anser jag inte att personer med doktorstitlar eller de som är professorer med automatik är mer trovärdiga än de som saknar akademisk utbildning helt och hållet eller kommer från arbetarbakgrund, som C.L.K.

    Jag är själv den första i min släkt som har doktorerat och i släkten finns folkskollärare, snickare, snabbköpskassörskor och rörmokare. Jag känner mig rätt främmande i många högtravande akademiska sammanhang och tycker närmast att det är patetiskt när en del professorer ger sig in i debatter där det är uppenbart att de yttrar sig privatpersoner snarare än fackmän. Germund Hesslows reaktionära åsikter om familjepolitik är ett bra exempel, som jag kritiserat tidigare:

    http://www.yelah.net/articles/debatt050312

    Hesslow är ett klassiskt exempel på en mörkblå reaktionär som försöker motivera sina högeråsikter med “biologiska” argument. Men vi som är biologer och inte delar Hesslows nattståndna åsikter genomskådar lätt hans tunna argument. Liknande exempel finns när nyliberala ekonomer försöker motivera högerpolitik med att det är “den enda möjliga politiken” eller rentav “den enda vägens politik” (för att citera Carl Bildt). Det finns säkerligen även exempel på vänstersinnade akademiker som försöker utnyttja sina akademiska titlar för att föra fram sina personliga åsikter. Men det har aldrig varit min avsikt att själv göra mig skyldig till sådana försyndelser.

    Efter denna långa utvikning vill jag alltså hälsa C.L.K. välkommen tillbaka, med hopp om intressant och mer balanserade meningsutbyten från båda sidor i framtiden 🙂

Comments are closed.