Politik

Analyser av Bushs Iran-planer

Tack vare Seymour Hershs artikel i Atlantic Magazine om den amerikanska regeringens planer på att anfalla Iran så fullkomligt flödar det nu fram nya uppgifter med mer detaljer om Bush-regeringens nya krigsplaner. Men det är viktigt att komma ihåg att detta ännu så länge endast rör sig om planer och inget mer. Den respekterade militäranalytikern William Arkin har skrivit en bra artikel i Washington Post som även har citerats i DN.

Tack vare en detaljerad artikel av den pensionerade amerikansk flygvapengeneralen Thomas McInerney
så vet vi rätt precis hur ytterligt våldsamt en bombattack skulle kunna se ut:

What would an effective military response look like? It would consist of a powerful air campaign led by 60 stealth aircraft (B-2s, F-117s, F-22s) and more than 400 nonstealth strike aircraft, including B-52s, B-1s, F-15s, F-16s, Tornados, and F-18s. Roughly 150 refueling tankers and other support aircraft would be deployed, along with 100 unmanned aerial vehicles for intelligence, surveillance, and reconnaissance, and 500 cruise missiles. In other words, overwhelming force would be used.

This coalition air campaign would hit more than 1,500 aim points. Among the weapons would be the new 28,000-pound bunker busters, 5,000-pound bunker penetrators, 2,000-pound bunker busters, 1,000-pound general purpose bombs, and 500-pound GP bombs. A B-2 bomber, to give one example, can drop 80 of these 500-pound bombs independently targeted at 80 different aim points.

 

[tags]USA, Iran[/tags]

2 thoughts on “Analyser av Bushs Iran-planer

  1. Lennart

    Klas: tack, bra förtydligande! Orsaken till att jag citerade honom var i första hand att han som flygvapenofficer ger en bra vapenteknisk bild av hur ett anfall skulle kunna se ut. Han drar m.a.o sitt lilla strå till stacken.

    Precis som säger så vet vi – sedan Albert Speers minnen från Andra Världskriget – hur lätt det är att återuppbygga en fabrik efter ett bombanfall. Även om bomberna idag är flera hundra ggr starkare än då så skulle de ändå behövas ett långt utdraget bombkrig för att förstöra det iranska atomprogrammet.

  2. Klas Sandberg

    Det finns en sak du kanske bör hålla i minnet när gäller Thomas McInerneys artikel Lennart.

    En mycket viktig sak.

    Till det yttre ser den solid och pålitlig ut. Han analyserar går igenom hur ett flyganfall skulle kunna genomföras och drar slutsatsen att den kommer att gå finfint och att det förmodligen kommer att leda till att regimen faller och att landet sjunker ner i kaos.

    Tänkt gärna på var den publicerats. I Weekly Standart. Det är den neokonservativa gruppens egen lilla megafon.

    Redaktören är William ”Bill” Kristol. Son till en rörelsens grundare Irving Kristol. Tidskriften subventioneras av Rupert Murdoch med ca tre miljoner dollar om året. Under slutet av 1990-talet var den våldsamt intresserad av Kenneth Starrs utredning av Bill Clintons sexvanor men dess stora ögonblick kom efter 11 september attackerna.

    Gång på gång, ända fram till dess invasionen av Irak brakade loss hamrade tidskriften in sitt budskap ”Saddam måste störtas”.

    Allt skulle ju bli så bra då.

    Det är känt att Weekly Standard läses i Vita Huset. Kanske för att de hela tiden ser till att illustrera med roliga karikatyrer.

    Som vanligt märker jag att jag gett mig in i ett ganska långvarigt och slingrigt resonemang. Min poäng är följande: det är ganska självklart att Standard skulle hävda att Irak måste invaderas. Det är minst lika självklart att samma män nu hävdar att Iran måste angripas.

    Motsatsen hade varit ännu underligare. Litet som om Pravda under 1970-talet hade ifrågasatt kommunismen.

    Där någonstans, tror jag att man måste placeras in Thomas McInerneys artikel. Hans jobb är att lugna de ängsliga och visa på att ett bombkrig kommer att bli ett enkelt och smärtfritt litet ingrepp (för USA).

    I själva verket är förutsättningarna inte så lugnande. Effektiviteten i flygoffensiver har genom historien varit tämligen blandade. Man kan erinra sig hur USA bombade Vietnam under större delen av 1960- och 70-talen utan nämnvärt resultat, trots att USA:s konservativa pressen hojtade om att landet skulle vika sig som en kokt makaroni.

Comments are closed.