Politik

När Mellanöstern exploderar

Som vi kan se från den aktade politiska tidsskriften Economists omslag så råder der knappast något tvivel om vem som vann bombkriget i Libanon. Just nu befinner sig Bush-regeringen i ett fruktansvärt dilemma över hela Mellanöstern. Fronterna vacklar hela vägen från Afghanistan till Libanon och Palestina och man har ingen backup-plan.

Som JIM RUTENBERG skriver i New York Times så går president Bush nu till attack mot demokraterna för att de efter tre år försiktigt börjar kritisera det för länge sedan förlorade kriget: In Election Push, Bush Faults Talk of Iraq Pullout.

It was the most direct attack on Democrats that Mr. Bush has made from a White House lectern this election year, and it effectively signaled the beginning of a more outright political season for him and his aides as they work to help Republicans maintain control of Congress.

The appearance offered a preview of the themes the White House and Republicans will use this fall during their most daunting electoral challenge of Mr. Bush’s presidency, with continued voter dissatisfaction over the course of the war, the high price of gasoline and the president’s overall job performance.

Democrats have pointed to polls showing that public support for the war continues to wane, and the president acknowledged as much on Monday.

“These are challenging times, and they’re difficult times, and they’re straining the psyche of our country,” Mr. Bush said in an hourlong news conference. “Nobody wants to turn on their TV on a daily basis and see havoc wrought by terrorists.”

Analysts from both parties have called the war the biggest political liability facing the Republicans this year. Mr. Bush’s political aides have urged fellow Republicans to embrace the conflict, and Mr. Bush seemed to go a step further, suggesting that he hoped the midterm elections would be fought over rival approaches on Iraq.

 

George Bush, USA, Irak, Kriget mot Terrorismen, Kongressvalen 2006, presidentens presskonferens [/tags]

14 thoughts on “När Mellanöstern exploderar

  1. Petra L

    Lennart:
    Jag hoppas verkligen att demokraterna tar avstånd från krigandet – det vore både klokt och modigt. Det är alltid modigare att INTE kriga…

    Klas:
    Du skriver mycket intressant och bra i dina kommentarer. Det är så lätt att svepande säga att George W är inte riktigt klok – och då låter det mer som smutskastning. Med en intressant bakgrundsinformation så blir George W en person med mänskliga drag – även om de är osympatiska till stor del. Alla har ju båda sidor trots allt, men det finns de som har det svårare emotionellt.

  2. Klas Sandberg

    Det finns en skärande ironi i Libanonkriget. Det var en konflikt mellan en tungviktare som var mycket väl förberedd sedan flera år tillbaka. Å andra sidan fanns en lättviktare togs med överraskning.

    Av dessa två blev det den lille oförberedde lättviktaren som, till allmän förvåning, stod alla ronderna ut.

    Jag såg att du försöker avfärda Seymour Hershs artikel sandbuzz. Troligen kommer på sin höjd framtidens historiker att kunna börja avge säkra omdömen men just nu är det faktiskt Hersh som har de flesta källorna på sin sida.

    Enligt din åsikt var kriget rätt och slätt en spontan reaktion på en olidlig, yttre provokation. Enligt andra källor var det tvärtom förberett sedan lång tid tillbaka och nästintill efterlängtad från israelisk sida.

    Alla tecken tyder för på att det var förberett från de israeliska militärernas sida.

    Av alla Israels krig sedan 1948 var detta det mest förberedda, uppgav Gerald Steinberg från Bar-Ilan universitetet i en intervju för San Francisco Chronicle. På sätt och vis började planeringen redan i maj 2000 när den israeliska buffertzonen i Libanon bröt samman tillfogade han.[i]

    Samordningen med USA var nästan total. Det avhölls en mängd konferenser. Israeliska militärer var trägna gäster i Pentagon och på sympatiskt inställda tankesmedjor i Washington.

    Så du ser. Det var av allt att döma ett på förhand planerat krig.

    Dessutom: Det tar tid att duka upp inför ett fälttåg. Bränsle och ammunition måste samlas. Mål måste identifieras. Planer måste göras upp. Förbandschefer måste informeras. Lik förbaskat var flygkriget och flottblockaden igång efter bara en dag. Allt var iordningsställt. Det enda som krävdes var att någon tryckte på knappen.

    Den israeliska officerskåren ville mycket gärna trycka på den knappen.

    En israelisk forskare med kontakter bland militärerna noterade att de gradvis blivit alltmer frustrerade. Många drömde om ett nytt sexdagarskrig. De hade samlat en stor arsenal men allt de fick var år efter år av trist och fruktlös ockupationstjänst. Ett nytt, stort krig lockade men däremot inte en ny libanesisk ockupation. I det läget hade det israeliska flygvapnet klivit in och utlovat en enkel lösning.

    Krig från luften.

    Så hur kan det då komma sig att den israeliska kampanjen fick ett förvirrat och oorganiserat förlopp?

    Du vill påskina det är ett tecken på oskuld sandbuzz. Det är nog snarare ett tecken på att de planer man hade slog slint ganska omgående.

    Planeringen var visserligen omfattande men det byggde på en grund av lös sand och glada antaganden. Israelerna förmodade att det skulle räcka med tre veckors bombkrig. De förmodade att Hizbollah inte skulle ha någon förmåga att slå tillbaka. Planeringen var omfattande men den sträckte sig inte längre än till den inledande robotfysiliaden. När den avklingat utan avsedd effekt… ja då återstod inte mycket mer än att börja improvisera sig fram från stund till stund.

    Så du ser sandbuzz, den oorganiserade militärauktionen mot Libanon behöver inte vara ett tecken på att de israeliska avsikterna var oskyldiga, snarare på att man, som vanligt fick ett annat krig än det man räknat med.

    Enligt en amerikansk regeringskonsult hade israelerna utlovat ett snabbt och billigt krig.[ii] Hizbollah var på samma gång ett överväldigande hot mot israels existens som det var enkel match.

    Det var väl vad jag hade att säga sandbuzz. Något som du skrev i början av ditt inlägg var ganska fantastiskt i sin nonchalanta brutalitet. Du tyckte att det nog var ett misstag att invadera Irak. Man skulle ha tagit Iran istället.

    Jäklar grabbar dom mosade fel land. Ja men lugn, nästan gång blir det rätt skall ni se.

    Ett helt land har invaderats. Hundra tusen människor har dött. En fjärdedel av alla irakiska barn är undernärda. Kaos råder. Inbördeskriget är kanske redan ett faktum. Premiärministrar har fått avgå för mindre.

    Tja shit happens. Låt USA drämma till en gång till om de har lust. Det kanske funkar. Dom är ju som vi trots allt.

    Dom är ju så mysiga mot oss när vi kommer på besök. Inte vill väl någon vara så elak att man nekar de där mysiga människorna (som alltså är som vi) glädjen att få drämma till igen.

    Hjälp.

    ________________________________

    [i] ”Israel set war plan more than a year ago Strategy was put in motion as Hezbollah began gaining military strength in Lebanon” av Matthew Kalman

    [ii] ”Watching Lebanon” av Seymour Hersh i The New Yorker 2006-08-21.

  3. sandbuzz

    Klas: “Naturligtvis är det tänkt att bara finnas ett svar på den frågan, haken är bara att man här faktiskt gör mycket mer än att bara legitimt försvara sig. USA bekämpade Al Qaida litet halvhjärtat för att istället satsa alla sina krafter på att erövra Irak.”

    Yep, USA’s invasion mot Iraq var ett misstag, de missade vilken nation (Iran) som verkligen är ett hot mot väst, Israel inkluderat.

    Tror knappast invasionen i Iraq tog manpower från jakten på Bin Laden. Det är nämligen CIA som leder denna jakt och inte militären. Och ett bra exempel på USA militärens halvhjärtade försök att döda BL i Tora Bora October 2001 var det faktum att de skickade endast in ett 50-tal U.S. soldater till Tora Bora, trots att CIA frågade efter minst en battalion U.S. troops som aldrig anlände…CIA fick nöja sig med den Afhganska Northern Alliance och ett par kompani Canadensiska soldater (visserligen bland Canada’s bästa, men antalet inte tillräckligt att täcka en hel bergskedja), när det verkligen behövdes minst ett tusen troops. Istället så beslöt den Amerikanska ledningen att carpet bomba Tora Bora med Daisy cutters av Al-Qaeda som troligtvis gömde sig i bombsäkra grottor. Under denna tid hade inte USA invaderat Iraq än, så trupper fanns till förfogande.

    “Alltsammans var, enligt Seymour Hersh planerat långt i förväg av israeler och amerikaner tillsammans.”

    Seymour Hersh…LOL, samma dude som “avslöjade” Abu Graib, när det in fact var en Amerikansk soldat som came forward när denne blev fullständigt vansinnig över vad som förekom där…

    Kriget mot Lebanon var inte i förväg planerat, utan Hezbollah tvingade Israel in i kriget. Läser du inte i media hur oorganiserade och oplanerad Israel’s militära aktion var?

  4. Per Paterson

    Klas Sandberg Says:

    “I praktiken innebar invasionen av Irak att Bush vände ryggen åt de förövarna av elfte september attentatet för att försöka realisera en äldre dröm om imperiebyggande.”

    Jag tror inte det handlar om att realisera någon imperiedröm, det handlar om att kontrollera olja och gas tillgångar. I Afganistan handlar det om att säkra gasledningen från Kaspiska havet. Irak har 112.5 miljarder fat olja kvar och gränsar till de stora oljekällorna i Saud Arabien, Kuwait och Iran och har hamn i Persiska viken, med andra ord ett oerhört strategiskt land. Den som kontrollerar Saud Arabien, Irak och Iran kontrollerar stora delar av världens oljetillgångar och bestämmer vem som skall få köpa eller inte.

    Bush och Cheney är oljedirektörer, det första Bush gjorde som president var att tillsätta en energiutredning som Cheny ledde och den kom fram till att “USA måste säkra tillgången på energi”.

    Kriget mot terrorismen har gjort det möjligt för USA att militarisera sin utrikespolitik, men det är sekundärt, det är olja & gas som är det viktigaste. En del bedömare anser att Peak Oil redan har inträffat år 2005 och att produktionen kommer att falla i allt snabbar takt och att priset kommer att stiga mer och mer. Konkurrensen om energiresurserna är stenhård mellan USA, Kina, Indien, EU, Ryssland och har redan resulterat i två krig.

    Nu har det ju visat sig betydligt svårare att lyckas med krigen, men det verkar ändå som USA vill anfalla Iran.

  5. Klas Sandberg

    Du avslutar med en retorisk fråga till Lennart här sandbuzz. Är det fel att demokratierna försvarar sig mot terrorism?

    Naturligtvis är det tänkt att bara finnas ett svar på den frågan, haken är bara att man här faktiskt gör mycket mer än att bara legitimt försvara sig. USA bekämpade Al Qaida litet halvhjärtat för att istället satsa alla sina krafter på att erövra Irak.

    I praktiken innebar invasionen av Irak att Bush vände ryggen åt de förövarna av elfte september attentatet för att försöka realisera en äldre dröm om imperiebyggande.

    På samma sätt verkar det nyligen timade Libanon kriget vara beskaffat. Dess ursprung var lika grumligt och handlade av allt att döma snarare om en önskan, framför allt från Israels ÖB Dan Halutz om att få göra en dramatisk styrkedemonstration genom att slå Libanon sönder och samman. Alltsammans var, enligt Seymour Hersh planerat långt i förväg av israeler och amerikaner tillsammans. Man bara väntade på ett intermezzo som skulle ge en förevändning att trycka på startknappen.

    För att svara på din retoriska fråga som det inte var tänkt att det skulle komma ett svar på: man har rätt att försvara sig. Men USA hade inte rätt att starta anfallskrig för att bygga upp nytt kolonialimperium och Israel hade ingen rätt att använda Libanon som experimentverkstad för ÖB:n Dan Halutz små teorier för krossa uppror med bombflyg.

  6. sandbuzz

    Lennart skrev: “Vi har all anledning att vara mycket rädda för de närmaste två plus åren som George Bush kommer att sitta kvar vid makten. Libanonkriget är med stor säkerhet inte det sista kriget som denne komplicerade man kommer att starta.”

    WOW! George Bush startade Lebanonkriget?

    Bush kommer inte att starta några krig de sista 2,5 åren, om nu inte Americas homeland åker på en attack liknande 9/11. Då kommer Amerikanska folket att kräva en vedergällning, precis som gjordes efter 9/11. Ar det fel av demokratier att försvara sig mot terrorism, Lennart?

  7. Gustav Lundblad

    Bisarr text, den verkar njuta av det nederlag demokratin lidit i ett slag i kriget mot islamism, förtryck och terror.

    Konstigast av allt är att artikelförfattaren hävdade att GWB, vars bäst före-datum för övrigt helt klart passerats, startade kriget.

  8. Lennart

    Gerkvist: Problemet för USA idag är att Den Gröna Zonen är de enda säkrade platsen i Irak där den irakiska regeringen kan fungera. Man kan i princip flytta över till några av de stora militärbaserna runt om Baghdad, som Camp Victory North, Camp al-Rasheed,
    Camp Cook, Balad Airbase eller Camp Anaconda, men regeringen skulle förlora all trovärdighet om den endast kan utöva sin makt från en amerikansk militärbas. Och den Gröna Zonen är inte försvarbar, den är för liten.

  9. Lennart

    Klas: Tack för en mycket bra analys! Din analys har stimulerat mig att bidra litet med min egen analys i morgon eller övermorgon.

  10. Klas Sandberg

    Frågan är om George W Bush är så komplicerad som man tror Lennart. Han kanske i många avseende utgör en typ av gestalt som är ganska banal och närmast litet småtråkig: det medelmåttiga överklassynglet som befordras över sitt huvud.

    Han har redan nu analyserats fram och baklänges. Vad är felet? Den gamla alkoholismen? Mentalsjukdom? Någon form av missbruk?

    Den som hittills kanske kommit med en hypotes som verkar ha sannolikhetens prägel är kanske kolumnisten Molly Ivings. Hon skall dessutom känt Bush litet grann under hans skoltid och studerade honom noggrant under hans tid som Texas guvernör.

    Den person hon kände då var varken galen eller ondskefull, däremot var hans personlighet en mindre lyckad brygd av fyra drag som hon anser typiska för Texasbor, nämligen machismo, antiintellektualism, religiositet och en hel del mindervärdeskomplex gentemot östkusten. Till det kommer ett rågat mått av överklassmentalitet.

    ”Tuffheten misstänker jag är falsk. Bush är helt enkelt en genomsnittlig överklass grabb som försöker bevisa att han är en hårding. Ifrågasätts han blir han blir han ögonblickligen grinig, sur och defensiv”

    [i]

    Han brukade gärna försöka göra gällande att han minsann då och då lyckades snoppa v några av Texas veteranpolitiker. Molly Ivins nämner Lee Atwater (Karl Rowes förebild) och Bob Bullock, Bushs företrädare som Texas guvernör. De är visserligen totalt obekanta för en större svensk publik men Ivins, som kände till dem väl, finner det ungefär lika sannolikt att junioren George W Bush skulle kunna rucka på någon av de veteranerna som att en spigg skulle kunna svälja en gammelgädda. Samtidigt var det typiskt för hans hävdelsebehov, att göra gällande att han minsann var lika tuff som de tuffaste reptilerna i Texaspolitiken.

    Samtidigt hade han själv ständigt misslyckats att göra karriär av egen kraft fram till dess han tog klivet till att bli Texas guvernör. Nästan varje steg i hans yrkesliv, varje jobb hade han fått tack vare pappas kontakter och familjenamnet.

    Kanske kan det verka som om allt detta drar en försonande slöja över Bushs personlighet men det kan samtidigt vara värt att komma ihåg att påklistrad tuffhet ofta kan vara farligare än den som kommer inifrån.

    Den, vars självförtroende kommer av erfarenhet och självkännedom kan kompromissa eller backa tillbaka från uppenbart ohållbara ståndpunkter.

    En människa som inte har något annat än en fasad vågar aldrig släppa den fasaden. Allt skulle rasa samman då. Kanske är det orsaken till hans ovilja att kompromissa eller att lyssna till alternativa ståndpunkter. En rädsla för att det tomma innanverket skall bli ensamt kvar.

    Tänk gärna på att hans karriär, både inom näringslivet och som Texas guvernör mest bestod av att glida runt på symboliska, representativa jobb. Han var en galjonsfigur. Andra skötte det dagliga slitet med att administrera och fatta beslut.

    Så blev han president och måste fatta riktiga beslut.

    Kan det ha varit så att han i Vita Huset fann sig omsvärmad av mängder av mer kunniga och erfarna människor än han själv? Människor som hade längre erfarenhet av politisk arbete än han hade?

    Människor som kunde världen utanför Amerika bättre. Rådgivare som talade främmande språk och hade erfarenhet av att arbeta i andra länder.

    Hur reagerar man då? I synnerhet när ens främsta erfarenhet här i livet kommer från att ha drivit litet valkampanjer i Texas och att dra några roliga historier på de där styrelsejobben som pappas kompanjoner ordnade under 1970-talet?[ii] Där ”utrikespolitik” är det samma som ”Mexiko”.

    Kanske blåste det liv mycket av de ingrodda mindervärdeskomplexen. Efter att äntligen lyckats övertrumfa pappa och lillebror fann han sig i Vita Huset omgiven av legioner av intellektuella figurer, tjänstemän och politiker med toppbetyg från fina östkustuniversitet. Samma sorts figurer som dittills alltid gått före honom i karriären och som många Texasbor ofta verkar ha ett högljutt, yttre förakt, ofta parat med en svårartad, inre osäkerhet inför. För George Bushs vidkommande kan komplexen gentemot den typen av personer ha förstärkts av de dyslexiproblem ha verkar ha lidit av och sina slätstrukna insatser som student. Bush kom som bekant in på Harvard business School genom… pappas förbindelser.

    Nu var han som sagt omsvärmad av östkustbor med toppmeriter. Till råga på allt skulle han ha behövt samarbeta med dem för nu satt han på en post där han för första gången regelbundet avkrävdes viktiga beslut.

    Bill Clinton var i samma situation när han satt som nyvald president i början på 1990-talet. Plötsligt måste han agera på den världspolitiska scenen efter att mest av allt ha erfarenhet av Arkansas delstatspolitik men han lyckades, efter en skakig början växa in i rollen. Man måste leta med förstoringsglas efter tecken på samma utveckling hos Bush.

    Kanske kan det stämma som Molly Ivins skrev. När somliga Texasbor kommer till östkusten kan kontakten med den för dom främmande omgivningen leda till att de klamrar sig fast vid sin Texasidentitet ännu mer ilsket.

    Kan det ha varit då som han började dra sig inom sitt skal? Som han skärmade av sig mer och mer till en liten krets av personer som inte smällde honom på fingrarna eller talade om för honom att han hade fel.

    Kanske hans ideliga semestrar hem till ranchen i Texas, kan vara följden av en längtan att fly från både Washington och Vita Huset. Under långa perioder har Bush försökt att leda både USA och sina båda krig från Crawford.

    Kan det ha varit skräck för att tappa masken som gjorde att han framhärdade med att invadera Irak trots att USA:s nyckelallierade i Europa signalerade att de inte tänkte bistå med trupper eller pengar? Med andra ord, när det inte längre var ett hållbart projekt längre.

    Kan det vara samma krampaktiga behov av att visa sig tuff som driver honom att söka en konfrontation med Iran nu?

    Någonstans har det trängt in i Bush medvetande att hans eftermäle kanske inte kommer att bli det bästa. Efter vad som sipprat ut så har tanken bitit sig fast hos honom att om han angriper Iran så kommer säkert kommande generationer att inse hans storhet.

    Som sagt han är inte speciellt unik. De flesta av oss har nog stött på typen några gånger under våra liv. Kanske kan man rentav säga att han är rätt typisk för arten medmåttiga överklass personer som befordrats över sin förmåga.
    ____________________________________________
    [i] “ The Uncompassionate Conservative” av Molly Ivins I Mother Jones nov / dec 2003.

    [ii] “Without a Doubt” av Ron Suskind i New York Times den 17 okt 2004.

  11. Gertkvist

    “Den amerikanska armén är idag helt maktlös i Irak och när gerillan får tag på de primitiva Katyusharaketerna som Hizbollah använde så effektivt mot Israel så kommer de att kunna beskjuta den Gröna Zonen i Baghdad, och då är kriget över.”

    Vi med lite perspektiv minns att Gröna Zonen besköts en del 2003-2004, men att amerikanerna inte bara överlevde utan stoppade beskjutningen.

    Jämförelsen missar i övrigt med flera scud-längder: i Libanon rullade vapenleveranserna ohindrat från Syrien till avfyrningsramperna – något irakiska och amerikanska arméerna inte kommer acceptera i Irak.

    Vad grundar Lennart påståendet om amerikansk maktlöshet på? Att kvoten dödade amerikaner/patrullerande timmar passerat 0,00004, eller att man inte skjuter ihjäl hela Sadr City?

    Jamenar – de kurdiska områdena är lika lugna som alltid, terroristerna/gerillan/whatever håller sig lika dold och slåss lika indirekt som de senaste åren samt antalet nedskjutna amerikanska transportplan denna månad är, som alla månader tidigare, 0.

    Men Lennart kanske tror att Guillous “Madame Terror” är en realistisk beskrivning av ubåtskrigföring?

  12. Jinge

    Den amerikanska armén är idag helt maktlös i Irak och när gerillan får tag på de primitiva Katyusharaketerna som Hizbollah använde så effektivt mot Israel så kommer de att kunna beskjuta den Gröna Zonen i Baghdad, och då är kriget över.

    Där sa du nåt! Jag har inte ens reflekterat över detta men det kan man ju ge sig attan på att ett antal irakier har gjort. Länge och intensivt, ända sedan Libanonkriget startade.

    Och visst kommer de att få tag i sådana, helt klart.

  13. Kerstin

    Jo, det kan vara ödesdigert att strunta i “the reality based world” och tro att man kan skapa en verklighet helt efter eget huvud, vilken senare idén tycks vara Bushadministrationens ledstjärna.

    “Fakta sparkar”, sade Gunnar Myrdal, “teorier kan krascha mot verkligheten”, uttryckte Karl Popper samma tanke. Så rätt så, världen/verkligheten blir inte bara vad man vill att den ska vara.

Comments are closed.