Politik

Bakom Hizbollahs framgång i Libanonkriget

Hizbollahs framgångar i Libanonkriget tog Israel och Bush-administrationen med överraskning. Men precis varför var Hizbollah så framgångsrika? Peter Waldman tar upp frågan i en förstasidesartikel i dagens Wall Street Journal: View on the ground: Poor Training, Mr Shalman’s unit faced deadly Hezbollah attack.

Som Peter Waldman skriver så hade Hizbollah aldrig mer än femtonhundra gerillasoldater att ställa mot en av världens starkaste arméer. Israel har en reguljär armé på 100 000 man och reservstyrkor på en halv miljon soldater. Det plus Mellanösterns starkaste flygvapen. Man hade krossat arabiska arméer på flera hundra tusen man vid flera tidigare tillfällen, Hizbollah borde kunna ha krossats på några timmar.

Men som Peter Waldman visar så skiljer sig Hizbollah från alla tidigare arabiska arméer. Istället för illiterata bönder som saknar varje form av militär träning och som leds av gammalmodiga och ofta illitterata officerare så består Hizbollah av vältränade gerillasoldater som till fullo behärskar modern infanteritaktik.

 

[tags] USA, Peter Walman, Wall Street Journal, Israel, Libanonkriget, Libanon [/tags]

0 thoughts on “Bakom Hizbollahs framgång i Libanonkriget

  1. Kerstin

    Problemet är som vanligt att propaganda, och i Israels fall kombinerad med palestinska motangrepp, självmordsbombare etc. (till inte ringa utsträckning framkallade av en ytterst otrevlig diskriminering av palestinier och av att man tagit ifrån dem deras mark och utkomstmöjligheter samt terroriserar dem – ex. med terroröverflygningar i överljudsfart på låg höjd mm), är ganska lätt att få folk att stödja ett krig, även om detta handlar om något helt annat än vad de styrande eliterna säger till folket att det handlar om.
    Just detta har vi ju sett vad gäller Irakkriget senast, när stora delar av USA:s befolkning trodde att Saddam låg bakom 9.11 och därför stödde attacken på Irak, som ledaren dessutom, lögnaktigt, påstod var beväpnat till tänderna med massförstörelsevapen.

    Hur var det en viss ökänd potentat sade en gång, fritt ihågkommet men andemeningen var att: Små lögner lurar man inte folk med, för sådana vet de att alla människor gör sig skyldiga till då och då. De verkligt stora, rent gigantiska lögnerna däremot fungerar, för där resonerar folk som så att så kraftigt kan ingen ansvarig ljuga för oss.

    Det kan de alltså, både den gången och idag.

  2. Lennart

    Kerstin: Jag håller med dig om att det det antagligen inte kommer att bli fred i Mellanöstern de närmaste 50 åren.

    Jag vet inte själv hur stor del av Israels befolkning som verkligen är religiös och än mindre hur många som är fanatiska kolonister. Jag misstänker att siffran är relativt låg.

    Samtidigt moderniseras det muslimska Mellanöstern och Israel kommer att få allt svårare att behålla sin strategiska dominans i området. Det kan förhoppningsvis komma att tvinga fram en fredlig lösning.

  3. Kerstin

    Jag tror, dessvärre, att de allra flesta, som hoppas på fred och diskuterar olika möjligheter till sådan (diskussioner som jag hört sedan jag var tonåring), förbiser det faktum att just nu vill varken Israel eller USA ha fred, tidigare var det möjligen bara Israel som inte ville ha sådan.

    Båda staterna är nu inställda på “det eviga kriget”. Bara att erinra sig Bushs tal om att kriget mot terrorismen kommer att vara mycket länge.
    För hans del handlar det om ett utmärkt verktyg för att behärska och kontrollera den egna befolkningen och om att vinna röster för den kristna konservatismen (ett yttre hot är mycket effektivt), samt förhoppningen om amerikansk kontroll över mer av jordens resurser.

    För Israel handlar det om att återerövra det heliga landet – hur stort man nu anser att det var, eller ska vara, enligt Guds löften, och då måste grytan hållas kokande hela tiden (ständigt framprovocerande av våld, från palestiniernas sida /det var faktiskt Israel som började den här gången med att kidnappa paelistinier), för att man ska kunna hänvisa till sin rätt att försvara sig. Vid varje större aktion för detta försvar, tar man kontroll över en liten bit till av grannländernas territorier, i stort sett.

    Jag tror, dystert nog, inte att det är möjligt med fred i Mellersta Östern med mindre än Israel stoppas av en militär övermakt, så att man tvingas nöja sig med det Israel man redan har. I värsta fall hjälper inte ens det.
    Fanatiker är aldrig rationella. De är oftast beredda att offra hur mycket folk som helst, även av de egna, för att uppnå de heliga målen.

  4. Lennart

    Klas: Precis, och tack för en som vanligt mycket utförlig kommentar! Min egen infallsvinkel är den Makedoniska armén under Filip och senare Alexander jämfört med den Iranska armén och senare Mao mot Chiang Kai-shek.

    Organisationen och doktrinen kommer först, vapen kan man alltid skaffa sig senare. Vad som nu händer i Mellanöstern är en vattendelare av historiska dimensioner och Israel håller på att förlora sin strategiska övermakt. Inte för att Hizbollah har skaffat sig några tusen primitiva raketer som man behöver flera hundra för att döda en enda person utan för att den arabiska befolkningen inte längre lever på en medeltidsnivå och för att Hizbollah och Hamas har byggt upp högeffektiva organisaitoner som kan överleva decennier av Israeliska riktade mord.

    Jag misstänker att bombkriget i Libanon kan komma att gå till historien som ett av historiens avgörande krig, ett av dess ‘great battles’.

    Förhoppningsvis kommer det att leda till fred för att innevånarna i Mellanöstern.

  5. Klas Sandberg

    Där satte du fingret rakt på något mycket, mycket viktigt Lennart.

    Ofta när tidningarna skall presentera de olika parterna i en konflikt brukar det komma en svärm av vektorgrafiker över de olika parternas arsenaler.

    Diverse myndiga män från försvarshögskolan brukar låta sig intervjuas och de har nästan alla det gemensamt att deras resonomang har som hypnotiserade hönors fixering på de olika parternas vapensystem.

    Det är alltid ett intensivt intresse för eldkraft. Nästan ingen verkar orka tänka på organisationskraft.

    Man kan jämföra gamla tiders kolonialkrig med dagens.

    Något som är mycket tydligt när man läser om 1800-talets kolonialkrig är att på den tiden vann gossarna med tropikhjälmar nästan alltid. Efter en tids strider brukade motståndet nästan undantagslöst kollapsa. Så gick det i Matabelekriget, så fungerade det i Zululand och i Sudan.

    Får jag bekänna en sak Lennart? Jag har aldrig beundrat kolonialkrig. I familjens sommarstuga fanns det en stadig laddning gamla pojkböcker om indian- och kolonialkrig.

    De brukade handla om hur beundransvärda de käcka gossarna i khaki var. Själv brukade jag i tysthet beundra Zuluer och Mahdister.

    När allt kommer omkring, vad riskerade gubbarna i Camerons Highlanders? De hade Maximkulsprutor och magasingevär. Afrikanerna hade spjut och föråldrade Remington gevär.

    Slaget om Omdurman 1898 var närmast en slakt. Fyrtioåtta man stupade på brittisk sida. Kanske så många som tio tusen Sudanesiska Mahdister. Den kolonialnostalgiske brittiske historikern Niall Fergusson hade en förtjust redogörelse för den episoden. I boken Empire som utkom 2002 förklarade han att Omdurman vara mönstret för de slag som USA skulle komma att utkämpa i mellanöstern.

    Den boken kom att ligga på många neokonservativas nattduksbord.

    Den arme träskallen missade poängen fullständigt.

    Det viktiga var inte själva slaget. Det viktiga var vad som skedde efteråt.

    Efter slaget om Omdurman 1898 upplöstes Mahdisternas organisation gradvis. De överlevande soldaterna började desertera. De som fortsatte kämpa tvingades försörja sig genom att plundra sin egen civilbefolkning. De kom till sist att leva på krigsfot mot både sina egna landsmän och mot de brittiska och egyptiska trupperna.

    De sista återvände i tysthet till sist hem till sina byar och sina självhushåll.

    Den typen av neråtgående spiral var förutsättningen för att den gamla typen av kolonialkrig skulle vara möjliga.

    Det var på 1940-talet som det gick att se att något nytt höll på att hända med krigföringen. Det som höll på att hända var att tredje världens folk hade lärt sig att använda modern organisation.

    Under Frankrikes krig mot Viet Mihn rörelsen i Vietnam intog de franska trupperna Saigon, Hué, Haiphong och Hanoi under perioden 1945-47.

    Viet Mihn upplöstes inte. Man hade börjat använda modern byråkrati, modern disciplin och propaganda för att hålla samman sin organisation. Dess förband kollapsade inte när krigarna blev hungriga, trötta eller grälade med befälhavarna.

    Den överlevde de inledande motgångarna när fransmännen förde krig mot dem. På 1950-talet började Viet Mihn föra krig mot Frankrike, sedan USA istället. En offensiv inleddes, som egentligen inte slutade förrän Saigon föll 1975.

    Den som formulerade de Vietnamesiska teorierna om gerillakrig var en partitjänsteman vid namn Truong Chinh. I sin bok från 1947 förklarade han att för att stå emot måste gerillan inte satsa alla sina resurser i några få slag. Istället gällde det att dra ut på kriget.

    Dessutom gällde det att kräva strikt disciplin av sina egna. Man var beroende av civilbefolkningens stöd. Det gällde att få folket att känna att de hade en god framtid med den egna rörelsen. Där hade byråkratin en viktig roll att spela. Viet Mihn hade sitt eget system för skatteuppbörd. Det systemet såg hela tiden till att gerillan fick fram de resurser som behövdes för att fortsätta verksamheten. För bönderna var det oändligt mycket mer att föredra än rätt och slätt bli plundrade av sina egna landsmän. Här visste de på förhand vad de skulle bidra med.

    Det vore kanske för mycket att säga att Viet Mihns skattmasar knäckte både fransmän och amerikaner men inte långtifrån.

    Om den gamla typen av kolonialkrig var små bekväma jaktexpeditioner så var de nya mycket mer svårbemästrade. Stora, rytande monster som slukade enorma resurser.

    Det var orsaken till att kolonialväldena avvecklades med sådan hast.

    Var kommer Hizbollah in i den ekvationen? Jag tror att de har lyckats ta Mao och Truong Chinhs koncept för kommunistiskt gerillakrigföring och anpassa den till Mellanöstern och islamsk fundamentalism.

    Truong Chinh förutsåg att det utdragna kriget skulle medföra fienden gradvis skulle försvagas. Armén skulle gradvis bli alltmer utsliten, ju hårdare den kämpade desto mer skulle den stöta bort civilbefolkningen.

    Samtidigt skulle gerillan gradvis bli allt starkare och förbättra sitt stöd bland folket.

    Enligt den israeliske militäranalytikern Ze’ev Schiff har den israeliska armén blivit ett alltmer trubbigt instrument jämfört med vad den varit. Den var van vid ockupationstjänst. Inte strid. En sak som de vant sig vid var att bryta sig in i hus för att ta skydd. [i]

    Det gick bra på Gaza. Där var fienden främst beväpnad med handeldvapen och stenar. I södra Libanon hade fienden pansarbrytande vapen. Samma skydd förvandlades till dödsfällor.

    Troligen var den långvariga ockupationen också orsaken till att den israeliska ockupationen slog slint på 1980-talet och Hizbollah uppkom.

    När israelerna invaderade 1982 var de faktiskt rätt välkomna bland södra Libanons shiamuslimer. Det var en inställning de snabbt ändrade på genom att tillämpa brutala metoder som de övat in på Västbanken och Gaza.

    De införde kollektiva bestraffningar vid minsta provokation. Det gav resultat. Fel resultat.

    Jag minns ett reportage från en sydlibanesisk by som varit belagd med utegångsförbud efter ett bakhåll mot en israelisk patrull. En av byborna förklarade argt: ”Vi hade ingenting att göra med det där bakhållet, men vi kommer att stödja nästa.”

    Det var DET som beredde vägen för Hizbollah. Även om den har stöd från Iran är rörelsen i hög grad hemvuxen och med Israel som barnmorska.

    Så, nu har den moderna typen av gerilla- rörelse nått mellanöstern. Det innebär att epoken av enkla europiska, amerikanska eller israeliska segrar håller på att lida mot sitt slut.

    Frågan är om de kommer att förstå det själva i tid.
    _____________________________________
    [i] ” Policing in Gaza has blunted IDF fighting abilities” av Ze’ev Schiff I Haaretz 22/08/2006.

  6. Lennart

    C.L.: Som du säkert vet och som Steven Erlanger skriver i New York Times så har Israels försdvarsminister Amir Peretz just gått med på en utredning om Israels katastrofala krig i Libanon.

    Det är precis som jag skrev. Det är inte en fråga om vapen, det är en fråga om organisation. Hizbollah och Hamas representerar en ny generation i Mellanöstern. Om Israel skall överleva måste man förr eller senare inse det. Vilket man också gör. som jag skrev tidigare så överväger man nu att förhandla med Syrien.

  7. C. L. K. Aqurette

    Varför detta behov av att förnedra israelerna och trivialisera hela Mallanösternkonflikten? Det är inte så att israelerna är gamla “repgubbar” medan Hizbollah-terroristerna är moderna krigargenier. Inte heller är konflikten så enkel att det handlar om att bara den ena parten vill krig medan den andra vill förhandlingar. Sanningen är att förhandlingsvägen har prövats flera gånger men alltid slutat med mer terror. Det stora problemet i sammanhanget är att Iran står bakom Hizbollah och använder libaneserna som mänskliga sköldar. Varför inte kritisera Iran och fråga varför de är så angelägna om att via ombud starta krig mot ett land de inte ens gränsar till?