Politik

Terrorattacken som aldrig tar slut

De närmaste veckorna kommer vi att få höra ett crescendo av hågkomster och minnesteckningar om terrorattacken mot New York och Washington för snart exakt fem år sedan.

Det här är en attack som har bitit sig fast i det amerikanska psyket på ett sätt som varken Tsunami eller Estoniakatastrofen har gjort i Sverige. Och då påverkades betydligt fler svenskar procentuellt sätt av de två katastroferna än de amerikaner som påverkades av Bin Ladens attack

Attacken har för länge sedan blivit ett slagträ i George Bushs ‘Krig mot Terrorismen’ och kommer att ihågkommas som hans absolut största triumf, på samma sätt som Katrinakatastrofen ha blivit hans personliga lågvattenmärke.

 

[tags] USA, Terrorattacken [/tags]

0 thoughts on “Terrorattacken som aldrig tar slut

  1. sandbuzz

    Klas du har inte förstått ett ord vad Lest We Forget betyder för de Kanadensare som förlorade sina söner och pappor i de båda världskrigen…det handlar inte om cherry-picking kan jag försäkra dig om…

    Klas skrev: Sandbuzz gissade att andra folk säkert firar sina egna ”remembrance days”.

    Jag skrev faktiskt: “Andra länder får väl starta sina egna “vi skall inte glömma dagar” där deras söner och döttrar har offrat sina liv för ett “good cause” som fred.”

  2. Klas Sandberg

    Historia var min första stora kärlek på det kunskaps området. Därför går det nästan mot min natur att varna mot att försjunka för mycket i den.

    Trots det…

    Historien kan vara ett mycket bra stöd när vi försöker treva oss fram i vår samtid. Den ger oss inte nyckeln när vi vill förstå vad som håller på att hända runtomkring oss men däremot en uppsättning mycket användbara dyrkar.

    Men historien kan också missbrukas å det skamlösaste.

    Det har skett tidigare. Jag är rädd för att det håller på att ske igen.

    Under upptakten till Irakkriget dök det upp ett, för mig, nytt engelskt uttryck: Cherry – picking. Den närmaste översättningen skulle väl vara ”godisplockande”.

    Det användes för att beskriva hur den amerikanska regeringen och i synnerhet Douglas Feiths avdelning på Pentagon använde underrättelsematerial för att manipulera den allmänna opinionen.

    Man plockade ut godsakerna, det vill säga alarmistisk och skrämmande information om hur Irak bågnade av massförstörelsevapen.

    Information, solid och pålitlig sådan om att det tvärtom inte var någon fara på taket lades däremot under stilla visslingar tillbaka i arkivet.

    På samma sätt kan man använda sig av de historiska exemplen, inte som ett medel att tänka med utan som en godispåse, som man letar igenom och gräver fram godsakerna som faller en i smaken. En chokladbit här, ett litet geléhallon där. All lakrits får vara.

    Bush och hans kollegor har med stor förkärlek svingat historiska exempel som passat deras syften. Det andra världskriget är hela tiden aktuellt (Saddam Hussein är Hitler, nej förresten Ahmadinejad är Hitler).

    Vietnamkriget, Sovjets ockupationskrig i Afghanistan eller Israels ockupation av södra Libanon är det däremot INTE relevant att lära sig av. De plockades inte fram ur godispåsen.

    Så fungerade det då. Så verkar det fortfarande fungera.

    För närvarande görs frenetiska ansträngningar för att prata fram ett nytt krig mot Iran. Historien får tillhandahålla rekvisitan. Den neokonservative historikern Bernard Lewis bevisade genom att än en gång tolka sina medeltida texter att Iran förmodligen skulle försöka utplåna Israel den 22 augusti.[i]

    Gång på gång påminns vi om München 1938 och eftergifterna mot Hitler. Detta enda exempel används gång på gång för att vi skall tro på att vi INTE får förhandla, inte kompromissa och aldrig, aldrig, aldrig tänka efter innan vi bombar.

    Man bör inte ta upp Vietnamkriget i de sammanhangen. Inte tala om hur den amerikanska regeringen spred undergångsvisioner om vad ett nederlag skulle innebära. Hur alla de sydostasiatiska nationerna skulle falla som dominobrickor och hur Amerika snart skulle tvingas värja sig mot anstormande Vietnameser och Kineser under gatustrider i Los Angeles och San Fransisco.

    För övrigt påminde Lyndon Johnsons regeringen också den amerikanska allmänheten om München 1938 för att rättfärdiga Vietnamnkriget.

    Det var så historien användes av parterna i det jugoslaviska inbördeskriget. Som ett sätt att erinra om alla oförrätter och övergrepp man själv lidit. Samtidigt bidrar den typen av selektiva minnen till att lägga ett filter över ögonen som maskerar bort de gånger man själv tillfoga andra oförrätter.

    Sandbuzz gissade att andra folk säkert firar sina egna ”remembrance days”.

    Det gör de säkert. I mellanösterns fundamentalistiska kretsar håller de säkert noggrann räkning på alla oförrätter de tillfogats av USA och Israel. Invasionen av Irak. Abu Graib. Fallujah och många andra episoder. Israels bombningar av Libanon etc. etc. Allt detta anförs med stor säkerhet som bevis för att västvärlden är lömsk, brutal och bara begriper våld.

    Den typen av minnen bidrar till frammana en offermentalitet. Den bidrar samtidigt till att kortsluta en egen medkänslan och tankeförmågan. Det enda som blir kvar är svartvita karikatyrer. Jag är utsatt för förkrossande hot och om jag inte kämpar med alla tänkbara medel kommer jag att utplånas. Det är den typen av stämningar som man försöker uppamma igen.[ii]

    En gång gissade man att den typen av resonemang var typiskt för människor på Balkan. De sista åren har gjort mig alltmer benägen att tro att det i själva verket kan ske bland nästan alla nationaliteter som befinner sig i konflikt.

    ________________________

    [i] ” August 22” av Bernard Lewis i Wall Street Journal den 8 augusti 2006

    [ii] ” Five Minutes to Midnight; The War Is Coming, No Matter How Hard W Try” av Robert Tracinski, I The Intellectual Activist, den 10 augusti 2006

  3. sandbuzz

    Nog är det remembrance selektivt till det land som det berörde. Andra länder får väl starta sina egna “vi skall inte glömma dagar” där deras söner och döttrar har offrat sina liv för ett “good cause” som fred.

    Lennart det handlar abslolut inte om att skambelägga någon, utan det handlar om att hedra de som frivilligt offrade sitt liv i WW2 för frihet från Nazism och Fascism. Närmare 100,000 Kanadensare dog i WW2, det var 10%, Lennart. “Lest we forget” är också en påminnelse att WW1-2 får inte upprepas om vi kan hjälpa det…

    9/11 cermonierna ser jag som ett hedrande, en hågkomst av de många oskyldiga som satte livet till och något att påminna om att vi inte måste låta det hända igen.

    Varje 11 November bär jag en Röd Poppy på min jacka i Remembrance av WW1 – 2. Läs dikten In Flanders Fields…

    In Flanders Fields

    In Flanders fields the poppies blow
    Between the crosses, row on row,
    That mark our place; and in the sky
    The larks, still bravely singing, fly
    Scarce heard amid the guns below.

    We are the Dead. Short days ago
    We lived, felt dawn, saw sunset glow,
    Loved, and were loved, and now we lie
    In Flanders fields.

    Take up our quarrel with the foe:
    To you from failing hands we throw
    The torch; be yours to hold it high.
    If ye break faith with us who die
    We shall not sleep, though poppies grow
    In Flanders fields.

    http://www.greatwar.nl/frames/default-poppies.html

  4. Lennart

    Sandbuzz: Jo jag tror att vi måste glömma, för hågkomsten är i vilket fall högst selektiv.

    Vi får inte skambelägga dagens generationer för brott som deras föräldrar har begått. Låt varje generation starta om från början med en ‘clean slate’.

  5. Lennart

    Klas: Det här är något mycket viktigt som jag sällan hör framföras i debatten, om man nu kan kalla den för det, Mellanöstern.

    Om vi som i Nordirland gräver ner oss i historiska oförätter så förhindrar vi dagens generation från att utvecklas på sina egna villkor.

    Precis som jag inte är ansvarig för de eventuella brott som mina föräldrar kan ha begått så är dagens generation inte ansvarig för brott som deras fäder eller förfäder kan ha begott.

    Så ja, vi måste glömma om vi skall kunna få fred i Mellanöstern och på andra platser.

  6. Klas Sandberg

    Jag har hört det förut.

    ”Vi skall aldrig glömma.”

    Ibland kan det kanske trots allt vara det bästa ändå.

    Den typen av hågkomster kan bli mycket selektiva.

    Tankarna vandrar tillbaka till Balkan på 1990-talet. Alla de olika parterna, kroater, serber och muslimer höll en filatelistisk noggrann reda på de oförrätter DE SJÄLVA tillfogats. De minnena putsas kärleksfullt. Det rättfärdigade också allt de gör mot andra. Det gjorde också dem immuna mot alla invändningar.

    Vaddå? Tortyr? Anfallskrig? Vi? Dom anklagar OSS. Kom ihåg elfte september. Det rättfärdigar allt.

    Jag tänker på vad överste Pellnäs sade om sina erfarenheter av Serbernas inställning.

    Byt ut ”serber” i citatet här nedanför mot ”amerikaner”, ”israeler” eller ”muslimska fundamentalister”.

    Som så många andra serber har Ratko Mladic ett förhållande till sitt lands historia som känns främmande för en västeuropé. För en svensk har historien och tiden ett linjärt förlopp. Vi är komna någonstans ifrån, från ett ursprung höljt i dunkel varifrån vi vandrat framåt mot dagens situation, och vi är nu på väg mot en framtid som också den förlorar sig i ovisshetens töcken. Det är bara den allra närmast förflutna tiden som avtecknar sig skarpt och till vilken våra känslor är starkt knutna. Hos serberna är tidsbegreppet helt annorlunda, kanske på grund av århundraden av ortodox indoktrinering. När en serb diskuterar historien, förefaller det mig alltid som om han stoppar ner handen i en låda och drar upp ett årtal. Det kan vara slaget i Kosovo 1389, kan vara händelser 1945 eller händelser 1992 – alla förefaller märkligt nog ha samma laddning, samma värde. Händelserna ligger inte alls längs någon tidslinjal. Nej, de finns alla närvarande i samma dimension, lika levande förankrade hos den nuvarande generationen serber och alla lika ägnade att belysa dagens problem och gjuta kraft i både argument och känslor. Det är förundransvärt att det inte var en serb som först presenterade teorin om det krökta rummet![i]

    Tony Blair höll ett tal där han spelade på exakt de stämningarna. Det var när det började skymma över Irak-ockupationen. Det som skulle ha blivit ett enkelt litet krig höll på att utvecklas till blodigt och klumpigt fiasko. Han uppmanade sina åhörare att alltid hålla minnet av elfte september levande. Det skulle stålsätta dem mot alla anklagelser för såväl anfallskrig som tortyr.

    Frågan är om inte Blair, Bush, Olmert, bin Laden och Nazrallah står ett mycket, mycket kort steg från Ratko Mladic.
    _________________________________
    [i] ”Utan slut?; Kriget på Balkan-bilder från ett FN-uppdrag” Bo Pellnäs, Bonniers 1995. Sidan 172-173.