En av de allra säkraste platserna i världen ligger mitt i Baghdad. Det är den tio kvadratkilometer stora Gröna Zonen, Saddam Husseins gamla högkvarter som nu har blivit den amerikanska ockupationens högkvarter.
Allt som allt bor det omkring fem tusen amerikaner och irakier i det lilla amerika som existerar bakom de höga murarna som bevakas av en amerikansk bataljonen på omkring 800 man.
I den Gröna Zonen ligger den gigantiska amerikanska ambassaden, världens största, under ambassadör Zalmay Khalilzad liksom hela den irakiska regeringen, vars order och proklamationer idag i stort endast gäller inom själva zonen.
Här ligger också alla de amerikanska företag som fortfarande bedriver affärsverksamhet i Irak. Medan människor dör bara några meter utanför murarna så lever alltså fem tusen amerikaner i en luftkonditionerad bubbla med swimmingpool, amerikanska kafeterier som serverar icke-muslimsk mat, Internet och givetvis amerikansk TV och de sensate DVD-filmerna.
Man tar sig till och från zonen i helikopter eller tungt bepansrade konvojer. När man talar om det nya demokratiska Irak så är det egentligen om den här zonen man talar. Problemet med den Gröna Zonen, förutom att man använder sig av Saddam Husseins gamla palats, är att amerikanerna där lever helt isolerade från det verkliga Irak. Isoleringen bidrar givetvis till att den amerikanska krigsledningen idag har tappat kontrollen över landet.
Rajiv Chandrasekaran som är assistant managing editor på Washington Post har skrivit en fascinerande bok om den Gröna Zonen : Imperial Life in the Emerald City: Inside Iraq’s Green Zone som jag själv ännu inte har läst, men som bör läsas av alla som är intresserad av det nya Irak.
In the vacuum of postwar planning, Bremer ignores what Iraqis tell him they want or need and instead pursues irrelevant neoconservative solutions-a flat tax, a sell-off of Iraqi government assets, and an end to food rationing. His underlings spend their days drawing up pie-in-the-sky policies, among them a new traffic code and a law protecting microchip designs, instead of rebuilding looted buildings and restoringelectricity production. His almost comic initiatives anger the locals and help fuel the insurgency.
Chandrasekaran details Bernard Kerik’s ludicrous attempt to train the Iraqi police and brings to light lesser known but typical travesties: the case of the twenty-four-year-old who had never worked in finance put in charge of reestablishing Baghdad’s stock exchange; a contractor with no previous experience paid millions to guard a closed airport; a State Department employee forced to bribe Americans to enlist their help in preventing Iraqi weapons scientists from defecting to Iran; Americans willing to serve in Iraq screened by White House officials for their views on Roe v. Wade; peoplewith prior expertise in the Middle East excluded in favor of lesser-qualified Republican Party loyalists. Finally, he describes Bremer’s ignominious departure in 2004, fleeing secretly in a helicopter two days ahead of schedule.
This is a startling portrait of an Oz-like place where a vital aspect of our government’s folly in Iraq played out. It is a book certain to be talked about for years to come.
[tags] USA, The Green Zone, Zalmay Khalilzad, Rajiv Chandrasekaran[/tags]
