Politik

Bushs nya Irakplan

Vi vet nu litet mer om de beslut som fattades i krismötet om Irak i Vita Huset nu på lördagen.

Men först några ord om en märklig detalj med det här mötet. Presidenten hade inte bjudit in vare sig Condi Rice, som hade kunnat delta via videokonferens som general George Casey Jr. gjorde från Baghdad, USA:s Irakambassadör Zalmay Khalilzad, eller USA:s DNI, alltså Director of National Intelligence John Negroponte, som har kabinettsrank.

När USA alltså nu står inför en katastrofal situation i Irak så fattar den militärbegeistrade presidenten ett rent militärt beslut istället för det politiska beslut som skulle behövas.

Som väntat så har han också enbart arrangerat däckstolarna på den snabbt sjunkande Titanic. Den Irakiska regeringen måste nu befästa sig att möta vissa tidsfrister – med början någon gång nästa år. Man måste få slut på inbördeskriget, annars…. Ja annars vaddå? Den Irakiska regeringen vet mycket väl att den amerikanske presidenten har hela sin prestige inbakad i Irakkriget och att han aldrig kommer att erkänna att han hade fel.

Och nästa år är hur som helst för sent, det är nu som något måste göras och det är politiska och inte militära beslut som måste fattas. Utan ett närmande till Iran och Syrien eller omfattande amerikanska truppförstärkningar, vilket är emotionellt omöjligt för den allt mer isolerade presidenten så kan kriget bara fortsättas som hittills. Så världens enda supermakt har alltså hållit ett krismöte och fattat ett taktiskt och inte ett strategiskt beslut. Hade man väntat sig något annat?

 

[tags] USA, Irak, Mellanöstern, Vita Huset [/tags]

0 thoughts on “Bushs nya Irakplan

  1. MAD

    CLK:
    Det verkar ibland som om du gör ditt bästa för att missförstå vad folk här inne menar och ger svar på andra frågor än de som ställs till dig. Visserligen verkar det motsatta stämma också, och jag kan ärligt säga att jag flera gånger helt missar logiken eller rationaliteten bakom dina inlägg.

    Har jag förstått dig rätt om jag säger att du tycker det är principiellt/moraliskt/juridiskt rättfärdigat att starta ett anfallskrig mot en diktatur i syfte att få fram demokrati? Ifall det stämmer kan jag ha en viss respekt för din ståndpunkt även om jag inte delar den, jag har t.ex. reviderat min ståndpunkt om militär intervention, nuförtiden anser jag att det kan vara nödvändigt i vissa situationer som Sudan eller liknande för att få stopp på ett än värre våldsutövande. Fast jag anser samtidigt att det måste vara en aktion utlyst av FN (som visserligen borde skrotas och byggas upp från början igen, utan veton och andra brister) eller någon liknande internationell organisation.

    Sen får jag känslan av dina inlägg att det är ok att vilken demokrati som helst i världen har rätt att anfalla ett land som är diktatur, oavsett intentionen. Du fortsätter att försvara USAs anfall på Irak, även om du säger att de gjort allt fel, där syftet med kriget inte var att skapa demokrati eller ens att hjälpa människor, för att sen skjuta all skuld ifrån USA genom att säga att det enda problemet är antidemokraterna/terroristerna…

    På den lite mer positiva sidan måste jag säga att jag tycker det är trevligt att du kommenterar så mycket på den här bloggen. Det är intressant att läsa dina teorier och ståndpunkter och framförallt ger det mig (och andra) en chans att slipa våra argument i olika frågor samt åtminstone försöka se var du kommer ifrån. Jag har alltid haft väldigt svårt att förstå hur vissa människor så enkelt kan sopa hundratusentals människoliv under mattan “när det är för en god sak”, men jag börjar inse att det åtminstone ligger nåt bakom även om jag fortfarande inte ser precis var nånstans i tankeprocessen som den rationaliseringen sker.

  2. Kerstin

    Calle Fridén:
    Jag håller med dig i det mesta och uppskattar altid vad du skriver, men vill ändå påpeka att andra världskriget startades med en lögn, nämligen med lögnen att Polen hade angripit Tyskland – för tänk, Hitler var en stor fredsivrare, åtminstone i Tyska medier (ja i en hel del svenska sådana också förstås, men det vill vi ju inte tala så högt om idag). Det var alltid de där andra som var hotfulla och som tyskarna måste försvara sig mot, inre fienden (judar, zigenare, socialdemokrater, kommunister, homosexuella) och yttre fienden (alla andra nationer i stort sett, fast ryssarna mest av allt).

    Men några likheter ser jag förstås inte :-(.

  3. Per

    Bra argumenterat C.L.K.! Konservativa gammel socialister som fördrar status quo och högt skatteförtryck är inte speciellt intresserade av att olagliga diktaturregimer ersätts med lagliga demokratiska regeringar.

    Det finns en poäng med att minimera dödandet vid genomförandet av ett regimbyte och införande av demokrati. Däremot är det inte amerikanska soldater som spränger civila irakier i luften på gator och torg utan det är kriminella terrorister, det är de som skall fördömas.

  4. Daniel Eriksson

    Lennart:

    [De] amerikanska nyliberalerna [är] ointresserade av antalet dödsoffer.

    Det finns en del som talar för att just de amerikanska nyliberalerna är intresserade av antalet dödsoffer.

    Före Irak-kriget (år 2000) stödde 70% av de amerikanska nyliberalerna Bush, medan endast 60% stödde honom (år 2004) efter att kriget börjat. Detta enligt en undersökning av Cato Institute som citeras i senaste numret av Economist.

    Det amerikanska nyliberala partiet “Libertarian Party” skriver så här om läget i Irak (låt vara att knappt någon röstar på partiet):

    Evidence shows that the continuing American
    military presence is, in fact, fueling the continued resistance by Iraqi citizens. According to a report produced by the Center for Strategic and International Studies, those fighting are, in large part, those who have lost loved ones fighting U.S. forces. They are driven by “the political and economic turmoil that accompanied the occupation.”

  5. Lennart

    Calle: Kan bara hålla med. Det verkar ligga en rätt stor rasism bakom den där attityden.

    Man undrar om de svenska och amerikanska nyliberalerna skulle vara lika ointresserade av antalet dödsoffer om de hade varit 650 000 israeler eller amerikaner som hade dödats.

  6. Calle Fridén

    Det finns väl ingen som har invändningar mot demokrati i Irak (eller nån annanstans för den delen). Men precis som Lennart skriver – det är sättet det genomförs på. Det som får mig att må illa är fortfarande den totala cynismen och föraktet för alla som dött i Irak. Men för vissa är de väl bara araber och muslimer, antar jag.
    Eventuella jämförelser med både Hitler och Spanien haltar naturligtvis. Det här är fråga om ett anfallskrig som rättfärdigades i efterhand med olika medel, men som påbörjades baserat på lögner.

  7. Marcin

    Måste bara säga att det är så här kommentartrådarna ska se ut.
    Stilen håller trots att hjärtat pumpar friskt.

    I det stora så är vi nog alla överens om att det är ett possitivt faktum att Iraks förra ledare störtades från makten. Det är väl metoden som upprör oss.
    Hade det skett på samma sätt som i de ovannämnda fallen så tror jag att alla här hade skrivit under på det.
    (eller sitter jag i min egen bubla?)

    Då jag gillar bilder bättre än ord så satte jag ihop
    ett kollage eller vad man ska kalla det för på min hemsida.
    Det väcker många frågor, tankar och funderingar.
    Olika hos olika, men alla kan inte ha samma brytningsfel på glasögonen.

    Vet inte hur man länkar här så jag skriver bara ut den.

    http://hem.passagen.se/ros-marina/j14/children/children.htm

  8. C. L. K. Aqurette

    Lennart:
    Ingen tycker att det är bra om 650 000 människor dödats i Irak. Om nu den där hemska krigshetsande högern bara ville döda irakier så hade vi nog hört fler argumentera för kärnvapenattack eller kemiska stidsmedel. Men nu är döda irakier varken mål eller medel utan en konsekvens av att antidemokrater och kriminella valt att spränga civila i luften istället för att använda de demokratiska verktyg som faktiskt fanns tillgängliga i de val och folkomröstningar som genomförts sedan Saddam Husseins fall. Det är demokratins fiender som skapat det irakiska infernot — inte högern, inte Bush, inte demokratin.

    Du skriver att Hitler var ett undantag från regeln att inte använda våld. Det är in vanlig reservation som jag hört många, bland annat Michael Moore, använda sig av. Det är naturligtvis rätt till viss del, av praktiska skäl, men tyvärr tror jag att mycket av viljan att göra undantag för Hitler landar i just den typen av relativism jag tjatat om. När vita, kristna européer faller offer för en tyrann är vi och “världssamfundet” mer villiga att ta i med hårdhandskarna än vi är när fattiga, svarta afrikaner eller muslimska araber drabbas. Det är just detta att göra skillnad på människor jag tycker är så motbjudande med många på vänsterkanten. Folkmorden i Rwanda, Kongo, Irak, Sudan, Nordkorea och Zimbabwe är ungefärliga de som Hitler genomförde. Är vi beredda att stå upp mot en framtida, hypotetisk Hitler så måste vi våga stå upp mot dagens tyranner.

  9. Lennart

    Alla: Tack för en mycket intressant debatt. Som alltid är det viktigt att vi låter åsikterna flöda utan att gå till personangrepp.

    C.L.: Tre punkter:

    1) Men dagens Irak är inte på något sätt en demokrati. Det finns inga som helst demokratiska institutioner, det är ett inferno utan motstycke på denna jorden.

    2) De svenskar som anmälde sig som frivilliga i Spanien för att slåss för Stalin – som du säkert vet – var inte yrkessoldater utan frivilliga. Dagens amerikanska soldater är yrkessoldater. Det är en stor skillnad. Jag har tidigare påpekat också hur förljugna svenska krigsivrare på högerkanten är som inte själva vill hjälpa till att sprida demokrati i Irak.

    3) Jag tror inte att jag kan hålla med om att det är riktigt att döda 650 000 irakier för att ge folket demokrati. För vem definierar vad som är demokrati?

    Det är en komplicerad fråga. Är det OK att anfalla Kina för att göra Kina demokratiskt? De flesta skulle säga nej. Nordkorea? Zimbabwe?

    Vi kan tyvärr inte starta krig för att göra världen demokratisk, resultatet kommer bara att bli ett världskrig.

    Det finns som alltid undantag. Hitler måste helt klart stoppas.

  10. C. L. K. Aqurette

    Klas Sandberg & Calle Fridén:
    Eftersom ni envisas med att tillskriva mig någon slags USA-dyrkan så vill jag poängtera ännu en gång att jag inte bryr mig om varken Bush eller USA utan om frågan huruvida det är moraliskt riktigt att demokratisera en diktatur med våld. Jag menar att det är riktigt, både i fallet med Irak men också när det gällde exempelvis det spanska inbördeskriget. Det tusentalet svenskar som åkte till Spanien för att slå ner Francisco Francos regim gjorde i praktiken samma heroiska insats som de brittiska och amerikanska soldaterna som slog ner Saddam Hussein regim. Mitt ställningstagande handlar alltså inte om någon särskild vurm för USA. Att seden mycket har gått illa i Irak och att kriget borde ha utförts annorlunda är inte avgörande för det moraliska ställningstagandet.

  11. Kerstin

    Aqurette:
    Jag har inte jämställt några, bara refererat olika sidors argumentation och funnit dem lika i dystert många avseenden, men du envisas med att tillskriva mig åsikter som du vid det här laget borde veta att jag inte hyser – så så var det med din “straw man”.

    Visste du förresten att ungliberalerna hade stråhatten som symbol på 50-talet 🙂

  12. Calle Fridén

    CLK, jag struntar väl i dem. Det är dig jag är ute efter. Du har inga som helst problem med att tiotusentals människor dör, för en handplockad regering och en begränsad yttrandefrihet.
    Kriget var inte NÅGONSIN en kamp för demokratin, vilket jag tycker bl a Lennart påvisat ytterst tydligt här, med hundratals referenser. Kriget KUNDE ha planlagts på ett annat vis, vilket ytterligt kompetenta människor påvisat. Kriget BORDE ha genomförts på ett annat vis, vilket bl a Pentagon och CIA påpekat.
    Istället för att införa och förädla demokrati och yttrandefrihet har Bush och hans påhejare istället krattat i manegen för terror och intolerans. De som applåderade det ska få äta upp det länge – eftersom de inte brukar lära sig förrän mycket sent, och ibland aldrig

  13. Klas Sandberg

    Nu är du där igen Aqurette.

    De som argumenterar emot kriget och ockupationen är enligt ditt synsätt definitionsmässigt fiender till demokratin och anhängare av Saddam Hussein, bin Laden och diktatur i mellanöstern.

    Själv verkar du däremot utan större problem kunna välja och vraka av vad du gillar i Bushdoktrinen.

    Anfallskrig är i sin ordning. Bara det är USA står för dem och bara de påstår tillräcklig högljutt att målet är att sprida demokrati.

    DÄR har du inga problem att anpassa din moraluppfattning till omständigheterna. Ockupationen godtar du likaså (av en brittisk general kallad för ”interimsdiktatur”) men du vill tydligen kunna reservera dig lite grann mot tortyren och fånglägren. Trots att de faktiskt är en nästan oundviklig konsekvens av såväl anfallskrig som ockupation. Ett krig vars huvudsakliga drivkraft aldrig var att befria vare sig irakierna eller de övriga folken i mellanöstern. Dick Cheney förklarade rentav att det var bra att Saddam Hussein varit så energisk att krossa oppositionen mot sig själv.

    Det innebar att USA skulle kunna ta hans plats och styra ostört.

    Det är mycket osannolikt att genuin demokrati någonsin kan spira ur ett sådan projekt Aqurette. Även om allt hade gått i lås skulle ett minmikrav på Iraks nye statschef ha varit att han skulle vara “lyhörd” inför USA:s önskemål. I så fall MÅSTE folkviljan komma i andra hand.

    Det är inte det som är demokrati Aqurette.

  14. C. L. K. Aqurette

    Calle Fridén:
    Varför ska kravet på att leva konsekvenserna av sin moraliska övertygelse bara riktas mot dem som försvarar krig mot diktaturer? Varför flyttar inte ni som är motståndare till att störta diktaturer med våld till något land med totalitär diktator?

  15. Calle Fridén

    Du menar naturligtvis “vara beredd att låta nån annan slåss för demokratin.” Och dö. Därför att bakom dina åsikter göms en alldeles förskräcklighet oberördhet för mänskligt lidande. Är du så oerhört villig att dö för dina ideal är det bara att enrollera dig i Röda Korset i Irak.
    De civila irakier som dött hittills har aldrig tillfrågats om sin beredvillighet att dö för den västerländska demokratin, Jag kan dessutom lova dig att majoriteten av de amerikanska soldater som är där inte känner nån sorts glödande tro på yttrandefrihet eller glädje över att bringa hopp och ljusa framtidsutsikter till irakierna. Av den enkla anledningen att det här aldrig var ett krig menat att ge frihet och demokrati åt irakierna; det här var ett krig som GW Bush drev genom för att få slåss mot muslimer. Han skiter blankt i sånt; annars har han en driva allierade i regionen som han kunde ta och knuffa i rätt riktning.
    Att i efterhand ändra krigsmålen kanske gick bra så sent som till det första Gulfkriget men inte numer. Hur gärna Vita Huset och PR-firmorna än försöker.

  16. C. L. K. Aqurette

    Lisa:
    Det finns några få exempel där diktaturer besegrats med fredliga medel. Ett bra exempel är Rumänien och Ukraina. Det fungerar ibland och det är utmärkt. Men när inte det fungerar så måste man vara beredd att slåss för demokratin.

    Kerstin:
    Vi har varit inne på det förut — nyliberaler i allmänhet är motståndare till irakkriget eftersom de menar att stater enbart ska ansvara för säkerheten för sina egna medborgare. Så det jag skriver här handlar enbart om min inställning.

    Sedan är ju detta med att likna liberaler vid kommunister och fascister en hjärtefråga för dig sedan gammalt, så jag blir inte förvånad av din “straw man“. Men jag tror ärligt talat att de flesta intellektuellt hederliga människor förstår att det är skillnad mellan att låta polisen använda våld mot brottslingar och att låta brottslingar använda våld mot polisen. För det är ju de facto detta du jämställer när du hävdar att kommunister som praktiserar väpnad klasskamp är likställda demokrater i väpnad kamp mot diktaturer.

    Klas Sandberg:
    Kulturrelativism — det är egentligen bättre att bara prata om relativism utan prefix — innebär att man anpassar sina värderingar till omständigheterna. I det aktuella fallet att man säger att diktatur, tortyr och storebrorssamhälle är OK i Mellanöstern men inte i Europa och USA. Jag menar att det är fel oavsett var det sker eller vem som utför det. Det betyder naturligtvis att även USA ska kritiseras för sin tortyrverksamhet, sitt fångläger på Kuba, sina hemliga fångtransporter, etc. Om det vore så att jag försvarade USA:s agerande i dessa avseenden så skulle man möjligen kunna säga att jag var relativist. Men nu har jag aldrig försvarat dessa delar, även om somliga envisats med att hävda att det på något sätt skulle följa av mitt försvar av det militära angreppet mot Irak.

  17. Klas Sandberg

    Du är egendomlig Aqurette. Du anklagar dina meningsmotståndare för ”värderelativism”. En av de saker du anför mot oss är att vi inte godtar… din värderelativism.

    Här ovan skriver du till Marcin att han:

    ””… begår samma fel som alla kulturrelativister när du jämställer demokratier med diktaturer. Men de är inte likvärdiga. Demokratier är moraliskt överlägsna diktaturer. Det går alltså inte att dra paralleller mellan anfallskrig mot totalitära diktaturer och ockupation av liberala demokratier på det sätt som du gör.”

    Nåja, filosofi var inte mitt huvudämne. Kanske är det därför som jag har litet svårt att begripa hur du tänker Aqurette.

    Är du kritisk mot värderelativismen, borde du då inte förespråka att en och samma moral gäller alla? Istället verkar du förespråka skapandet av ett moraliskt tomrum där stater som betraktas som demokratiska för göra vad de vill med nationer anses stå utanför den magiska cirkeln.

    ”Stater” och stater förresten. Det handlar bara om EN enda stat eller hur?

    Om du är motståndare till värderelativismen, borde du då inte anse att illegala anfallskrig, ockupation, tortyr och massmord är lika förkastligt oavsett med som utövar dem? Inte försöka skapa undantag. En av de viktigaste åtalspunkterna mot de nazistiska krigsförbrytarna under Nürnbergprocessen var just brott mot freden.

    Ditt sätt att argumentera påminner om den som försöker hävda att Per har rätt att slå ihjäl Paul med motivet att Paul är vedervärdig typ som är elak mot sin fru och sina barn medan Per är civilingenjör, en respektabel medborgare och sjunger i kyrkokören.

    I det här fallet försöker du dessutom hävda att Per har rätt att tända eld på hela kvarteret för att göra sig av med Paul.

    Joo Aqurette du argumenterar faktiskt från samma utgångspunkter som man fortfarande kan höra gamla stalinister hävda. Målet var stort, målet var ädelt och det rättfärdigar alla metoder för att undanröja de som anses stå i vägen. Litet grann som när Clintons utrikesminister Madeleine Albright i en intervju förklarade att om en halv miljon irakiska barn dött till följd av sanktionerna så var det värt priset.

    I think this is a very hard choice, but the price–we think the price is worth it.

    För en Stalinist var målet en skimrande vision om det klasslösa samhället. För Albright, liksom för Bush och Blair var det amerikansk dominans över Persiska viken. Det som faktiskt förenar dem är just den kalla likgiltigheten inför de, många, små, fåniga människor som antingen råkade vara motståndare eller helt enkelt vara ivägen för den framskridande triumfvagn de känner sig vara förare av.

  18. Kerstin

    Aqurette:
    Det var bara detta erkännande jag väntat på. Nu börjar du nämligen låta som den nyliberale motsvarigheten till revolutionära marxister, som också brukade säga att man måste vara beredd att använda våld för att försvara revolutionen. Det har de flesta andra liberaler förnekat.

    Det är väl det jag har misstänkt hela tiden, nyliberaler är precis likadana som extremvänstern, vad gäller uppfattningen om vilka metoder som är tillåtna för att uppnå den politiska utopin man vill uppnå, och i båda fallen skyller man det våld man anser legitimt på sina politiska motståndare: Om dessa bara anpassar sig så blir det inget våld.

    Det är alltså bara målen som skiljer, men till och med dessa skiljer sig bara åt vad gäller åsikten om vem/vilka som ska ha makten. Det kommunistiska samhället förespråkar gemensamt ägande och gemensam makt och tänkte sig bortvittrandet av staten så småningom varvid sann demokrati skulle infalla, liberaler talar för det kapitalistiska samhället och utan en stat som begränsar kapitalets totala makt, varvid sann demokrati föreligger.

    Snyggt argumenterat Aqurette.

  19. Lisa

    frihetskämpar eller terrorister? vilken tur att det finns modiga makthavare som klarar av att fatta beslut om att mörda, tortera och bomba ett helt lands infrastruktur tillbaka till medeltiden. Och att det finns människor som glatt för frihet och demokrati verkställer deras beslut. Att det finns människor som med all tänkbara medel kämpar för dessa ack så viktiga värden: Frihet. Demokrati.

    Som du säger CLK så har antidemokraterna lätt att ta till brutalitet. Och de som kämpar för demokratiska värden måste vara envist uthålliga och INTE TA TILL VÅLD! För vad blir då skillnaden?

  20. C. L. K. Aqurette

    MAD:
    Det är mina meningsmotståndare som vill förvränga det jag skriver till att vara ett försvar för en morden och terrorn i Irak. Vad jag menar är att man måste vara beredd att använda våld mot dem som står i vägen för demokrati och människors rätt till frihet.

    Jag tillhör egentligen inte dem som säger att människor har några omfattande moraliska förpliktelser, men menar man allvar med demokrati och frihet — och det gör jag — då måste man våga stå för att det ska omfatta alla människor.

    Tyvärr finns många människor som fruktar demokratin och inte drar sig för att skapa kaos och tvinga fram totalitarism genom att mörda hela folkmassor. Det är fruktansvärt, men får inte resultera i att vi som vill se en demokratisk värld kapitulerar. Vi måste komma ihåg att för dem som inte bryr sig om demokrati och mänskliga rättigheter betyder civila offer ingenting. (Det ser vi inte bara i Irak, utan även i länder som Zimbabwe och Sudan där hela folkgrupper mördas i detta nu utan att någon tycks bry sig alls.) Men för oss andra betyder offrade människoliv mycket, vilket tyvärr används emot oss. Antidemokraterna har alltid en fördel genom sin lätthet till brutalitet, demokraternas enda medel att sätta emot är envishet och uthållighet.

  21. MAD

    Aqurette:
    Har jag missuppfattat dina postningar, eller grundar sig allt du säger i den gamla devisen att ändamålet helgar medlen?

    Jag håller fullständigt med dig i att alla bör göra vad de kan för att hela världen ska bli demokratisk och alla människor ska kunna utnyttja sin mänskliga rättigheter (har själv en magister i Mänskliga rättigheter, men jag har tyvärr inte lyckats hitta jobb inom det än…), men jag anser inte att det är värt vilket pris som helst.

    Kan man verkligen bomba fram demokrati? Kommer dessa miljontals anhöriga till de som dödats i Irak att säga “nåja, de dog i demokratins namn”, eller är det möjligt att de bara ser de döda som ett led i en invasion (vare sig det faktiskt är amerikanarnas fel eller inte har ju detta öppna våldet tillkommit efter invasionen) vilket borde få dem att ifrågasätta ifall amerikansk “demokrati” verkligen är det rätta…

  22. C. L. K. Aqurette

    Kerstin:
    Att jag är korkat har du redan slagit fast i tidigare ordväxlingar, så jag får väl vädja till din medkänsla med mig med dåligt förstånd. Jag gör så gott jag kan med de intellektuella resurser jag har.

  23. C. L. K. Aqurette

    Klas Sandberg:
    Åter igen är det relativismen som upphöjs till sanning och som jag förväntas försvara mig mot. Men du har fel. Att vilja skapa demokrati värld är inte jämförbart med att ge våldet ett egenvärde i en ideologisk ras- eller klasskamp. Det visar bara på en desperation att du jämför mig med stalinister och nazister. Demokratin är överlägsen diktaturen. Du får tycka annorlunda om detta just eftersom vi lever in en demokrati med en syn på yttrandefrihet från Upplysningstiden. Tur för dig att du är fri att uttrycka dina åsikter och inte lever i en av de diktaturer du jämställer med västerländsk demokrati.

    Guardian:
    Jag var emot ett militärt ingrepp före krigsutbrottet eftersom det då motiverades med obekräftade påståenden om massförstörelsevapen. Jag ansåg att det hade varit bättre att undersöka Iraks vapenförråd. Bushs argumentation köpte jag helt enkelt inte. Däremot stödjer jag argumentet att det är rätt att med alla medel störta diktaturer. Demokratiargumentet började inte Bush använda förrän det stod klart att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak. Om man klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt så ser man alltså att det finna/fanns två separata argument för kriget, varav jag enbart stödjer det ena.

    Marcin:
    Du frågar om det är sunt att rättfärdiga att hundratusentals människors liv går till spillo i demokratins namn eller om det är sundare att opponera sig mot denna livsspillan som egentligen inte har med demokrati att göra. Svaret är att det stora flertalet av de som mördats i Irak inte offrats i demokratins namn utan offer för kriminella terrorister. De som spränger civila i luften gör det inte för demokratin, de har helt andra avsikter. Det är bara ett ohederligt retoriskt knep av mina meningsmotståndares försöker använda när de argumentera som om det var USA som låg bakom de många civila dödsoffren.

    Kerstin:
    Jag antar att det du syftar på är Platons dualistism, men av den finns det inte mycket i mitt resonemang, men där finns desto mera av Immanuel Kants kategoriska imperativ.

  24. Kerstin

    Aqurette skriver:
    Vi som försvarat störtandet av Saddam Hussein och upprättandet av en demokrati i Irak har verkligen ingenting att skämmas eller stå till svars för. Det har däremot ni som legitimerat den islamistiska terrorismen och som med skadeglädje applåderat varje misslyckat försök att göra Irak till en fungerande rättsstat. Ni får gärna peka finger, men tro inte för ett ögonblick att ni vunnit idéstriden bara för att era vänner eventuellt lyckats vinna kriget mot demokratin genom att spränga tusentals barn, kvinnor och män i luften…

    Här tar du priset. Har ni inte kommit längre än till Platon i era filosofistudier och diskuterar ni inte hans idéer kritiskt på Lunds universitet?

    Att man förutspår att något kommer att hända, innebär ju inte automatiskt att man vill att just det man varnar för ska hända. Än mindre innebär det att man håller med dem som gör just det man misstänkte eller förutspådde att somliga skulle göra.

    Hur skulle det vara att överge Bushs idealism och övergå till det andra lägret, till dem som diskuterar världen utifrån “the reality based point of views” och inse att det faktum att någon varnar för en viss utveckling inte innebär att denne någon önskar denna utveckling.

  25. Marcin

    Jag är ledsen, trots att posterna ovan slog spiken i kistan så måste jag skriv av mig.

    Som ovan nämnt har kriget aldrig haft någonting med demokrati och frihet att göra!
    Dett krig är helt i vinstdrivande syfte samt av personliga skäl.

    Tack C.L.K. för att du tog dig tid att besvara en del av mina frågor.

    Efter din post fick jag några funderingar i mitt huvud. Rätta mig om jag tänker fel.
    Blir fundersam över demokratin och de moraliska betänkligheter
    så som C.L.K. formulerar dem.
    Rättfärdigt bekrigande av diktaturstater med godkännande av ev.
    människolivspill sam oanade negativa konsekvenser.
    Det leder mig till att tro:
    Demokratin som ett tanke och värdesystem som alltmer liknar det diktatoriska systemet.
    Dvs. båda är beredda att försäkra sig om sin existens och spridning genom att ta till våld vilka än konsekvenserna blir. Den ena mördar för sin fortsatta existens, medan den andra för spridning av sin existens på nya områden.
    (demokrati dock med ädlare mål på lång sikt (borträknat ev. företag som har hand om spridningen av systemet))

    Låt säga att det finns en sk. skurkstat, läs en som vägrar böja sig,
    eller infinna sig i andras idéer.
    Vad händer då det demokratiska systemet bestämmer sig för att
    frigöra folket i skurkstaten men under resans gång upptäcker att majoriteten av invånarna är beredda att offra sina liv för sin stats suveränitet?
    Skall man då undanröja dem så att minoriteten får vara fria? Hur ska vi agera då förhållandena är 9:1?

    Allt detta får mig undra över hur många fler ska få dö på våran planet i demokratins namn?
    1 000 000, 2 000 000 eller 10 000 000?

    Är det bättre att vara förslavad och torterad under en diktatur eller att vara död under demokrati och mänskliga rättigheter?

    En annan sak som är viktig att kommentera är det jag nämnde i min tidigare post.
    Motståndets beskaffenhet.
    Vad vet vi om det egentligen. Helt ärligt talat.
    Vem väljer vad vi får höra om attackerna i Irak?
    Mot vem de är riktade och vilka konsekvenser de har?
    Av vem är de utförda?

    Jag skulle vilja se flera irakier från landets olika delar uttala sig om den saken.
    Den verkliga bilden av motståndet har kanske en helt annan sammansättning än den vi får presenterad.
    Själv vet jag inte exakt hur den ser ut, men kanske
    någon har bra information om det?

    Sen vänder jag på steken en gång till.
    Skulle de nuvarande generalerna och patrioterna klappa samerna på ryggen då de lierat sig med Mustard el Sadel i Stockholmsregionen?

    Låt oss inte heller glömma att mycket av det svårförståeliga våldet är nog Irans självförsvar
    eller preventiva åtgärder som vissa kallar det.
    Blir det lättförståeligt då?

    Sedan undrar jag, tokig, moraliskt förkastlig vänsterextremist (vilket är delvist sant för jag röstade på vänsterpartiet i min enfaldighet) om det är sunt att rättfärdiga att hundratusentals människors liv går till spillo i demokratins namn eller om det är sundare att opponera sig mot denna livsspillan som egentligen inte har med demokrati att göra.

    Enligt min åsikt så har USA bakat en kaka som svämmat över i formen.
    Hur de än gör så är skadan skedd och kommer att fortsätta att öka tills de stänger av värmen.
    Inbördeskrig, om det inte redan nu är igång , kommer
    att komma den dag USA bestämmer sig för att dra tillbaka sina trupper.
    Först efter det, kan någon slags makt (bättre eller sämre)
    cementeras för att möjligen leda till en mer fredlig existens i Irak.

    Tänker jag galet? Rätta mig.

    Det enda jag ångrar är att jag inte köpte värdepapper i de företag som regerar i Irak medan de ännu var billiga och affärerna såg ut att gå bra!

    Eller ännu bättre!
    Varför var jag inte smart nog att starta ett legosoldatsföretag medan kriget låg i sin linda?
    Då hade jag haft en reell anledning att hålla med dig C.L.K. Aqurette.

  26. Calle Fridén

    Jag tänker inte i onödan påminna folk om vad de sagt, men jag har varit duktig på att spara ner om man så säger. Jag tänker inte heller i onödan angripa okunnigt folk om deras missgrepp – men däremot kanske vi kan vara överens om att Saddam var en olycka för hela sitt folk, och för avsevärda delar av sina grannar och det var en välgärning att han försvann.
    Vad vi däremot med vrede ska påminna oss är att han kunde ha sopats bort redan 1991, vilket alltid är ett oerhört bra argument mot de som hävdar att ett av de ädlare målen med kriget var att få bort honom. Varför inte redan då?
    Jag ska svara på min egen fråga, och den är inte heller särskilt smickrande för USA, och de neo-konservativa. Saddam fick sitta kvar, även som en ohygglig diktator, för att han var till nytta för USA. När han genom FN:s sanktioner långsamt ströps som maktfaktor och centra istället fokuserades på andra i regionen, så hade man fortfarande kunnat avsätta honom rätt lätt. Det fanns t o m planer på det under Clintonadministrationen.
    Under hela förspelet till Irakkriget, med vapeninspektioner och retorik, hävdades det att det inte fanns någon opposition mot Saddam som kunde ersätta honom. Nå, efter att ha demonstrerat för kurder och irakier under många år kunde jag redan då upplysa bl a hr Leijonborg om att det visst fanns en opposition mot Saddam.
    Det fanns en kurdisk, en shiitisk och en sunnitisk opposition. Väl organiserad, med uttalade mål, och med ganska många anhängare – det är de vi ser idag. Men problemet var ju att de var inte särskilt lydiga mot USA.
    Alltså var det lättare att inleda en egen invasion där man inte för två öre blandade in oppositionsgrupperna. Man förde inte ens en dialog värd namnet med dem.
    Kurderna, ett alltid olydigt folk, tog raskt saken i egna händer och blev hux-flux en oväntad och god allierad…men de där muslimerna i söder….
    Inte kan man heller förvänta sig att krigshetsarna – och ja, jag kallar dem det – kommer att dra lärdomar av det här, eller att lyssna på folk som begriper. Inte alls – ett par år senare sitter ett gäng dilletanter och förutspår en total seger för den israeliska krigsmakten mot en förment enkel fiende.
    Jag är byggjobbare, jag kan mycket lite om segling. Alltså yttrar jag mig om kortlingar men säger inte ett ord om spinnaker…

  27. Guardian

    Ja jösses, när man ser på sådant här verklighetsfrånvänt pompöst dravel som Aqurette svänger sig med, kan man bara le åt eländet.
    Det måste i alla fall kännas tryggt för Bushadministrationen att det är någon förutom tonåringarna i LUF som totalt okritiskt köper deras efterhandskonstruktioner om demokrati och Irak…

    Precis som Klas påpekar, vi har hört detta förut!
    USA:s anfall på Irak handlade inte om Demokrati, utan om WMD; Wapons of Mass Destruction.
    Och innan dess så rådde amerikansk/engelska sanktioner mot Irak som dödade fler irakier än vad Saddam Hussein själv mäktade med…..

    Och avslutningsklämmen, att alla som inte håller med historierevisionisten Aqurette minsann ”hatar Bush, kapitalismen, liberalismen, de neo-konservativa, Israel, USA, etc,” är enbart pinsam.

    Men tydligare än så blir knappast argumentnöden hos Aqurette, där han står med byxorna nere…

  28. Lennart

    Klas: Mycket välskrivet, och jag tror att du sätter fingret på en central punkt: krigsivrarnas totala avsaknad av den minsta sympati för krigets offer.

    Det finns en arrogans hos dessa människor som är skrämmande och som du liksom jag känner igen från förra tiders kommunister och nazister.

    Vad som kännetecknar en fanatiker är just att änamålet helgar medlen och ofta också resultatet.

    Nu när krigsivrarna i Sverige och USA ställs öga mot öga med den katastrof de har ställt till med, och det här är bara början på en regional katastrof som även kan komma att sprida sig in i Europa, så bara skakar de på axlarna. Irakierna, det är inte längre deras problem, de är ju fria.

  29. Klas Sandberg

    Jag har hört det sägas förut Aqurette. Avsikterna var ju så goda. Vi ville bara väl. Vi var idealister, bråka inte med oss.

    Man kan höra gamla förbenade stalinister och nazister hävda samma sak än i dag.

    Vi hade ju hade ju så goda avsikter. Okejrå det gick litet fel. Okejrå, OKEJRÅ det kanske gick käpprätt åt helvete för att vara exakt men vi hade gooooda avsikter. Visionen av en underbar framtid frikänner oss från ansvaret för vad vi gjorde.

    Ni har inte varit lika villiga som de att acceptera vad som helst för att uppnå Det Stora Målet.

    Men ni har visat att ni var beredda att godta ganska mycket. När USA började signalera sina avsikter mot Irak hörde man hur debattörer som normalt varit rytande lejon helt plötsligt förvandlas till tama papegojor och små tama teddybjörnar.

    Med ens var de beredda att godta både anfallskrig, imperiebyggande och tortyr. I Sverige gick liberalerna ut och deklarerade att vi måste acceptera oskyldiga offer.

    Vi och vi, förresten. DOM måste acceptera att oskyldiga offrades. Irakierna. Absolut inte svenskar. Inte några oskyldiga amerikaner heller. Herregud Slutmålet var ju så STORT.

    En Stalin-anhängare kunde ha sagt exakt samma sak. Det fattas bara att någon gick ut och försvarade Bush med argumentet att man måste knäcka några ägg för att få en omelett.

    Äggen har knäckts nu Aqurette. En halv miljon ägg för att vara exakt. Det kommer att bli ännu fler.

    Du insisterar tydligen fortfarande att det hela var en bra idé Aqurette?

    Du skriver att det ju bara handlade om att störta Saddam Hussein. Det kan väl inte vara så farligt? Därmed antyder du att det bara handlade om att peta bort en enda gubbe. Därtill en redigt elak härskare. Det kan väl inte vara så farligt så säg?

    Argumentet är förföriskt. Men det handlar trots allt bara om ett försök att slå blå dunster i ögonen på opinionen. Den som släpper loss krigets hundar kan aldrig vara säker på vem som slits sönder, eller att han blir illa biten själv.

    I praktiken har amerikanerna raserat större delen av det Irakiska samhället som ett rent experiment. Tjugofem miljoner irakier har fått ställa upp som försökskaniner Aqurette.

    Dick Erixon hade detta att säga

    ”” Jag tycker fortfarande det var rätt att störta Saddam Hussein. Sådana tyranner har inget som helst existensberättigande. Det var rätt att ge det irakiska folket chansen att befria sig själva. Att de som befriats sedan inte använder friheten till något konstruktivt, är ju inte befriarnas fel. Men jag förstår att amerikanerna, som betalar priset för befrielsen, inte längre är beredda att betala det, när Irak inte lever upp till sin potential.”

    Ganska svindlande eller hur? Han och hans amerikanska idoler står mitt uppe i ett veritabelt hav av blod, tårar och kaos. Erixons reaktion är att snäsa åt irakierna för att de inte visat sig ”värdiga” och att tycka synd om… amerikanerna.

    Jag såg att du klagade över att folk var skadeglada Aqurette. Dessutom försöker du klumpa ihop oss med rena terrorister.

    Jag önskar att du och dina meningsfränder kunde sluta upp med den enfaldiga debattmetoden. Det fanns och finns fullgoda skäl till att vara motståndare till det här kriget utan att för den sakens skull vara någon beundrare av Osama bin Ladin & co.

    Så är jag skadeglad? Nej och ja på samma gång Aqurette. Det finns absolut inget att glädja sig över i den nuvarande situationen. Dödsoffren, kaoset och den tilltagande katastrofen är inget att glädja sig åt.

    Däremot kan jag nog erkänna att jag känner en viss, bitter skadeglädje över att se hur många av de som en gång i tiden bubblade av entusiasm över krigsutbrottet numera våndas och slingrar sig.

    Många, alltför många som utåt talade om att ”sprida demokratin” men som mellan skål och vägg mest av allt ville återta den vite mannen börda. Andra bubblade av en dumt dreglande hänförelse över USA:s militära styrka. Det som gjorde Amerika fantastiskt var framför allt antalet hangarfartyg och Abramsstridsvagnar.

    Samma sorts människor som alltid beundrar Styrkan.

    ”Demokrati” blir i din tappning ett slags alltförlösande alibi.

    Anfallskrig, ockupation och imperiebyggande blir med ens demokratiska anfallskrig, demokratisk ockupation och ett demokratiskt imperiebyggande.

    Därmed rättfärdigas allt.

    Det låter farligt likt en herrefolksteori Aqurette. Den här gången med politiska och kulturella förtecken istället för biologiska.

    Vår kultur och vårt politiska system är överlägset, anser du därför kan vi också sätta oss över såväl folkrätt som moral.

    Frågan är om offren blir mindre döda för den saken skull Aqurette.

    En irakisk kvinna som bloggar under pseudonymen Riverbend berättade hur många av hennes väninnor gått sorgeklädda nästan oavbrutet sedan invasionen 2003. Knappt har den traditionsenliga sorgeperioden för den senaste döda anhöriga tagit slut så dödas en ny. [i]

    Det är lätt att dö i Irak numera Aqurette. Kringskenande fundamentalister, härjande amerikaner, dödspatruller eller helt enkelt vanliga banditer. Undernäring, sjukdomar, strider, kidnapping, rån eller mord.

    Tillbaka till vad Riverbend noterade när de första fundamentalistiska lagarna dök upp.

    ”Jag brukar vanligtvis strunta i e-posten som uppmanar mig att ”bejaka” min nyvunnena frihet och att villkoren för alla irakiska kvinnor kommer att ”förbättras drastiskt” jämfört med hur det var tidigare. De citerar Bush, […] talar om hur förtryckta irakiska kvinnor var tidigare och hur de numera kan leva fria liv.

    Människorna som skriver de där e-breven klumpar ofta samman Irak med Saudi Arabien, Iran och Afghanistan och jag skakar mitt huvud åt deras okunnighet men tänker; ”Tja de måste få tro på sitt och att det har det bästa avsikter. Jag skall inte punktera deras illusioner”. Nu säger jag alla att om jag får ett enda e-brev till om hur fri och befriade Irakiska kvinnor är numera tack vare Amerika kan de vänta sig ett mycket elakt svar.

    ”[ii]

    Hur är det Aqurette? Känner du för att upplysa henne om hur fri hon är?
    _________________________________
    [i] Bagdad Burning, den 18 oktober 2006

    [ii] Badad Burning 15 januari 2004

  30. C. L. K. Aqurette

    Marcin:
    Du begår samma fel som alla kulturrelativister när du jämställer demokratier med diktaturer. Men de är inte likvärdiga. Demokratier är moraliskt överlägsna diktaturer. Det går alltså inte att dra paralleller mellan anfallskrig mot totalitära diktaturer och ockupation av liberala demokratier på det sätt som du gör.

    Vad gäller terrorismen i Irak så handlar den ytterst lite om amerikansk ockupation. Hade det varit så att terroristerna var motståndsmän som försvarade sitt hemland så hade attackerna uteslutande riktats mot amerikanska intressen. Nu är det inte så. Tvärtom är de flesta av terroristernas bomber avsedda att mörda civila irakier. Det är som bara tokiga och moraliskt förkastliga vänsterextremister i väst som tror att det är irakiska motståndsmän som spränger marknadsplatser, skolor och sjukhus i luften. Hur någon på allvar kan tro att det är motstånd mot ockupationen som får människor att mörda många tusen av sina landsmän är för mig obegripligt.

    Du undrar om vi ska förvänta oss att de ska tycka om oss. Jag bryr mig ärligt talat inte om huruvida “vi” är omtyckta eller ej. Det viktiga ut moralisk synvinkel är att arbeta för en värld där alla människor åtnjuter de friheter som vi har och som antagit i internationella deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Om det finns några moraliska plikter alls människor emellan så är det just att verka för att de friheter vi har blir universella. Att kriga mot diktaturer är således moralisk riktigt av samma skäl som det är rätt att ringa polisen när man vet att någon blivit olagligt frihetsberövad.

    Slutligen. Ja, visst är det lätt att prata om att man är intresserad av frihet och demokrati när man inte behöver betala med eget blod – men det är ännu lättare att inte göra någonting alls.

  31. Marcin

    Så det är terroristernas fel?

    C.L.K. menar du att det är fel att de försvarar sitt
    land mot ockupanter?
    Vad vet vi om motståndsrörelsens beskaffenhet?
    Är det bara alkida som opererar menar du?

    Får jag fråga en sak?
    Om ditt land anföls av muslimer och regeringen störtades, landet ockuperades och människor dödats.
    Naturtillgångarna stulits och en pernament närvaro byggts upp, skulle du då sitta med armarna i kors?

    Om jag vänder på ditt resonemang så skulle det vara
    den svenska motståndsrörelsen som skulle beskyllas
    för de människor som dog i stridigheterna.

    En fråga till.
    Vad skulle du tycka om svenson gick till den ockuperande regeringen och sammarbetade med dem?

    Vad tyckte ni om Stig Berling egentligen? (stavade jag rätt?)

    Personligen tror jag att det är viktigt att vi
    vänder på det hela och föreställer oss vad vi skulle
    känna och tycka om det omvända drabbade oss.

    Givetvis finns det äkta terroristiska organisationer
    som jobbar för sina mål i Irak, men låt oss inte
    lasta över all skuld på dem.

    Sedan låt oss blicka bakåt i historien och titta
    vilka tidigare erfarenheter mellanöstern och mindre
    asien har av europeer.

    Förväntar vi oss att de ska tycka om oss?

    Slutligen.
    Det är lätt att prata om att man är intresserad
    av frihet och demokrati när man inte behöver betala
    med eget blod.

    Själv vet jag inte om jag skulle föredra att leva
    med hela min familj under en grym diktaur eller i
    en fri demokrati som berövat mig familjen.

    Till alla!
    Vad kan vi göra för Irakierna mer än att argumentera om vem som har rätt och fel?

  32. C. L. K. Aqurette

    Lennart:
    Jag har aldrig brytt mig om Bush eller republikanerna. Däremot är jag intresserad av att alla människor får leva i frihet och demokrati. Därför tycker jag att det är rätt och riktigt att störta diktaturer med alla tillgängliga medel. För de flesta som “applåderade invasionen” handlar det om just detta. Så när Calle Fridén skriver att han/ni inte ska “låta de som ivrat för USA’s krig komma undan sitt ansvar” är det relevant att påminna om vad denna iver handlat om. Att mycket har gått fel i Irak på grund av terroristerna som mördar urskillningslöst är inte ett argument för att inte försöka göra något åt en grym regim.

  33. Lennart

    C.L.:

    Här måsta jag protestera. En sån attityd är helt oförsvarbar nu när vi vet att omkring 650 000 människor har mist livet och den irakiska ‘demokratin’ bl.a. har lett till att kvinnor inte längre är likställda med mannen.

    Det var oerhört dumt att störta Saddam Hussein militärt. Det hade varit mycket bättre att låta honom sitta till någon av hans generaler störtade honom.

    Vi får inte bli så kallsinninga att vi helt bortser från det oerhörda lidande som det irakiska folket har fått genomgå under den amerikanska ockupationen.

    Vi får hoppas att Irak på sikt får en genuin demokrati, hur den nu kommer att se ut, men det går inte att försvara Bush-invasionen, det gör inte ens de amerikanska republikanerna längre.

  34. C. L. K. Aqurette

    Calle Fridén:
    Vi som försvarat störtandet av Saddam Hussein och upprättandet av en demokrati i Irak har verkligen ingeting att skämmas eller stå till svars för. Det har däremot ni som legitimerat den islamistiska terrorismen och som med skadeglädje applåderat varje misslyckat försök att göra Irak till en fungerande rättsstat. Ni får gärna peka finger, men tro inte för ett ögonblick att ni vunnit idéstriden bara för att era vänner eventuellt lyckats vinna kriget mot demokratin genom att spränga tusentals barn, kvinnor och män i luften. Det spelar liksom ingen roll vilka svepskäl ni använder för att motsätta er en demokratisering av Mellanöstern, till syvende och sist handlar det bara om att ni är villiga att låta människor leva i samhällssystem som ni själva aldrig skulle vilja leva i – bara för att ert hat mot Bush, kapitalismen, liberalismen, de neo-konservativa, Israel, USA, etc, är så mycket större än er kärlek och sympati till era medmänniskor.

  35. Calle Fridén

    Vi ska inte låta de som ivrat för USA’s krig komma undan sitt ansvar. Det finns många i Europa och Sverige som inte fort nog kunde applådera invasionen, som förkastade ALLA invändningar mot kriget som framfördes och som sedan krampaktigt stött GW Bush. Varför ställer jag mig faktiskt fortfarande frågande till – eftersom världen de facto inte blivit en säkrare plats efter invasionen, vilket rätt många människor också påpekade.

    Nå, om nu dessa krigsivrare bara hade kunnat dämpa sig en smula. Men deras oförblommerade stöd till kriget, invasionen och ockupationen har förlängt kriget oerhört, och därigenom lidandet och därigenom också faktiskt stärkt exakt de krafter Bush skulle försvaga. Vilket var en mycket väntad utveckling för alla utom för en del folkpartister, bloggare och neokonservativa tydligen.
    Faktum är att de får ta sin del av ansvaret för de döda soldaterna, för de döda medborgarna i Irak. Känns det bra?

  36. Klas Sandberg

    Den amerikanska regeringen försöker krampaktigt återfalla i sina gamla älsklingsvanor.

    Bush och männen kring honom gillar att hota tredskande, främmande nationer. De älskar att utfärda ultimatum. De njuter av att utfärda obönhörliga villkor som syndarna ovillkorligen måste uppfylla inom utsatt datum, annars…

    Detta verkar de vara nästan lika förtjusta i som att starta krig.

    Den ende de verkar kunna hota på riktigt numera, den ende som är tillräckligt svag, är Maliki-regeringen i Bagdad.

    ”Diplomati” verkar för dem mest av allt vara krigeföringens fortsättning med andra medel.

    Utifrån detta sakernas tillstånd har de byggd upp en outgrundlig tankekonstruktion om att den irakiske premiärministern Nuri al Maliki, av alla människor, den vars tillträde hyllades som det stora demokratiska hoppet i mellanöstern, nu är orsaken till alla deras bekymmer i Irak.

    Mycket av det senaste talet i Washington dryper av hyckleri. Det mesta verkar numera vara Malikis fel enligt Bush synsätt.

    Vem som startade alltsamman verkar lyckligt bortglömt. Vilka som styrde in Irak på en katastrofkurs mot inbördeskrig och ockupationskrig är nästan helt förträngt. Amerika är istället välgöraren av otacksamma. Dessa syndare skall minsann påminnas om ”Vi stannar minsann inte för alltid”, (trots att det ursprungligen var EXAKT vad krigets upphovsmän ville göra, att stanna i landet med permanenta militärbaser och ett fast grepp över styret).

    Å ena sidan vill de behandla premiärminister Nuri al Maliki som en lat springpojke, samtidigt låtsas de att han är ett vanligt statsöverhuvud med samma maktmedel som exempelvis Fredrik Reinfelt att låta avväpna olagliga milisorganisationer i sitt land. Något som skulle kräva en stark och klickfritt fungerande polis och krigsmakt. De låtsas inte om att Maliki faktiskt är beroende av de Shia-fundamentalistiska grupperingar som amerikanerna kräver att han skall gå till storms emot.

    Å andra sidan: just genom att behandla honom som en springpojke åt deras ockupationsstyre bidrar Bushsregeringen till att underminera hans auktoritet och de går inte med på ge honom heller inga riktiga maktmedel. Den ”irakiska armén” utnyttjas som hjälptrupper åt den amerikanska.

    Tja Lennart, en redig dos av hyckleri och självbedrägeri är väl vad som krävs för att Bush och kretsen kring honom skall kunna ägna sig åt sina älsklingsvanor.