[print_link]
Till skillnad från så gott som alla andra stater i världen har Israel ett djupgående problem som härstammar från det faktum att staten är en öppet etnisk-religiös stat. Så här står det t.ex. på den israeliska ambassadens hemsida: Varför är Israel en judisk stat?
Israel är en judisk stat med en stor arabisk minoritet. Denna minoritet som är ca 29 % av befolkningen, är likaberättigad inför lagen och lever i frihet och har religionsfrihet. Staten Israel har tillkommit som det judiska folkets självständiga stat i dess urgamla hemland, en judisk stat med rätt till självbestämmande.
Så allt tal om fred med palestinierna strandar omedelbart på det faktum att en sådan fred måste garantera att palestinierna aldrig på något sätt kan få en majoritet i Israel.
Men som det ser ut idag är det bara en fråga om några decennier för det är inte bara så att palestinierna i själva Israel har högre födelsetal än israelerna, det är också så att globalisering har lett till att allt fler israeler bosätter sig utomlands. Tanken att alla människor av judisk börd skall bo i samma land ter sig alltmer föråldrad speciellt för de unga israeler liksom svenska vill uppleva världen.
Det är någonting som jag själv ser runt omkring mig här i Silicon Valley där man hör hebreiska talas i vart och vartannat gathörn. En klar majoritet av alla de ryssar och ukrainare som bor här i Silicon Valley är också av judisk börd som har valt Silicon Valley över Israel.
Så här skriver Mellanösternexperten professor Juan Cole på sin blogg:Gaza 2008: Micro-Wars and Macro-Wars
Jewish communities are economically thriving and well integrated in the industrial democracies, and there are significant pull factors encouraging Israeli emigration. Some Israeli demographers think that if one counts the second generation, there are 900,000 Israelis outside of Israel. There are as many as 200,000 Jews now in Germany, mostly from the former Soviet Union, who preferred to go there rather than to Israel.
During the Second Intifada or Palestinian uprising, in some years Israel’s retention rate of new immigrants fell to unheard-of low levels. Some 50 percent of American immigrants to Israel have returned to the US,and Israel has lost nearly 10% of its one million Russian immigrants.
Juan Cole skriver att “det långsiktiga problem som Israel har är att dess idoga kolonisering av Västbanken har gjort en tvåstatslösning nästan omöjligt och har förvandlat Israel till en Apartheidstat. Och om man utövar Apartheid länge nog, så riskerar man bojkotter och sanktioner.
Och om Israel förhindrar etablerande av en palestinsk stat så innebär det sannolikt att palestinierna alla kommer bli israeliska medborgare.”
När man talar om fred mellan Israel och Palestina så börjar problemen alltså hopa sig redan från första början. Vad USA, EU och Israel lägger på bordet är precis den Apartheidlösning som en enad värld förkastade för Sydafrika.
USA har heller aldrig, som man ofta hör i EU och Sverige, “medlat” mellan Israel och Palestina. Sanningen är, som Aaron David Miller skriver i Newsweek, att det alltid har varit USA och Israel som först har enats om ett utspel och sedan presenterats till palestinerna.
Eftersom Miller har varit rådgivare till både demokraterna och republikanerna under 25 år i de Mellanösternförhandlingarna och kan problemet på djupet så är det förvånansvärt att den sanningen inte är bättre känd.
Miller skriver t.ex. “så är det bosättningsfrågan. Under de 25 år som jag har arbetat med den här frågan under sex utrikesministrar, så kan jag inte minns ett enda möte där vi hade en seriös diskussion med en israelisk premiärminister om de skador som bosättningsverksamheten, inklusive konfiskering av mark … och rivning av bostäder – har åsamkat fredsprocessen.”
Inte ett enda samtal på 25 år!
Aaron Miller skriver i Newsweek om Obama, Israel och Palestina If Obama Is Serious. He should get tough with Israel.
The departure point for a viable peace deal—either with Syria or the Palestinians—must not be based purely on what the political traffic in Israel will bear, but on the requirements of all sides. The new president seems tougher and more focused than his predecessors; he’s unlikely to become enthralled by either of Israel’s two leading candidates for prime minister—centrist Foreign Minister Tzipi Livni, or Likudnik Benjamin Netanyahu. Indeed, if it’s the latter, he may well find himself (like Clinton) privately frustrated with Netanyahu’s tough policies. Unlike Clinton, if Israeli behavior crosses the line, he should allow those frustrations to surface publicly in the service of American national interests.
Quantcast
The issue at hand is to find the right balance in America’s ties with Israel. Driven by shared values and based on America’s 60-year commitment to Israel’s security and well-being, the special relationship is rock solid. But for the past 16 years, the United States has allowed that special bond to become exclusive in ways that undermine America’s, and Israel’s, national interests.
If Obama is serious about peacemaking he’ll have to adjust that balance in two ways. First, whatever the transgressions of the Palestinians (and there are many, including terror, violence and incitement), he’ll also have to deal with Israel’s behavior on the ground. The Gaza crisis is a case in point. Israel has every reason to defend itself against Hamas. But does it make sense for America to support its policy of punishing Hamas by making life unbearable for 1.5 million Gazans by denying aid and economic development? The answer is no.
Miller skriver vidare att Obama inte som alla presidenter hittills har gjort får ge Israel vetorätt över alla amerikanska fredsförslag:
This means not road testing everything with Israel first before previewing it to the other side, a practice we followed scrupulously during the Clinton and Bush 43 years.
Hur troligt är det att Obama kommer att försöka, hur troligt är det att han kommer att lyckas?
Men tanke på den nyckelroll som Kongressen spelar här i USA och det fatum att den till över 90% reservationslöst stöder Israel och att den Kristna Högern, USA:s kanske starkaste påtryckargrupp gör detsamma så är Obamas manöverutrymme ens om han skulle vilja, inte speciellt stort.
Det är två år kvar till bästa kongressval och jag har oerhört svårt att se att Obama skulle riskera en demokratisk valseger bara för att hjälpa de impopulära palestinierna. Det finns inga som helst röster att inhösta genom att hjälpa dom.
Det mest troliga är därför att Obama kommer att hålla några tal, lägga fram några förslag som Israel kommer att ändra på till oigenkänlighet och att ingenting kommer att förändras utom att det kommer att bli fler israeliska kolonier på Västbanken och fler svultna och döda palestinier i Gaza.
Fred kommer först när alla inser att vad som behövs är en enstats- och inte en tvåstatslösning och det är antagligen minst 50 år och flera stora krig kvar tills dess.
Svenska presskommentarer:
- Strider man mot man i Gaza stad
- Öga mot öga i Gaza stad
- Barnen har hemska skador
- Det är verkligheten – detta är krigets helvete i Gaza
- Kriger inne i Gaza by
- Jeg ville ønske, jeg var i Gaza
[tags] USA, Irak, Iran, Israel, Syrien, Mellanöstern, Palestina, Palestine, Kriget mot Terrorismen, Gaza, Arab-Israeli Conflict, Hamas, Israel And Hamas, Israel Attacks Gaza, Israel Invades Gaza, Israel Troops Invade Gaza, Israeli Troops Gaza, World News [/tags]
Läs fler inlägg om Palestina
