De amerikanska medierna är fyllda med artiklar om tidningsdöden och om hur webbsajter nu måste börja ta betalt.

Men vad det här handlar om är inte snåla läsare som inte vill betala utan om det faktum att läsarna inte längre finner sig i att sitta passivt vid frukostbordet och läsa SvD och UNT som mina föräldrar gjorde på sin tid. Och sen på sin höjd skicka in en ursinnig insändare till tidningen.

Problemet är att avståndet mellan heltidsanställda journalister med sina egna nätverk av kontakter och insiderkällor och oss amatörer är att vi är bra nog.

Det är som när persondatorn kom och gamla ärrade IT-proffs avfärdade den som en leksak. Men den var bra nog för allt fler uppgifter.

Jag följer själv det mesta som svenska USA-journalister skriver om USA och även om jag knappast är objektiv så tycker jag att avståndet oss emellan har krympt väsentligt de senaste åren.

Michael Arrington skriver på TechCrunch: What If: The New New York Times :

Like everyone else I’ve watched the print media world fall apart over the last few years. The poster child for that industry is the New York Times, of course, and their many missteps in recent memory have been well chronicled. In early 2008 Marc Andreessen started a New York Times Deathwatch, and the company’s financial performance has degraded since then.

Precis som jag så saknar de svenska USA-journalisterna insiderkällor i USA:s maktcentra som Vita Huset, Pentagon, Wall Street och Hollywood.

Hur många svenska grävande originalreportage om missförhållanden i USA har varit så intressanta att de har översatts till engelska? Hur många svenska journalister har ens skrivit om missförhållanden i USA?

Så då går det som det går. Medborgarjournalistiken blir bra nog och tidningarna dör.