Politik

President Obamas katastrofala nederlag i Mellanöstern och dess konsevenser.

President Obamas misslyckande i Mellanöstern är historiskt, katastrofalt och det kommer att få vittgående konsekvenser inte bara för de redan utsatta Palestinierna utan för USA:s utrikespolitik över hela världen.

Det dröjde endast två dagar efter det att Obama tillträdde som president tills han utnämnde förre senatorn George Mitchell till Mellanösternsändebud. Obama fullföljde också sitt kampanjlöfte genom sin resa till Kairo i juni, där han höll ett historiskt tal i vilket han två gånger hänvisade till Palestina. Och Obama pressade sedan Benjamin Netanyahu om en totalstopp av de Israeliska bosättningarna på Västbanken.

Men Obamas fredssträvanden kollapsa abrupt när Netanyahu anlände till Vita Huset och slog näven i bordet och sa, i fri översättning, nej fan, det blir inga eftergifter! En av världens värsta busar mötte en av de mest naiva amerikanska presidenter någonsin. Och den djupt chockade Obama lade sig platt och slutade prata om ett stopp på Israeliska bosättningar och idag efter nio månader, är det Netanyahu som bestämmer hur den gemensamma amerikansk-israeliska politiken i Mellanöstern skall utformas och Obamas fredssträvanden är kaputt, slut, döda, historia. Det bidde ingen fred, något som Obama borde ha insett redan innan han började.

Bild på Israelmuren

Teddy Roosevelt, en av USA:s mer framstående presidenter hade som valspråk “talk softly and carry a big stick”. Obama är precis tvärt emot. Han pratar till han blir blå i ansiktet och den enda påk han har är en tandpetare, om ens det.

Karen Deyoung och Howard Schneider skriver i Washington Post om U.S. loses hope for Israeli-Palestinian negotiations in forseeable future – washingtonpost.com

 

Länkar:Israel i CIA:s World Factbook

[tags]Mellanöstern, Palestina, Gaza, Israel, Västbanken, Syrien, Iran, Irak, Jerusalem, Middle East, West Bank, Hamas, Fatah, Likud, Benjamin Netanyahu, Avigdor Lieberman, Goldstonerapporten[/tags]

6 thoughts on “President Obamas katastrofala nederlag i Mellanöstern och dess konsevenser.

  1. Kerstin

    Klas Sandberg:
    Jag tänkte inte på militära hot, utan snarare på personliga hot av utpressningskaraktär: “Om du inte gör som vi vill så vet vi detta och detta om dig, som du nog inte vill ska komma ut”, sådant som just kan leda till att den politiska karriären är över, och liknande. Ytterst få människor är ju snövita och även tämligen beskedliga försyndelser kan ju, i mediarapporteringen/propagandan, framställas och presenteras så att de upprör den “allmänna opinionen”, som vi ju sett ganska många exempel på härhemma de senaste 15 åren.

  2. Klas Sandberg

    Personligen misstänker jag att Israels regeringar inte kan hota så mycket som en mygga utanför Mellanösterns gränser. (Jo kanske en mygga i alla fall.) Israel är beroende av USA för diplomatiskt stöd, ekonomiskt bistånd, leveranser av militärmateriel. USA är däremot inte beroende av Israel.

    Den som står för hotandet i det här fallet är AIPAC. Den lobbyorganisationen har sedan sexdagarskriget dominerats av sina mest extrema element och deras reaktion är reflexmässigt att avskärma staten Israel från alla verkliga påtryckningar. USA är annars den part som skulle kunna pressa Israel genom att hota med att hålla inne det ekonomiska eller militära biståndet men det kommer helt enkelt inte att ske
    Själv tror jag inte ens det handlar om några rationella överväganden eller att det finns någon som har en sammanhängande plan. Inte från någon part. Det hela får driva planlöst för att det blir enklast så.

    Ytterligare ett problem är att AIPAC – och i synnerhet de filantroper som stöttar organisationen – gärna blandar sig i ISRAELS inre angelägenheter också. Du behöver bara titta på hur Sheldon Adelsohn och Irving Moskowitz lämnade stora bidrag till Netanyahus valkampanj eller hur de hjälpt till att köpa upp liberala israeliska tidningar. Allt för att bli kvitt alla ansatser till kompromissvilja från Israels sida.
    Så du ser Kerstin, det är det som är det hopplösa, ja det idiotiska. Människorna som dominerar AIPAC – eller motsvarigheter i Sverige och Europa – har inga som helst problem med de värsta busarna i Israels politik. Nationalreligiösa, extremnationalister eller rasister går utmärkt för deras vidkommande. Finns det någon kategori av israeler de inte tål skulle det nog snare vara liberaler och fredsvänner.

    Så allt rullar på som vanligt med ockupationen med andra ord.

    Vad AIPAC gör är i praktiken att de skänker de mest extrema elementen i den israeliska politiken den gränslösa friheten.

    Gå på bara grabbar, inget kommer att hända. Vi står bakom er, älskar er och stöttar er vad ni än gör.

  3. Kerstin

    Klas Sandberg skriver:
    Det var ett ordentligt styrkebesked till president Obama:
    du har en trevlig regering Barack. Det vore verkligen tråkigt om saker och ting skulle börja hända med en eller hur? PRESSA INTE ISRAEL om ditt politiska liv är dig kärt.

    Ska detta förstås så att Israels regeringar hotar USA:s politiker till att inte vidta några åtgärder som går Israel emot och att hot av något slag är det verkliga skälet till att i stort sett samtliga västliga politiker, i Amerika såväl som i Europa, avslöjar att de totalt sakna heder?

  4. Klas Sandberg

    Man måste i alla fall ge Obama viss heder. Han försökte faktiskt.

    Det finns samtidigt ett gigantiskt problem. För att kunna dra den amerikanska utrikespolitiken upp ur dyn efter George Bush-epoken och kunna rehabilitera den hade det behövt en redig omläggning. Den största kursändringen hade den amerikanska Mellanösternpolitiken krävt.

    Och allt börjar och slutar med det snedvridna förhållandet mellan USA och Israel. Det går till sist inte att komma runt det. Den såkallade ”speciella relationen” är alla andra sjukdomars moder. Det var det som Mearsheimer och Walt skrev om, du minns naturligtvis. Och den lösning de framkastade var egentligen både enkel, vettig och ganska rimlig. USA skulle inte vända sig emot Israel man skulle bara förvandla förhållandet mellan de båda länderna till ett normalt förhållande. Ett förhållande där man gärna kunde hjälpa och stötta Israel när så behövdes men inte hela tiden, inte till vilket pris som helst och inte oavsett hur galen den israeliska politiken blev.

    Faktum är att det är så de flesta normala vänskapsförhållanden brukar vara upplagda.

    Klokt, rimligt, fullständigt genomförbart… om det inte var för det faktum att lobbyorganisationen AIPAC står hindrande ivägen.

    Obama började rätt bra. Han utsåg George Mitchell till sin Mellanöstern medlare trots att AIPAC grimaserade. Det kom påstötningar om att bosättningarna skulle frysas.

    Nu på hösten kom motoffensiven.

    AIPAC har anordnat veritabla gruppresor för amerikanska kongressledamöter till Israel och till bosättningarna på Västbanken. I en enda resegrupp ingick hela 13 procent eller 56 ledarmöter. Ledande kongressmän från både Republikanerna och demokraterna har framträtt och betygat Staten Israel sin kärlek, inklusive den republikanske gruppledaren Eric Cantor och den demokratiska kongressgrupp ledaren Steny Hoyer.

    Det var ett ordentligt styrkebesked till president Obama:

    du har en trevlig regering Barack. Det vore verkligen tråkigt om saker och ting skulle börja hända med en eller hur? PRESSA INTE ISRAEL om ditt politiska liv är dig kärt. Skall du pressa någon så får det bli palestinier och iranier.

    Kongressen har gjort samma sak tidigare. I en sammanställning nämns att den 2003 röstade igenom en resolution som stödde bruket av våld mot palestinierna med röstsiffrorna 399-5. År 2004 kom en motion om krävde att Israel INTE skulle tvingas återgå till 1967 års gränser. Den antogs med rösterna 407 mot 9 År 2006 kom en motion som stödde Israels anfall mot Libanon som togs med 410 röster mot 8. År 2009 framlades en motion som stödde anfallet mot Gaza. Den antogs med siffrorna 390 mot 5 och helt nyligen en motion som förkastade Richard Goldstones rapport om Gaza. antagen med röstsiffrorna 344 för och 35 emot.

    Eric Cantor och Steny Hoyer skickade senare ut ett öppet brev om fredsprocessen. Det var ett e-postbrev där de bad sina kollegor att skriva under ett bifogat dokument. Brevet var tämligen vanligt som bland annat förkunnade ”Israel kommer att ta stora risker i alla fredsöverenskommelser”. Det gamla vanliga med andra ord. Kan du tänka dig Lennart, det bifogade dokumentet hade titeln ” AIPAC Letter Hoyer Cantor May 2009.pdf”.[i]

    Kort sagt, AIPAC hade skrivit motionen. AIPAC hade skickat motionen till Cantor och Hoyer. Cantor och Hoyer hade å sin sida skickat det vidare till kongressledamöterna för underskrift.

    De hade inte ens brytt sig om att ändra dokumentets titel.
    _________________
    [i] ”The Other Side Was in the Last Throes, if You Will” av Al Kamen, bloggen In the Loop, The Washington Post, 15 maj 2009.

  5. Johnny

    USA’s fredsinitiativ mellan Israel och Palestina är väl mer att betrakta som en tradition som varje varje amerikansk president gör för att visa sin goda vilja, ungefär som presidenten benådar en kalkon på Thanks Giving. Någon större geopolitisk konsekvens har inte Israel/Palestina konflikten för supermakten. Som Pat Buchanan säger “Where there is no sollution, there is no problem.”

    George Friedman belyser stormakten USA’s problem väl:

    “Obama came into office with a preset menu of limited choices. He seems to be fighting to create new choices, not liking what is on the menu. He may succeed. But it is important to understand the overwhelming forces that shape his choices and to understand the degree to which whatever he chooses is embedded in U.S. grand strategy, a strategy imposed by geopolitical reality.”

    “American grand strategy, as we have argued, is essentially that of the British Empire, save at a global rather than a regional level.”

    “Like that of Britain or Rome, U.S. grand strategy is driven by the sheer size of the national enterprise, a size achieved less through planning than by geography and history. Having arrived where it has, the United States has three layers to its strategy.

    First, the United States must maintain the balance of power in various regions in the world. It does this by supporting a range of powers, usually the weaker against the stronger. Ideally, this balance of power maintains itself without American effort and yields relative stability. But stability is secondary to keeping local powers focused on each other rather than on the United States: Stability is a rhetorical device, not a goal. The real U.S. interest lies in weakening and undermining emergent powers so they don’t ultimately rise to challenge American power. This is a strategy of nipping things in the bud.

    Second, where emergent powers cannot be maintained through the regional balance of power, the United States has an interest in sharing the burden of containing it with other major powers. The United States will seek to use such coalitions either to intimidate the emerging power via economic power or, in extremis, via military power.

    Third, where it is impossible to build a coalition to coerce emerging powers, the United States must decide either to live with the emerging power, forge an alliance with it, or attack it unilaterally.”

    Rätt skönt att leva i ett land vars stormaktstid är över tycker jag.

  6. Egon Berglund

    Om din analys stämmer så är det ytterligare en besvikelse för Palestinas folk, efter talet i Kairo. Man undrar Obama skall snart till Oslo för att hämta pris för vad?

Comments are closed.