Det är full sommar i Polen i slutet av juli 1944. Efter att i juni ha krossat hela den tyska Heeresgruppe Mitte under Generalfeldmarschall Ernst Busch och rivit en gigantiskt hål i de tyska linjerna så strömmar överväldigande sovjetiska motoriserade förband nu mot Warszawa. Och i Warszawa planerar den polska hemmaarmen, Armia Krajowa, att befria sin huvudstad innan ryssarna anlände. Precis som den franska motståndsrörelsen i Paris bara två veckor senare.

Men Stalin beordrade som bekant de sovjetiska förbanden att stanna bara 2 svenska mil från Warszawa och nazisterna all tid det behövde att krossa den polska motståndsrörelsen.

President Obamas agerande under under revolutionen i Libyen är säkert inte lika utstuderat diabolisk som Stalins i Polen, men resultatet kan mycket väl komma att bli detsamma. Den libyska demokratirörelsen håller på att krossas och det kommer att få en oåterkallelig effekt på andra demokratiaktivister i Mellanöstern. Från och med nu vet alla att USA:s “demokratiagenda” till trots så kan man inte vänta sig någon hjälp från Washington.

Obama har redan svängt upp bakom den Saudi Arabiska regimen liksom bakom regimen i Bahrain där USA har en viktig flottbas. En seger för Gadaffi kommer antagligen att säkra positionerna för USA:s kvarvarande allierade i Mellanöstern Saudi Arabien, Israel och Jordanien. Och om några tiotusentals Libyer får sätta livet till så tror jag inte att Obama fäller speciellt många tårar över dom.

Men jag tror inte heller att Obama har någon diabolisk plan här och att han vill att Gadaffi ska sitta kvar. Han är bara helt lamslagen, rädd för att USA ska bli inblandad i ännu ett arabiskt land och därför gör han helt sonika ingenting. Han är en liten överförsiktig man som har tagit sig vatten eller i det här sammanhanget sand över huvudet och som inte vågar ta några som helst risker.

Och Obama är helt klart inte den ende skurken i dramat. EU har inte gjort mycket mer och varken grannländerna Tunisien eller Egypten har ingripit.

Men som världens enda supermakt är USA ändå tongivande i såna här sammanhang, och som vanligt har Obama pratat alltför mycket och sedan inte lyft ett finger. Precis som Israels Netanyahu vet Gaddafi att han har att göra men en man som agerar precis tvärt emot Theodore Roosevelts berömda slogan “Speak softly and carry a big stick”. Obamas strategi är att prata som fan och sen som mest ha en tandpetare i bakfickan. Eftersom han inte vågar göra någonting så hade det varit bättre att hålla tyst och öppet säga att det här för Libyerna själva klara upp.

Nicolas Pelham skriver initierat i om New York Review of Books om demokrati-.rörelsen i Libyen:

The Battle for Libya by Nicolas Pelham | The New York Review of Books

Thanks to his brutality, Colonel Qaddafi has successfully suppressed pro-democracy protests against his dictatorship in a war in which, while the rebels have higher morale, he has the most money and arms. By killing perhaps as many as ten times more people than Egyptian President Hosni Mubarak in a population less than a tenth the size of Egypt’s, he has slowed the rebellion, an achievement neither Tunisia’s nor Egypt’s erstwhile leaders could do.

Anne-Marie Schlaughter , som fram till nyligen var State Department’s director of policy planning, skriver i New York Times vädjar om hjälp till demokratiaktivisterna i Libyen: Fiddling While Libya Burns – NYTimes.com

ANNE-MARIE SLAUGHTERPRESIDENT Obama says the noose is tightening around Col. Muammar el-Qaddafi. In fact, it is tightening around the Libyan rebels, as Colonel Qaddafi makes the most of the world?s dithering and steadily retakes rebel-held towns. The United States and Europe are temporizing on a no-flight zone while the Organization of the Islamic Conference, the Gulf Cooperation Council and now the Arab League have all called on the United Nations Security Council to authorize one. Opponents of a no-flight zone have put forth five main arguments, none of which, on close examination, hold up.

Marh Thompson skriver i Time om Obamas svek mot demokratirörelsen i Libyen:Too Late For a Libyan No-Fly Zone? – Swampland – TIME.com

“Recognizing our common humanity is only the beginning of our task,” Obama told an eager audience in Cairo nearly two years ago. “Words alone cannot meet the needs of our people. These needs will be met only if we act boldly in the years ahead; and if we understand that the challenges we face are shared, and our failure to meet them will hurt us all.” The international community has averted its gaze and looked away, as Libya’s rebels look skyward, seeking help. Despite Obama-Wan Kenobi’s stirring rhetoric, the Rebel Force is on its own.

The Walrus and The Carpenter som jag läste för mina barn när dom var små. Den slutar som bekant såhär:

“I weep for you,” the Walrus said:
“I deeply sympathize.”
With sobs and tears he sorted out
Those of the largest size,
Holding his pocket-handkerchief
Before his streaming eyes.

“O Oysters,” said the Carpenter,
“You’ve had a pleasant run!
Shall we be trotting home again?’
But answer came there none–
And this was scarcely odd, because
They’d eaten every one.

Om den libyska demokratirörelsen genom ett mirakel överlever så kommer det inte att bli på grund av Obama utan trots hans agerande. Och om den krossas i ett blodbad så kommer Obamas villrådighet och överdrivna försiktighet att få oanade konsekvenser i Mellanöstern, precis som Stalins agerande i Polen. Där skulle det komma att dröja nästan ett halvt sekel innan Östeuropa blev fritt.