Röda Armens kör sjunger It’s a Long Way To Tipperary till minne av min älskade ryska mormor Lisa Borisovna Bensin, the sweetest girl I know.

Det är en vidunderligt vacker vårdag i Uppsala i slutet av 1950-talet. Min kära ryska mormor Lisa Borisovna Bensin har tagit mig med ner till Svandammen för att mata ankorna, äta мороженое, dvs glass, leka i solen och springa runt i den magnifika Stadsträdgården.

Mormor som en gång satt på den legendariskt ryske poeten Алекса́ндр Блокs knä, kom till Sverige med sin far, den store ryske kleptomanen Boris Popov strax efter Kronstadtsupproret 1921 efter Ryska Revolutionen med ett antal tidiga Kandinskijmålningar från Tretjakovgalleriet i Moskva som han bara “råkade få med sig” en dag när han vandrade genom galleriet hand i hand med den symbolistiska författarinnan Зинаи́да Ги́ппиус, och åtföljd av en svartsjuk Дми́трий Мережко́вский.

Solen gassar och jag står som bäst vid Svandammen och kastar brödsmulor till en stor kritvit svan som nyfiket har kommit framvaggande till stängslet kring dammen. Min mormor sitter fridfullt på en av de heta träsofforna i skuggan in mot parken och kollar tändhatten på några av de gamla handgranater hon har fått med sig från Ryska Revolutionens Petrograd och som hon tänker använda för att fiska nere vid Ekoln senare på dagen.

Plötsligt störs den stilla söndagsfriden av ett växande oljud nerifrån Bäverns Gränd.
Över Islandsbron i hiskelig fart – från Stockholmståget och ett ekumeniskt möte om missionen i Tipperary på det katolska Irland visar det sig senare – kommer ärkebiskop Gunnar Hultgren gående med sin assistent i släptåg och sin nyfernissade kräkla i handen.

Ärkebiskopen rundar Svandammen och kommer gående uppför Flustergränd och gör en tvärnit framför Flustret så att gruset sprutar. Han böjer sig ner mot mig där jag står och försöker tala till svanen på mitt eget påhittade svanspråk.

“Talar du i tungomål lille vän” frågar ärkebiskopen förvånat och jag tittar upp mot honom, arg för att ha blivit störd och och svarar “shhhh”.

“Pojken är besatt av en oren ande” utbrister ärkebiskopen och tar fram kräklan och riktar ett väldigt slag mot mig. Slaget missar lyckligtvis men förpassar med omedelbar verkan svanen till himmelriket.

Assistenten, en diakon från Umeå som har konverterats från den athanasianska trosbekännelsen, försöker stoppa ärkebiskopen med sin blyinkapslade psalmbok, som brukar komma väl till pass för just såna här tyvärr alltför vanliga tillfällen. Panik utbryter, Что вы делаете skriker min ryska mormor och reser sig upp från soffan med en handgranat i höger näve.

“Pojken är besatt av en oren ande” skriker ärkebiskopen vädjande, “läs Markusevangeliet kapitel fem snälla damen. Härtill är jag nödd och tvungen”. Snart inser han dock att flykt är bättre än att endast beväpnad med en kräkla ge sig på en ursinnig f.d. rysk revolutionär, tillika Krupskajas bästa vän och med en osäkrad handgranat i höger hand. Står det någonting i Markusevangeliet om den här ropar min ryska mormor och höjer handgranaten medan ärkebiskopen i vild panik flyr nerför Flustergränd mot Munkgatan med kassockens rockskört fladdrande i vinden.

Han viker av till höger in mot Nedre Slottsgatan, sekunderna innan min mormors
handgranat briserar mot väggen av vad som idag är Restaurang Birger Jarl. (Som fortfarande har en kulturskylt på svenska och ryska till åminnelse av händelsen).

Черт возьми, я пропустил , jävlar, jag missade, ropade min ryska mormor besviket. Och efter all träning som jag fick av den käre Лев Давидович (Trotskij).

Nästa söndag håller ärkebiskopen ett brandtal i Domkyrkan om bristande barnuppfostran i Uppsala, orena andar och änder och kommunister kring Svandammen.

Veckan efter, på ärkebiskopens kansli, kommer sekreteraren in med ett långväga paket från Tipperary på Irland. Några minuter senare hör sekreteraren ett enormt dån inifrån ärkebiskopens utsirade kontor där Natan Söderblom en gång satt och skrev sina predikningar, och ut kliver vacklande en alldeles svart ärkebiskop hostande med en gammal rysk rökgranat i handen.

Varken ärkebiskopen eller polisen kunde någonsin binda granaten till min mormor, som hade fått lära sig av den Tsaristiska Okhranan (hemliga polisen) att alltid var mycket noga med att ha handskar på sig vid såna här tillfällen. Dagen till ära kom mormor sen hem från Ekoln med ett helt billass med färsk fisk.